Kylan och arrogansen hos Göteborgs överklass

Erik Wijk har skrivit en bok om sin far, Olof Wijk. Boken heter Allt vi här drömma om och handlar om drömmaren till fader, Eriks egna försök att förstå varför fadern blev en enstöring och drömmare ute i ett litet torp. Om varför överklasspojken inte kunde passa in i överklassens Göteborg, eller ens de vanliga göteborgarnas Göteborg. Någon riktig förklaring får vi inte, det går förmodligen inte, men det är den av de saker som gör boken stark och intressant. Inte heller Erik Wijk verkar förstå sin fars livsval i skuggan av Swedenborg och dennes idéer.

Men boken handlar också om göteborgssocieteten, familjer som Wijk, Broström och Mark samt deras inställning till världen . Det som slår mig i en beskrivningen, framförallt av Olof Wijks föräldrar, Erik Wijks farföräldrar Kerstin Wijk-Broström och Erik Wijk, är den distans och kyla som verkar finnas, gentemot barnen och andra. De är liksom tillbakadragna från den verkliga världen och uppfostrar sina barn på ett, vad det verkar kärlekslöst och distanslöst sätt. Ett sätt som för mig känns ytterst obehagligt, Men kanske var (är?) detta en nödvändighet i överklassen, man måste kanske läras upp på det sättet för att i framtiden kunna ta känslokalla och otrevliga beslut om att sparka folk, om nedskärningar etc. Nedskärningar som ställer folk på bar backe, nedskärningar som skapar socialt kaos och katastrof för människor.

Här har vi kanske en del av förklaringen till Olof Wijks liv som social enstöring, valet av ett annorlunda liv. Den känslokalla och kyliga uppfostran som förväntas leda till företagsledarjobb och liknande. Men förstås så klarar inte alla människor detta. Olof Wijk valde ett liv som enstöring. Hans kusin Axel Broström (”Söndagsbarnet”) tog livet av sig på 1980-talet, rik ensam och isolerad i Bath, England. Överklassens obehagliga metoder att fostra sina barn, att fostra de framtida ledarna tillämpas fortfarande i USA. med frånvarande föräldrar, barnflickor och nannies som regelbundet byts ut. barnens känslomässiga bindningar uppstår aldrig på ett bra sätt. Det hela påminner om hur det kan bli i missbruksfamiljer i arbetarklassen.

Olof Wijk väljer ett liv han kan klarar av att leva, ett liv i en egen omloppsbana. Han väljer att leva det på landet. Ett klokt val, på landet finns ofta, fortfarande en acceptans för människor som väljer ett annorlunda liv, människor som är speciella. Något som inte finns i det moderna kapitalistiska samhället i städerna. Där vi alla ska passa mallen, passa in, vara som alla andra, men samtidigt speciella, spektakulära, utan att vara underliga eller besvärliga.

Läs Erik Wijks bok. Den känns angelägen och intressant. En bok om en annan sorts far än Åsa Linderborgs.

……

Om Axel Broström kan man läsa i Anders Sundelins bok Främlingen i Falun. Om kylan och arrogansen i den göteborgska överklassen har också Cecilia von Krusenstjerna (”Prinsessan av Göteborg”, dotter till Pehr G Gyllenhammar) skrivit i sin bok En spricka i kristallen. Historien om Göteborgs överklass, Lilla Londons lorder, är historien om framgång, uppgång och fall, om kyla, arrogans, kärlekslöshet och tragik. Och om de som är starka nog att göra ett annorlunda livsval än det gängse. Allt sen John Hall d.y:s dagar ända till Olof Wijks nutid. Och kanske fortsätter det än. För vad vet vi om det som utspelar sig i Volvo-chefens hem några hundra meter från det hus där Olof Wijks mormor Ann-Ida Mark huserade.

Intressant?
Bloggat: Andreas Ekström,
Borgarmedia: DN1, 2, 3, NM1, 2, 3, 4, 5, 6, 7,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Kylan och arrogansen hos Göteborgs överklass”

Kommentarer är stängda.