Koncentrationsutredningen (SOU 1968:7) som kartlade förhållandena i det svenska näringslivet 1963 hade bara med en finansfamilj med huvudsakliga intressen inom textilindustrin, familjen Bergengren och en annan med intressen i textilindustrin, familjegruppen Mark och Carlander. Men faktum är att det 1963 fanns fler andra finansfamiljer inom textilindustrin med minst lika stora intressen som familjen Bergengren. Däribland exempelvis ägarna bakom företaget Almedahl-Dalsjöfors, familjen Leman och familjen Sundblad (också en direktösfamilj med VD-poster i Iggesund och Stora Kopparberg), Boråsfamiljen Eiserman (en gren av släkten Eiserman) som kontrollerade Eiser samt familjen Johansson bakom Algot Johansson AB (Algots).
Almedahl-Dalsjöfors hade år 1960 cirka 2 800 anställda och var resultatet av en lång rad sammanslagningar inom textilindustrin. Först mellan Almedahls AB och Dalsjöfors Väveri AB år 1919, sedan mellan detta företag och de Lemanska företagen i Hälsingland (Holma-Helsingland) år 1929. Därefter köpte man också Ahlafors Nya Spinneri AB från Göteborgs Handelsbank år 1942 och 1961 Alingsås Bomullsväfveri AB med 800 anställda.
Totalt kan Almedahl-Dalsjöfors ha haft omkring 3 000 anställda år 1963, 1967 fanns det 2 100. Från fusionen 1929 fram till 1940 var Axel Leman chef för företaget. Från 1954 är Göran Sundblad chef fram till 1956. 1968 ombildas bolaget till investmentbolag och skaffar sig genom Investment AB Promotion ett dominerande minoritetsintresse i företaget. Därmed är familjerna Sundblad och Leman försvunna från storfinansens rullor.
Idag finns bolaget fortfarande kvar och ägs av finska intressen. Men det bolag som nu heter Almedahl var förut bolaget Domicet Oy. Detta företag köpte 2005 (Almedahl-Kinna AB) och 2007 (Almedahl AB) upp hela det gamla Almedals från Investment AB Latour (familjen Douglas). Familjen Sundblad har en familjestiftelse, Göran Sundblads stiftelse, som fortfarande hör till ägarna i Latour som en följd av detta bolags uppköp av Almedal år 1992. Holma Helsinglands AB köptes av Margareta Larsson år 2006.
Sveriges Förenade Trikåfabriker AB bildas år 1913 av 13 olika svenska trikåföretag. Carl-Otto Eiserman blir företagets förste VD och familjen skapar sig efterhand ett avgörande inflytande i företaget som redan 1920 har 2 200 anställda. Föetaget är också delägare i Kilsunds AB och ett par företag till som kontrolleras tillsammans med familjen Bergengren. Så småningom får bolaget namnet Eiser och växer till Sveriges största textilföretag med omkring 3 200 anställda 1970. Ungefär lika många fanns anställda i företaget 1963 men då hade företaget inga ägarintressen i Kilsund längre och det totala antalet anställda i av familjen eiserman kontrollerade företag var det samma som antalet anställda i AB Eiser.
Under 1960- och 1970-talet minskade Eisermans ägande i bolaget radikalt och 1976 kontrolleras företaget av familjen Dinkelspiel och deras bankirfirma Öhman. Då finns cirka 5 000 anställda i Eiser Invest AB som bolaget nu heter. Några år senare är det dock slut, bolaget förstatligas efter omfattande förluster och problem. Under statlig ägo avvecklas bolagets produktion successivt och senare säljs de få kvarvarande delarna ut. Idag finns Eiser Trikå AB kvar som ett mindre privatägt textilföretag utan egen tillverkning.
Den tredje textilindustrifamiljen som 1963 kontrollerade ett bolag med omkring 3 000 anställda var familjen Johansson och deras företag Algot Johansson AB, mer känt som Algots. Företaget grundade av gårdfarihandlaren, knallen, Algot Johansson, år 1907. Under 1930-talet samarabetade Algot Johansson bland annat med en tysk nazispion, Albert Sonntag. Efter kriget kom denne tillbaka till Borås för att arbeta på företaget igen. Detta efter att Algot mutat stadsfullmäktiges ordförande i Borås, tillika facklig ombudsman och en ombudsman till. Efter att denne skandal avslöjade sfick Sonntag åke tillbaks till Tyskland igen.
1937 blir företaget aktiebolag och sönerna Göte, Elis, Arne och Åke aktieägare och styrelsemedlemmar. 1966 startar Algots sin expansion utomlands och tillverkning börjar avvecklas i Borås. 1970 finns det nästan 3 500 anställda i företaget och 1972 får bolaget bidrag av staten för att starta textilfabriker i Norrland, Algots Nord. Det blir aldrig så mycket av detta försök (men som mest anställer man fler hundra arbetare), utan det mesta av pengarna hamnar via ljusskygga affärer direkt i fickorna på familjen Johansson. 1977 går hela företaget i konkurs och tas över av staten. Familjen Johansson har vid det laget försvunnit utomlands med pengarna och bolaget är i extremt dåligt skick rent ekonomiskt. Därfter avvecklas det hela under statlig ägo.
Noterbart är att det idag inte finns en enda finansfamilj kvar bland dagens 15 familjer som började sin verksamhet i textilbranschen. De som flyttade sina pengar till investeringar i fast egendom, som den ena grenen av familjen Bergengren, hör dock fortfarande till eliten i det svenska samhället.
Källor utöver länkat:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Pockettidningen R, nr 6 1978, Svindlande höjdare
Veckans affärer, Årsbok 1969
Sveriges 500 största företag, 1972
Birgitta & Olof Forsgren, Vem äger vad i Svenskt Näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i Svenskt Näringsliv, 1976
Intressant?
Andra bloggar om: Finansfamiljer, Textilindustri, Eiser, Algots, Almedahl, Almedalhl-Dalsjöfors, Eiserman, Johansson, Leman, Sundblad, Algots Nord, Eiser Trikå, Holma-Helsingland, Ekonomi, Historia, Samhälle
Technorati: Finansfamiljer, Textilindustri, Eiser, Algots, Almedahl, Almedalhl-Dalsjöfors, Eiserman, Johansson, Leman, Sundblad, Algots Nord, Eiser Trikå, Holma-Helsingland, Ekonomi, Historia
Powered by ScribeFire.
5 svar på “Textilindustrifamiljer – Leman, Sundblad, Eiserman mfl”
Kommentarer är stängda.