Niclas Sennerteg och Tobias Berglund har skrivit en bok om de svenska koncentrationslägren med tonvikt på de läger där utländska motståndsmän, soldater och liknande (antinazister helt enkelt) spärrades in. Det var inga läger där folk svalt eller torterades utan läger där folk förvarades i väntan på bättre tider.
I slutet av kriget så blev det istället tyska soldater och människor som hade samarbetat med tyskarna som kom att befolka lägren. De mest kända av denna typ av lägerfångar är nog den lilla minoritet av balter om kom att utvisas till Sovjet.
En annan grupp som också spärrades in i läger var svenska kommunister. Dessutom fanns listor på kommunister som skulle gripas om det var några problem.
I DN försöker man tona ner betydelsen av lägren, men det finns ju ett stort problem. Om nazisterna hade intagit Sverige så hade det varit lätt för dem att få tag på alla sina fiender, kommunister, motståndsmän från andra länder osv. I det läget framstår ju lägren som mycket obehagliga. I vissa av lägren där svenska kommunister var inspärrade förekom också vissa former av psykisk tortyr, man fick exempelvis gräva gravar. Och som Tobias Berglund säger i danska Politiken:
»Der er altid en risiko for, at selv demokratiske stater giver køb på vigtige principper, når de sættes under pres. Det er blevet sagt, at det svenske demokrati under Anden Verdenskrig var tæt på at begå selvmord af bare skræk for at dø«, siger Tobias Berglund.
Men det är klart att lägren inte är att jämföra med de tyska lägren från samma tid och förmodligen var de betydligt mindre obehagliga än det mest kända tyska koncentrationslägret i Norge, Grini.
Lägren kan dock också ses i ett annat smmanhang och det är i ljuset av den omfattande föföljelse och övervakning som främst drabbade kommunister efter andra världskriget. Från 1950-talet och fram till 1990-talet övervakades omkring 700 000 kommunister noggrant av IB och Säpo. Mycket av denna registrering var olaglig, men på senare år har man intiftat lgara som förändrat detta. Det mesta skulle idag ha varit lagligt. Lägren kan alltså ses som en del i en lång svensk tradition av övervakning och kontroll. En tradition i vilken FRA-lagen är ytterligare en bit. En fortsättning på en obehaglig och förmodligen helt onödig extrem övervakning av det svenska folket.
Sverige – lilla DDR.
Intressant?
Bloggat om FRA: Falkvinge, Jinge, Opassande, Badlands, Motbilder,
I media om FRA: DN1, SVD, DN2, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om Koncentrationsläger, Niclas Sennerteg, Andra väldskriget, FRA, FRA-lagen, Historia, Övervakning, Samhälle, Politik
Helt rätt Svensson. Det ligger dessutom en massa övervakningsförslag på EU:s skrivbord och väntar. Dessa lagar stiftas av utomparlamentariska grupper i vars verksamhet folket inte har insyn. Dessa gruppers representanter är inte folkvalda,