Antisemitismen som politiskt vapen

Detta är inte Lasse Wilhelmssons kända artikel med ett nästan likadant namn. En artikel som har anklagats för att vara antisemitisk i sig själv och jag inser att det finns tveksamma passager (historien om brunnsförgiftningen) i den när jag läser den även om den som helhet inte kan kallas antisemitisk. Dessutom har den bloggare som publicerat den, Jinge, i flera artiklar i Expressen utpekats för att vara antisemit, vilket naturligtvis bara är trams. Man är inte antisemit bara för att man publicerar ett (i mitt tycke) tveksamt inlägg med en mycket tveksam passage.

En av de som anklagat Jinge för antisemitism är Dilsa Demirbag-Sten, en person som med jämna mellanrum sprider islamofoba uttalanden omkring sig och som helt saknar trovärdighet i dessa frågor. En annan är Magnus Sandelin, en person som tidigare gjort sig känd för att publicera rena falsarier och lögner om Göteborg 2001.

Men åter till antisemitismen och här ska jag ta Enzo Traverso till hjälp:

Antisemitismen har åter blivit föremål för debatt och het polemik i hela Europa, från Tyskland till Frankrike, från Italien till Spanien. När man läser en del uttalanden får man intrycket att kontinenten har drabbats av en ny våg av judehat, som om gamla nedtystade demoner plötsligt skulle ha vaknat till liv och nu – efter att ha förgiftat sinnena – vore redo att återigen skrida till handling. Det finns mycket förvirring i debatten, där verklig och välgrundad oro blandas med ideologiska och politiska spekulationer, missförstånd och skillnad i språkbruk vilket utmynnar i en allmän kakofoni. Det är svårt att tolka nya fenomen med gamla begrepp och det kan i sista hand leda till farliga projektioner på nutiden av outplånliga minnen av trauman från det förflutna, projektioner som skapas av ett sårigt minne som man även kan missbruka för politiska syften.

[..]

Så olika fenomen som det religiöst betingade judehatet, upplysningsanhängarnas antijudiska hållning, den moderna (nationalistiska och rasistiska) antisemitismen, olika varianter av antisionism som ofta står i motsättning till varandra (från höger och från vänster, från antisemitens antisionism till den hos den »icke-judiske juden«), och slutligen kritiken av Israels politik, leds tillbaka till en och samma ideologi, som de alla skulle utgöra yttre uttryck för genom en lång historia med obruten kontinuitet. Luther, Voltaire, Drumont(1), Hitler och Arafat blir på så sätt bara masker som täcker samma eviga judehat. Den här tolkningen har gett upphov till en omfattande litteratur – ibland till och med i sina mer sofistikerade versioner av hög kvalitet – som när det gäller Leon Poliakovs klassiska »Antisemitismens historia«. Synsättet har för många observatörer blivit ett vanetänkande. Men det är det sämsta sättet att försöka förstå den aktuella situationen på.

Han menar att man måste skilja på olika sorters antisemitism som har mycket lite med varandra att göra. Det är alltså inte samma sak när vi ser antisemitism idag som det var på 1930-talet. Han nämner ett antal olika typer, varav den först är den traditionella europeiska:

Europa bär fortfarande på en gammal antisemitisk tradition, som ärvts genom hundratals år av fördomar, diskriminering och förföljelse. Krisen i Mellanöstern har fungerat som en katalysator för äldre tendenser, som länge varit osynliga men aldrig utplånats.

[..]

Man ska vare sig bagatellisera eller övervärdera denna antisemitism. Den är en rest från det förflutna. Den representerar ett fenomen vars kurva på lång sikt är på nedgående, och som åtminstone under några generationer knappast kommer att öka igen. Dess uttryck är i själva verket rätt begränsade och chockerar eftersom de strider mot en bred medvetenhet, framförallt bland de unga, som inte längre accepterar den här fördomen. Det antisemitiska språkbruk som vid tiden för andra världskrigets slut var inrotat, hätskt och ansågs respektabelt i hela västvärlden har förlorat all legitimitet. Det är en förändring som skett efter Förintelsen, en radikal historisk vändning som innebär ett brott i 1900-talets historia, och som brutit denna antisemitiska kontinuitet. I takt med att minnet av det nazistiska folkmordet sakta och gradvis, men numera oåterkalleligt, inlemmats i Västvärldens historiska medvetande har detta språkbruk blivit oacceptabelt.

Den andra typen är det nya judehatet i arabvärlden:

Det finns istället ett nytt judehat, som är utbrett i arabvärlden och bland Europas minoriteter av arabiskt-muslimskt ursprung, och som ofta utmynnar i öppet antisemitiska handlingar. Ett avslöjande tecken på det är framgången för den arabiska utgåvan av en klassiker i den antisemitiska litteraturen som Sions vises protokoll(5) vilken tillsammans med de händelser i skildras i den här artikelns inledning är talande illustrationer av fenomenet. Att bränna upp en synagoga är en antisemitisk handling som fördöms och bestraffas, men det är inte meningslöst att försöka finna motiven till det. De unga av nordafrikanskt ursprung från de mest missgynnade förorterna som utför dessa handlingar – en liten minoritet som ändå kan åtnjuta en relativt utbredd sympati eller ett tyst gillande har varken samma inställning eller samma kulturella arv som den gamla europeiska antisemitismen. De gör judarna till den negativa katalysatorn för sin egen misär, och omvandlar dem till en metaforisk figur, i symbol för olika känslor och aggressioner. Juden identifieras med eliten i ett system som alltid utesluter och förtrycker, väl i dystra förortsområden där polismakten är den enda synliga representanten för staten, som i det slagna och förödmjukade Irak, som i de palestinska territorierna vilka sedan årtionden lever under en våldsam ockupation.

Det här är det nya judehatets bakgrund, vilken den islamska fundamentalismen växer och antar en politisk profil med allt tydligare och mer oroande drag. Att känna att detta judehat startar som en legitim revolt mot ett verkligt förtryck innebär inte att rättfärdiga det, för som vi kan lära av historien kan revolter ta felaktiga vägar. Att blanda samman USA:s imperialistiska politik, Israel, Västvärlden, judarna och synagogorna i ett enda likformat block är inte resultatet av okunnighet och efter-blivenhet, så som det betraktas av en viss del av vänstern vilken är försonlig gentemot uttryck för det nya judehatet och som aldrig kunnat vända sig till dessa grupper utan att anta en paternalistisk ton.

Utifrån sin stora genomgång av antisemitismen kommer sedan Enzo till hur denan används som vapen av borgerliga tyckre för att försöka tysta kritik mot Israel: Precis det som Magnus Sandelin, Dilsa Demirbag-Sten och andra just nu ägnar sig åt.

Bakom antisionismen kan antisemitismen döljas men sionismen är inte fri från fascistiska tendenser, vilket visas av dessa episoder. Anhängarna till Jabotinski, en auktoritär nationalistisk ideolog som såg en modell för den judiska staten i den italienska fascismen, saknade inte hjältemod och kunde till och med väcka beundran när de under andra världskriget förde en befrielsekamp i Warszawa lika väl som i Jerusalem. Men de är idag avskyvärda, när de utövar våld för att försvara en politik av nationellt förtryck.

Under de senaste åren har det inom den judiska diasporan utvecklats ett känslomässigt, nästan »religiöst«, band till Israel som på många sätt påminner om myten om Sovjetunionen som odlades bland europeiska kommunister på Stalins tid. Sovjetunionen stod över all kritik och den som vågade ifrågasätta dess politik stämplades automatiskt som antikommunist, krigshetsare och medbrotrsling till imperialismen. På samma sätt blir den som kritiserar den israeliska politiken idag anklagad för antisemitism. Med sådana bedömningsgrunder, skulle en orubblig motståndare till Israels invasion av Libanon, som Primo Levi(6) som 1982 beskrev Begin som »fascist«, idag lätt ha kunnat betraktas som en farlig antisemit.

Att automatiskt likställa antisionism och antisemitism är ett sinnrikt påhitt som gör det möjligt att neutralisera all kritik mot Israel. Givetvis är Sharon en bra förevändning för att släppa lös antisemitiska paroller som länge undertryckts, men den antisemitismen används i sin tur som alibi för att utdöma dem som kritiserar politiken hos en stat som sedan mer än trettio år utsätter de palestinska territorierna för en tung militär ockupation, dagligen förtrycker och förödmjukar befolkningen där, systematiskt använder sig av etnisk rensning och kolonisering, förstör det palestinska civila samhällets infrastruktur och ibland genomför verkliga massakrer. Protester mot denna politik som förvägrar palestinierna alla rättigheter kan emellertid också avslöja de gamla fördomarna hos dem som vill förvägra judarna alla rättigheter, och rent av beröva dem deras stat och kasta dem i havet.

Och apropå jämförelser med förintelsen så skriver han följande intressanta sak:

….en hållning som blivit allt mer utbredd efter ii september och som drar ut konflikten Israel-Palestina
ur dess sammanhang och ur dess historia, för att reducera den till »en kamp mellan kulturer«. Bakgrunden till konflikten skulle inte vara den militära ockupationen, den omtvistade och konfiskerade jorden, ett diskriminerande monopol på vattentillgångarna, berövande av rättigheter, en förfärlig våldsspiral som föds ur förtrycket, skapar terrorismen och utnyttjar den för att rättfärdiga ökat för tryck. Bakgrunden skulle istället vara des oförsonliga, ontologiska konflikten melIan två oförenliga »essenser«: den judiska och den muslimska. Västvärlden och den islamska världen. Tariq Ali har rätt i att tolka 11 september och krigen som följt däreftere som resultatet av »fundamentalismernas kamp«.

Argumentet är förvridet men inte bara resultatet av demagogi och manipulatior Det avspeglar också gamla rädslor, aggressioner och besvikelser som ansamlats unde tidens lopp. Det avspeglar de förfärliga missuppfattningar som kan uppstå ur ett traumatiskt minne som länge undertryck och förträngts. Den israeliske historiker Tom Segev erinrar om att Ben-Gurion(7) jämförde Nasser med Hitler och Begin(8) såg invasionen av Libanon 1982 som ett slags historisk upprättelse, som om en judisk armé skulle ha gått in i Warszawa 1943. Israel uppfattas inte längre bara som en stat av bosättare och pionjärer, utan som svaret på Auschwitz. Den israeliske historiker Dan Diner understryker att de militära myndigheterna 1967 använde Förintelsen som »metafor för Israels otrygghet« ock började kalla gränserna före ockupationen av Västbanken och Gaza för »Auschwitz linjen«. I det perspektivet är palestinsk självmordsbombare inte desperata rebeller som vänder sig mot ett outhärdligt förtryck, utan reinkarnationen av nazismen.

Och slutligen:

Nu framträder en strid om minnena – de judiska, europeiska och arabiska minnena – vars vägar korsas på ett farligt sätt. Det palestinska minnet – liksom även minnet hos de minoriteter av arabiskt-muslimskt ursprung som lever i Europa – står främmande inför judeutrotningen. För palestinierna representerar Israel inte en upprättelse efter den judiska tragedin – händelser för vilka de inte är ansvariga och som de inte bevittnat – och inte heller en tillflykt för tiotusentals statslösa som överlevt nazisternas utrotning. För dem representerar Israel ursprunget till deras egen tragedi, resultatet av en kolon iseringsprocess som fördrivit dem från jorden, berövat dem värdighet, rättigheter och framtid.

Den bild av den judiska historien som sprids i Gaza och Ramallah är kanske stereotyp, men definitivt mycket olik den historia som skapas i Europa. Här är det en historia om folkmord, där sammanfaller den med den avskyvärda bilden av en ockupationsarmé, den enda bild som den stora majoriteten av den palestinska befolkningen mött. Israels födelse framstår inte på något sätt som en försoningsakt, utan som inledningen av Nakba, katastrofen, utdrivningen av palestinierna.

Och Israel har i själva verket inneburit bägge sakerna: en tillflykt för utblottade massor som överlevt ett folkmord och ‘ en stat som fötts ur ett försvarskrig, strax efter dess utropande, för att snabbt utvecklas till en etnisk rensningsoperation. Där ser vi också sionismens omvandling, och det handlar inte alls om att ifrågasätta dess historiska legitimitet som judisk nationell rörelse, utan om handlingarna hos den stat som sionismen gett upphov till. När de »nya historikerna« i Israel erkänner detta grundläggande förhållande – att kriget 1948 ledde till att palestinierna fördrevs från sin jord – är det ett nödvändigt villkor för att judarna ska kunna förstå palestiniernas historiska minne. Några av dem, likt Benjamin Morris, som omtöcknats av statsintresset menar att man nu borde slutföra det arbete som inleddes 1948. Andra, som Ilan Pappc och Zeev Sternhell, menar att lösningen är skapandet av en palestinsk stat (en verkligt självständig stat, inte ett Bantustan av den typ som olika israeliska regeringar hittillis erbjudit). Att viktiga arabiska intellektuella å andra sidan fördömt antisemitismen (och framförallt revisionismen) utgör ett viktigt steg för att inlemma Förintelsen i det palestinska medvetandet.

Det handlar för tillfället om en liten skymt av förnuft i en konflikt mellan oförsonliga fiender. Men det är nödvändiga element för en ömsesidig förståelse av två motstridiga minnen, där bägge sidor har sina sår. Att göra en sådan ansträngning att förstå den andre skulle vara lika nödvändigt, och oerhört mycket lättare i Europa, där det skulle göra det möjligt att undvika många missuppfattningar rörande antisemitismen. Konflikten Israel-Palestina fordrar en politisk lösning som inte kan åstadkommas av en strid mellan olika minnen.

Det jag tagit fram är utdrag ur en lång artikel som jag tycker ni ska läsa. Läser man hela blir sambanden klarare och reonemanget mer sammanhålet. Varsågod och läs.

Läs gärna mer om antisemitism och annan rasism på SP:s hemsida.
Läs också om Mellanöstern (en del mer teoretiska artiklar om Palestina-Israel har precis publicerats, några år på nacken har de, men är ändå intressanta)

Intressant?
Bloggat: Anna Wester, Motvallsbloggen, Progressiva USA, Annarkia, Bulten i Bo, Utsikt från höjden, Röda Malmö,
Borgarmedia: AB, DN, SVD1, 2, 3, 4, Dagen1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Advertisements
  • När det gäller brunnsförgiftningen så kommer den historien från Haaretz. Om du undrar något så kan det vara en bra sak att – fråga.

  • Anders_S

    Det jag har läst om den är att det i efterhand visade sig vara en anka (om det är sant vet man å andra sidan inte heller). Men det kan ju Lasse knappast ha vetat när han skrev sin artikel. Men om jag vore honom skulle jag ändå ha utelämnat uppgiften, den behövs inte för budskapet i artikeln. I sådana här känsliga frågor är det alltid viktigt exakt hur man skriver och hur man uttalar sig.

    Det är uppenbat attd et finns två lite oliak inställningar till hur man ska förhålla sig i dessa frågor, där vi trotskister har en lite annorlunda syn än den gängse inom vänstern. Detta sagt utan att på något sätt hävda att någon inriktning på något sätt skulle vara antisemitisk.

    Du vet också att jag är tveksam till fler av Wilhelmsson skriverier och dessutm är jag mycket tveksam till delar av den maoistiska/stalinistiska vänsterns linje i denna fråga. Jämför exempelvis SP:s och RS:s bojkottlinjer med KP:s. De är väldigt olika och vår linje (egentligen RS linje, men den är nästan exakt samma som SP:s) har kritiserats hårt i Proletären.

  • Brunnsförgiftningen handlar om israeliska bosättare som trakasserat palestinier (inget direkt nytt). Rapporterades av både Haaretz och BBC.

    Enligt vem skulle det varit en anka och vad är källan för det?

  • Anders_S

    Jag har läst BBC-artikeln tidigare. Jag kommer inte ihåg var jag läsat omd et somen anka. Men det spelar inet någon roll. Som det används i Wilhelmssons artikel anser jag det är tveksamt. En läsare har ingen aning om att det (eventuellt?)kan knytas til en verklig händelse utan det framstår som upprepande av en gammal antisemitisk myt. Onödigt att ha med helt enkelt.

  • ”Det är uppenbat attd et finns två lite oliak inställningar till hur man ska förhålla sig i dessa frågor, där vi trotskister har en lite annorlunda syn än den gängse inom vänstern.”

    🙂 🙂

  • Daniel

    ”En läsare har ingen aning om att det (eventuellt?)kan knytas til en verklig händelse utan det framstår som upprepande av en gammal antisemitisk myt.”

    Jo. Kanske det. Hade det handlat om ritualmord på barn (den grövsta av de här gamla myterna) hade det varit en sak, men förgifta en brunn ligger ju ändå inom rimlighetens gräns, så där är väl ändå det viktiga om det verkligen har hänt?

    Det är som med episoden när IDF-soldater vid en gränsövergång tvingade en palestinier att spela fiol för dem. Folk protesterade att det måste vara en skröna eftersom det liknade tyskarnas beteende mot judar för mycket. Men det var sant, trots likheten.

    Det är ju för övrigt det folk missar när de påpekar det orimliga i att jämföra israeliska bombangrepp med förintelsen – det är fortfarande en ockupationsmakt med herrefolksideologi som styr och ställer med en etnisk grupp de ser som mindre värda. DÄR finns å andra sidan otaliga paralleller att dra.

  • Intressant översikt. Just nu i Sverige, tror jag risken för att bli påhoppad på olika sätt, är vida större om man bär attribut som Davidsstjärnan, jämfört med om man skulle bära på Hamas- eller Hisbollahsymboler. Man borde få röra sig fredligt oavsett.

  • Pingback: Extremister » Blog Archive » Anders Svensson och boken Extremister()

  • Non-g, du menar att SÄPO kommer och slår in din dörr om du har på dig en davidsstjärna? Och att du blir uthängd i SvD och Expressen?

  • Det är förödande för palestiniernas sak att det inte finns ett motsvarande ord till antisemistism som beskriver israelernas rasism gentemot araberna. Just ordet antisemit är en riktig framgångssaga för Israel. Utan det kunde debatten inte snedvridas – blunda för israelernas rasism – så som sker idag.

  • Erik

    En glädjande nyhet från den ockuperade västbanken Att även Hamas (våren 2008) tar denna offentliga position när det gäller sin inställning till Förintelsen tror jag är mycket viktig (och inte använder sig av det revisionistiska svammlet som Ahmadinejad kläcker ur sig med jämna mellanrum), uttalandet låter som något som Norman Finkelstein skulle kunna ha sagt och representerar ett Hamas som mognar som politisk organisation utan gradvis. Det verkar som om de vill kasta av sig oket av deras gamla och minst sagt sunkiga stadgar från åttiotalet. Här är ännu ett exempel . Tyvärr är det ju så att Hamas inte kan ändra i dessa stadgar utan att det skulle tolkas som en klar eftergift till Israel, men de som fortfarande står bakom vad som står i de mest antisemitiska passagerna i stadgarna talar inte offentligt längre. Nu kan man ju alltid utdöma detta som den Hamasversionen av hasbara men från att ha gått ifrån självmordsbombningar som strategi (det var väldigt självdestruktiva motståndshandlingar och dessutom krigsförbrytelser) visar sig Hamas som en alltmer pragmatisk rörelse som faktiskt visar på nya handlingar bakom nya ord.

    Intressant och sund artikel av Enzo Traverso låter som ungefär samma slutsats om vilka bilder som fienden frammanar hos palestinier och israeler som Amos Oz skrivit om, de ser europeiskt förtryck i olika former. Nu kan man bara hoppas att det inom israel växer fram en stark opinion som tar åt sig av Avram Burgs kritik av det israelisk civilsamhällets moraliska förtvining och reser Israel ur Förintelsens aska. Ett sådant uppvaknande kan stoppa den paranoida avskräckningspolicyn hos den israeliska militären som eroderar den israeliska moralen. Kanske osannolikt men det moderna samhället är som sociologen Luhmann skrev också osannolikt.

    Apropå Lasses artikel och FiB i allmänhet tycker jag Andreas Malm formulerar det mycket träffande: ”Jag är för en levande, livlig, vital marxism. Jag är emot den ruttnande stinkande döende varianten. Därför är jag också för att FiB-Kulturfront och deras gelikar snabbt sjunker ur historien ensamma, bortglömda som de tragiska figurer de är.”

    Vad Enzo Traverso skriver i om vissa delar av vänstern tycker jag mycket väl passar in på Jinge om jag får utdela en till känga. ” Att blanda samman USA:s imperialistiska politik, Israel, Västvärlden, judarna och synagogorna i ett enda likformat block är inte resultatet av okunnighet och efterblivenhet, så som det betraktas av en viss del av vänstern vilken är försonlig gentemot uttryck för det nya judehatet och som aldrig kunnat vända sig till dessa grupper utan att anta en paternalistisk ton.” Eller vad sägs om denna formulering:”Att folk inte kan skilja mellan judar och Israel förstår jag. Även om det är fel så bör man jämföra med år 2001, kunde människor då skilja mellan al-Qaida och muslimer efter 9/11? Kan alla det idag?”

  • Pingback: Antirasism och antisemitism | Svensson()

  • Svensson, du borde definiera vad du menar med ”antisemitism”, detta begrepp som missbrukats så till den grad att det idag saknar annan innebörd än som smetigt invektiv. Begreppet används slappt även inom vänstern, se vidare i min diskussion med Mikael Nyberg i Clatré som finns på min blogg under titeln: Är Mikael Nyberg en ”antisemitisk marxist”?

    Förgiftning av driksvattenkällor skulle alltså vara en klassiker, som visade sig stämma. Nu är jag dålig på dessa klassiker, efterom de aldrig förekom under min uppväxt, vare sig hemma eller i de miljöer jag växte upp. Jag tycker dock att mitt exempel om statliga prickskyttar med uppgift att lemlästa palestinska barn är värre, liksom vit fosfor och annat mot civila som vi just sett i Gaza, eftersom det är statsterrorism. De blir väl kommande klassiker på ”antisemitism”.

    Värst är tydligen anklagelserna om ritualmord på barn. Liknande saker har säkert förekommit både här och där under människans historia, men nu råkar det vara så att en judisk forskare i Israel faktiskt har skrivit en hel bok om, ja just det, ritualmord på barn bland judar. Och sådant får man ju inte prata om, men om det gällt Hottentotter skulle det nog gå bra. http://www.bloodpassover.com/index1.htm

    En näraliggande tanke är att dessa så kallade klassiska ”antisemitiska” myter uppkommit just för att dölja fakta. En sådan tanke är väl förmodligen den ultimata ”antisemitismen”. Det kanske helt enkelt är så att ju grövre den så kallade myten är, desto större anledning att syna den i sömmarna.

    MVH

    Lasse W

  • Anders_S

    Lasse W: Jag har inga problem med SKMA:s definitioner. Sen krävs ju tolkning också och där hamnar jag inte på samma som Bachner eller Leman, utan mera på samma bog som Håkan Blomqvist och Enzo Traverso. Jag har skrivit en mängd inlägg om min definition av antisemitism som finns att läsa på bloggen (och blivit angripen av Leman för denna).

    http://www.zaramis.nu/blog/2008/05/21/bok-om-antisemitism-forfelar-sitt-syfte/

    För övrigt är Toaffs bok inte helt oproblematisk. Han drog in förstaupplagan och skrev om bitar av den.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Ariel_Toaff

  • Anders, du verkar inte ha förstått att själva begreppet blivit meningslöst på grund av hur sionisterna missbrukat det. Jag hänvisade till min artikel med förslag till hur man bättre kan uttrycka sig, men den verkar du inte ha läst. Det har ju gått så långt så att det blir en komplimang att bli kallad ”antisemit” när man kritiserar Israel. Sionisterna har gjort begreppet kontraproduktivt.

    Inte heller verkar du ha förstått poängen med att tabuer också kan skapas för att dölja fakta. Att Toaff eller andras beskrivningar av olika företeelser skulle vara oproblematiska har jag väl aldrig hävdat. Dom knäckte honom dessutom på grund av hans forskningsresultat, precis som man alltid gjort när trosföreställningar (läs tabun) konfronteras med fakta, som till ecxempel med Galilei, eller kanske var det Kopernikus.

    MVH

    Lasse W

  • Anders_S

    Lasse W: Det handlar inte om att förstå. Jag anser att antisemitism är ett i högsta grad använbart begrepp. Jag delar inte din åsikt på den punkten.

    Du verkar tro att bara för att man inte är överens med dig förstår man inte. Så är naturligtvis inte fallet. Man har oliak åsikt helt enkelt.

  • Ok Anders, det var dumt av mig att skriva att du inte förstår.

    Jag anser, oavsett vad du förstår, att din åsikt ”att antisemitismen är ett i högsta grad användbart begepp” i själva verket underblåser det judehat som är sionismens livsluft, eftersom begreppet missbrukats för att försvara Israels brott.

    Jag ställer mig också undrande till att du inte tycks fästa något avseende vid om de så kallade klassiska exemplen på ”antisemitism” är faktiska eller påhittade.

    MVH

    Lasse W

  • Pingback: Alla påståenden om muslimer och islam är inte islamofobi | Svensson()