Tokhögern, Ulrike Meinhof och Åsa Linderborg

Åsa Linderborg har skrivit en intressant recension av Jutta Ditfurths biografi över Ulrike Meinhof. Hon påpekar i recensionen att Ulrike Meinhof var en produkt av efterkrigstidens Västtyskland. Med det döljande av nazismen som fanns. Exempelvis tilläts Warsawas bödel, Heinz Reinefarth, att göra en lång politisk karriär på ön Sylt och i Schleswig-Holstein. Med förtrycket mot vänsterfolk, förbudet mot kommunistpartiet osv. Det är inte så svårt att inse att den hårda repressionen, mot fredsrörelse på 1950-talet och studentvänstern senare, i Tyskland från statens sida kunde få som följd den individuella terrorism som RAF och Ulrike Meinhof stod för.

Det är ju knappast kontroversiellt att hävda att en människa och dennas val delvis formas av det samhälle man lever i. Så också Ulrike Meinhofs. Att hävda det är verkligen inte att vara för individuell terrorism, som många inom tokhögern (eller som Linderborg kallar dem, tokliberalerna) fått för sig. Den västtyska staten utvisade exempelvis vänsterfolk som undervisade på universitet i Väst-Berlin och ingripanden ledde till dödandet av demonstranter. Som Linderborg skriver:

RAF är berättelsen om antikommunismen som överordnat paradigm. I Europa fanns det två stater där kommunisterna var illegala – Francos Spanien och socialdemokraternas Västtyskland – men censuren, avlyssningen, registreringen och yrkesförbudet drabbade radikaler av alla slag. Repressionen var nödvändig av det enkla skälet att opinionen uppgick i masstal; tio miljoner namnunderteckningar motsatte sig Nato-samarbete samtidigt som fackföreningsrörelsen gick till offensiv för höjda reallöner och ekonomisk demokrati. Situationen var explosiv.

Men Linderborg är inte den som menar att Ulrike Meinhof själv var utan ansvar för den väg hon valde. Självklart hade Meinhof också ett personligt ansvar:

Hur väl valda måltavlorna än var – amerikanska militärförläggningar, varuhus, arbetsgivareföreningen, Högsta domstolen, propagandamegafonen Springer – var de inte enbart symboler för ett våldsamt samhällssystem det fanns och finns alla skäl att hata; attentaten kostade trots allt liv. Varje människa har moraliskt ansvar för sin egen våldsutövning.

Det finns verkligen inget försvara för den indiviuella terrorismens väg, men man kan försöka förstå varför den uppstår, varför människor blir terrorister. Att förstå är dock inte det samma som att hålla med, vilket en del i tokhögern tycks tro och anse.

Intressant?
Bloggat: Radar, HBT-sossen, LOKE, Hanna Löfqvist,
Borgarmedia: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SDS, HD1, HD2, HD3, EX,
Tokhöger: SVD, EX,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

PS. Innan någon nu anklagar mig för att romantisera terrorism, rekommenderar jag läsning av de artiklar där partikamrater till mig slaktar det spanska ETA. Jag delar deras ståndpunkter. DS.

Advertisements
  • Och ändå har tokhögern, ja tom högern, ofta varit betydligt mer benägna att ta till våld än vänstern.