Det som behövs är en demokratisk och medlemsstyrd fackförening

Den svenska fackföreningsrörelsen av idag är en toppstyrd och byråkratisk maktapparat som har mycket lite att göra med en verklig fackförening. Med en verklig fackförening menar jag en fackförening som faktiskt företräder sina medlemmars interssen, som inte går i ett särskilt partis ledband och där medlemmarna faktiskt har makten. Jag citerar från en broschyr av Socialistiska Partiet från 1976, För kämpande och demokratiska fackföreningar:

-De organisationer som arbetarklassen i Sverige en gång skapade för att stärka sig i kampen och för att bygga ett nytt samhälle, dom fungerar inte längre enligt de gamla målsättningarna.
-Det liv, den entusiasm och den kampvilja som en gång fanns inom arbetarrörelsen har försvunnit.
-I stället för att bygga på massaktivitet och arbetardemokrati har det utkristalliserats ett skikt som har andra intressen än arbetarklassens strävanden, ett skikt som har egna intressen – en byråkrati.
-Det är därför helt nödvändigt att ta kamp för en fullständig reorganisering av den svenska arbetarrörelsen och speciellt för att göra fackföreningarna till demokratiska och kämpande organisationer.

Så säger Dick Åhman, Volvoarbetare sedan tre år tillbaka och dessförinnan under många år transportarbetare. Dick har lång facklig erfarenhet. 1972 var han delegat på Transportarbetarförbundets kongress där han tillhörde oppositionen mot byråkratin inom Transport och den odemokratiska uteslutningen av Hamnarbetarna.

[…]

Och att det behövs en annan inriktning på fackföreningsrörelsen än den som. finns idag, därom råder det ingen tvekan menar Dick:

-Det enklaste sättet att se detta är att gå ut på arbetsplatserna. Där kan man se vad det är vi arbetare idag behöver. Det är starka fackliga organisationer för att möta arbetsköparnas offensiv – deras krav på ökad arbetstakt, lönestagnation och ökad arbetslöshet. Det står ju fullt klart att arbetsköparna idag håller på och förbereder sig för skärpta attacker mot arbetarklassen. Det är det enda sätt på vilket de kan lösa kapitalismens kris – dvs att låta oss få betala genom en reallönestagnation eller tom reallönesänkning.

-För att slå tillbaka den attacken måste vi ha starka fackliga organisationer. De organisationer som finns idag är starka på papperet – de har en organisationsgrad som är överlägsen de flesta andra fackliga organisationer i världen.

-Men genom lagar, stadgar och organiserat klassamarbete har de blivit ett dåligt vapen i kampen. Den arbetarklass som formellt är oerhört stark, den är därför idag – såsom den är väpnad – i själva verket rätt svag.

Detta sades och skrev alltså 1976, men det är precis lik aktuellt än idag eller kanske till och med mer aktuellt. Fackföreningarna har blivit än mer byråkratiserade, än mer odemokratisk, dess ledning har blivit än mer avskiljd från vanliga arbetare. Och som Dick Åhman fortsätter i broschyren så eftersattes en del fackligt basarbete rejält på 1970-talet:

Hela den samrådsorganisation som idag byggs upp på Sveriges storföretag gör att de fackliga förtroendemännen inte hinner fullgöra sina traditionella uppgifter på basplanet såsom medlemsservice, informera om avtalets lydelser, tolkning av avtalen, skolning osv. Sånt eftersätts idag.

-Den här utvecklingen kommer att förstärkas kraftigt i framtiden. Metall har exempelvis gått ut i ett cirkulär och sagt att den nya lagen om medbestämmande innebär att de fackliga förtroendemännen i praktiken inte längre kommer att kunna arbeta på golvet. De kommer att i stor utsträckning bli fackföreningsdirektörer som sitter i samarbetsnämnder, företagsstyrelser och diverse utskott.

-Lägg därtill den senaste utvecklingen, som vi sett bl a på Götaverken, att man på de stora arbetsplatserna avskaffar de allmänna beslutande klubbmötena och istället inför representantskap från grupperna. Då har vi verkligen en facklig verksamhet som blivit till en angelägenhet endast för ett fåtal och där den vanlige medlemmens möjlighet att få sin röst hörd ytterligare inskränkts.

Idag är mycket av detta basarbete i stort sett obefintligt och beslutande medlemsmöten finns inte på många större arbetsplatser. Och där de finns så besöks de av så få att de inte kan anses vara några egentliga medlemsmöten. Så på den fronten har det vara blivit än värre och ännu sämre. Dick fortsätter:

Men hur skulle då en demokratisk och kämpande fackförening fungera? Hur skulle den skilja sig från den nuvarande byråkratiserade fackföreningsrörelsen?

-Den grundläggande skillnaden är naturligtvis att en demokratisk och kämpande fackförening skulle sätta massaktiviteten, arbetardemokratin samt oberoendet mot arbetsköparna och den borgerliga staten i högsätet. Den skulle bygga på de vanliga medlemmarnas aktiva och medvetna styrka i stället för de nuvarande klassamarbetsmännens byråkratiska manipulationer bakom förhängda gardiner.

[…]

-Nej, i en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse så skulle naturligtvis delegaterna till LO: s kongress utses genom allmänna val på avdelningsnivå. Valen skulle kunna organiseras av de fackliga basenheterna, av klubbarna, grupperna och sektionerna. Vi på Volvo skulle exempelvis vara med i ett val inom avd 41 :s region för att utse kandidater.

Då skulle självfallet valen föregås av en intensiv och stimulerande debatt om de frågor som skulle tas upp på kongressen. Olika arbetargrupper och enskilda personer skulle få redovisa sina ståndpunkter i de viktigaste frågorna. Och de som valdes skulle i sin tur ha med sig synpunkter från tusentals aktiva och intresserade medlemmar.

På så sätt skulle verkligen LO-kongressen kunna fungera som ett samlande och enande instrument för den fackliga rörelsen. Som det är idag blir det istället en jippoföreställning som bara engagerar den fackliga byråkratin.

[…]

En alternativ avtalsrörelse skulle naturligtvis börja i diskussioner ute i fabrikerna, på verkstadsgolvet. Diskussioner som de olika förbunden skulle ha ansvaret för att initiera. Det är ingen orimlig sak alls. LO har ju genomfört ett flertal arbetsplatsremisser varav åtminstone den första arbetsmiljöremissen var rätt bra organiserad. Den engagerade massor av arbetare.

Varför skulle man inte kunna göra på samma sätt inför en avtalsrörelse? Dvs gå ut med studiematerial som tog upp bl a löne- och prisutvecklingen under den gångna avtalsperioden för att på det sättet förankra en diskussion om kraven ute på arbetsplatserna.

[…]

Medlemmarna ska besluta

Men så fungerar nu inte dagens fackföreningar. De breda medlemsmassorna är istället passiva. Bara en liten andel deltar exempelvis i de fackliga valen och endast en bråkdel besöker fackföreningsmötena. Är det då överhuvudtaget möjligt att skapa en fackförening med aktiva och intresserade medlemmar?

Javisst, säger Dick med övertygelse. Jag tror inte för ett ögonblick att svenska arbetare inte vill bedriva facklig verksamhet.

-Vi måste istället fråga oss vad dagens passivitet beror på. LO-ledningen hävdar att det beror på att medlemmarna är ointresserade. Det var ett av argumenten för att slå samman småavdelningarna till stora avdelningar. Det var nödvändigt att ha tillräckligt med folk i avdelningarna för att kunna upprätthålla en permanent facklig aktivitet.

-Men det är ju ett resonemang som tar sin början i fel ände. Anledningen till att medlemmarna inte är aktiva, till att medlemmarna misstror sin fackliga organisation, det är ju att de inte identifierar sig med organisationen. Och det i sin tur beror på att man knappast har någonting att säga till om.

-Varför skulle man gå till ett fackföreningsmöte när de beslut som officiellt ska fattas där redan är fattade av ett representantskap?

-Varför ska man under en avtalsrörelse gå på ett gruppmöte när man inte kan göra annat än på sin höjd protestera mot de förhandlingar som förs uppe på Blasieholmen?

-Nej, det bästa sättet att skapa en aktiv fackföreningsrörelse på, det är att föra ned beslutsprocessen till dem som verksamheten gäller – dvs de vanliga medlemmarna. Socialdemokraterna brukar ju anklaga radikala arbetare för att vara anhängare av elitteorier. Men den fackliga byråkratin är de verkliga elitteoretikerna när de hävdar att medlemmarna skulle vara ointresserade av det fackliga arbetet. Det är den verkliga elitteorin, som andas förakt för de breda arbetarmassorna.

Läs hela broschyren! Med ett budskap som kan sammanfattas i ett antal paroller:

  • Avskaffa LO-ledningens och förbundsstyrelsernas vetorätt!
  • Inga hemliga förhandlingar – alla avtal ut på beslutande omröstning.
  • Valda och avsättbara förtroendemän med vanlig arbetarlön
  • Arbetsplikt för fackliga förtroendemän.
  • Decentralisering av den fackliga verksamheten
  • Mot storavdelningstvånget – för frivilliga sammanslagningar
  • För en arbetarmajoritet i förbundsstyrelserna
  • Förbundskongresser och LO-kongresser vart tredje år
  • Mot socialdemokratins
    fraktionsmonopol
  • En aktiverande förbundspress
  • För fackliga ungdomssektioner
  • För fackliga handlingsprogram

Några av dessa krav är tidstypiskla och inte aktuella idag, men för överskådlighetens skull tar jag med dem ändå. De flesta kraven är ju faktiskt högaktuella när vi ser fackpamparnas priviligerier och korruption som den ser ut idag.

Läs också:

Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Röda Malmö, Jinge, Erik Laakso, HBT-sossen, Utsikt från ett tak, Kim Muller,
I media: AB1, 2, 3, EX1, 2, 3, SDS, Dagens Arena, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

1-maj i Göteborg.

Advertisements
  • morgan ohlson

    __ Inte socialist, men liknande analys
    Jag delar flera av dessa synpunkter. Mycket kortfattat kan man väl säga att Svensk utveckling där bl.a LO blåste sina medlemar med ”Vi tar matchen”.

    Min analys utmynnar i att Sverige allt mer präglas av ett nyadligt system som bl.a har starkt inflytande av en ny arbetarelit…. som förstås socialt och maktpolitiskt avskärmas från övriga folket. I princip är detta samma som flera av kommentarerna ovan, fast ur lite annat perspektiv.

    En skillnad ligger dock i att min analys förespeglar att det kanske inte är fel på ”regler” utan att den nya eliten, utifrån ordenslokaler åsidosätter fack, folkrörelsers regler och t.o.m grundlagar och allt mer kör med en egen agenda under egna (ordnarnas) spelregler. SYSTEMET KAN DÄRFÖR INTE JUSTERAS MED ENKLA REGELFÖRÄNDRINGAR eftersom reglerna redan är överspelade. Eliten skiter i reglerna allt mer sedan mitten av 90-talet.

    /*off topic, borttaget*/ #AS
    .