Vid mitten av av 900-talet begravdes en kvinna på Birka. Hon bar den typiska klädseln för vikingatidens kvinnor: en hängslekjol i ylle över en linnesärk närmast kroppen. Runt halsen hade hon ett pärlband med bersgskristaller från kalifatets östligaste delar, på sin högra hand en silverring med en infattad ametist. Ett arabiskt ord står än idag ingraverat på ametisten.
Allah.
Så står det på sidan 301 i Andreas Malms bok Hatet mot muslimer. Därefter spekulerar Malm i att det var högsta mode bland vikingar att använda muslimska smycken och kläder. Spekulationen är naturligtvis inget annat än en ren gissning. Det finns inget som tyder på att så skulle varit fallet. Men å andra sidan är det väl belagt att vikingar handlade med kalifatet via de ryska floderna och handelsvägarna (Volga, Dnepr, Dnestr, Don etc). En mängd arabiska mynt har hittats i Norden inklusive Sverige liksom son omnämnts, smycken, detaljer i klädedräkter osv. Inte så underligt när man nu hade kontakter och handel med varandra. I det sammanhanget är det väl heller inte otänkbart att det periodvis uppehöll sig muslimer i Birka .
Ibn Fadlan är en av de arabiska män som träffat vikingar längs med floden Volga. Han var diplomat för kalifatet i Bulgarriket vid Volgakröken och det var också där han mötte vikingar och beskrev sitt möte:
”Jag har aldrig sett så fulländade kroppar, de var som palmträd, blonda och rödlätta. De har varken jackor eller kaftaner, utan mannen bär en dräkt som täcker ena sidan av kroppen men lämnar en hand fri. Var och en har med sig en yxa, ett svärd och en kniv, och dessa redskap lämnar de aldrig ifrån sig. Deras svärd är breda, räfflade, av frankisk tillverkning. Från nageln till halsen är de tatuerade i grönt med träd och andra bilder. Alla deras kvinnor har över bröstet en dosa fastgjord, som är av järn, silver, koppar eller guld, efter mannens förmögenhet eller inkomst”
Utöver detta beskriver Idn Fadlan bland annat en skeppsbegravning och vikingarnas dåliga hygien.
Andra arabiska skribenter som mött vikingar är den arabisk historikern och geografen al-Masudi samt historieskrivaren Ibn Isfandiyar. Den sistnämnde berättar om hur ruser (vilket är en benämning för nordbor och deras följe, oavsett varifrån de kommer och oavsett om de är slaver eller skandinaver) attackerar Abaskun vid Kaspiska havets sydöstra kust (dvs nuvarande Iran). Detta utspelade sig år 909. Något år senare attackerades Gilan vid kaspiska Havets sydvästra kust. Men den lokale fursten besegrade dem. Al-Masudi beskriver samma händelse och han ger dessutom en beskrivning av hur ruserna hade lyckats ta sig till Kaspiska Havet.
Någon gång efter 912, skriver al-Masudi, kom ruserna till Azovska sjön från Svarta havet med en stor flotta. Där stoppades man av kazarerna, troligen vid deras strakt befästa stad Sarkel en bit upp längs med Don. Ruserna och kazarerna slöt då en överesnkommelse om att dela på de byten som ruserna kunde röva åt sig kring Kaspiska havet. Därfter drogs skeppen över till Volga och ruserna tog sig ner i Kaspiska Havet. Man plundrade och rövade sedna längs med hela södra stranden av Kaspiska havet och dessutom upp mot Bakuområdet, där stden Shirvan då låg. Härskaren i Shirvan, Ali ibn al-Haitam försökte besegra ruserna till havs och anfäll vikingarna invid de öar utanför Shirvan där de slagit läger. Hans trupper besegrades dock grundligt.
Däefter tog sig ruserna tillbaka till Kazarriket, vars furste var av judisk tro, men hade ett muslimskt garde som ville anfalla ruserna på grund av det som skett utanför Shirvan. Så skedde också och kazarernas muslimska garde besegrade nordborna. Många flydde dock norrut där en hel del dock dödades av Volgabulgarerna och andra folk längs med floden. Just detta år, 912 dog faktiskt den nordiskättade härskaren i Kiev, Oleg eller Helge, och det är möjligt att han faktisktvar en av dem som stupade vid Volga eller vid Kaspiska Havets södra kust så som hävdas i en kazarisk källa.
Många år senare beskriver ryska och bysantinska såväl som arabiska källor hur ruserna angriper Konstantinopel. Det första anfallet skedde 941 och ruserna, nu med Igor som härskare i Kiev, besegrades grundligt av bysantinerna. På vägen dit och på vägen plundrades som vanligt Svarta havets kuster. Året efter var det dags igen. Svarta havets kuster plundrades, men anfallet mot Konstantinopel (Bysans) ställdes in då kejsaren förvarnats om rusernas planerade attack.
Istället tog man sig även denna gång in i Kaspiska Havet, förmodligen återigen efter en överenskommelse med kazarerna . Vad som hände därefter beskrivs av den arabiske filosofen Ibn Miskawayh som skiver om när ruserna år 943 och 944 komemr till västra sidan av Kaspiska Havet och seglar upp för floden Kura. Vid staden Berda’a (invid bifloden Terter) besegrades en muslimsk armé och ruerna ockuperade området. Efter att andra muslimska trupper angripit ruserna i staden försökte befolkningen sig på ett uppror. Detta besegrades dock och befolkningen befalldes att lämna staden. När detta dekret inte följdes mördades stor dlear av befolkningen. Andra gjordes till trälar och kvinnor våldtogs. Efter ett tag tröttande härskren i Azerbajdszjan, al-Marzuban ibn Muhammed och attackerade ruserna. Dess hade också drabbats av en farsot och många dog av sjukdom. Till slut gav dock ockupanterna upp och avseglade med rikt byte och många fångar, främst kvinnor och barn.
I övrigt beskriver Ibn Miskawayh ruserna på i stort sett samma sätt som Ibn Fadlan, när det gäller utseende, begravningsseder och beväpning.
Berättelser om nordbornas resor till Kaspiska Havet finns också i nordiska källor, det gäller både på runstenar (ingvarsstenarna) och i en isländsk saga om Ingvar vittfarne.
Så även om det kanske inte fanns nån moské i Birka så kan det ha funnits muslimer där med tanke på de omfattande förbindelser mellan nordbor (ruser) och muslimska riken och folk som faktiskt fanns.
Intressant?
Läs mer: Stockholms länsmuseum, järnåldern, Birka, Ny Tid, Guteinfo,
Borgarmedia: Newsdesk,
Läs även andra bloggares åsikter om Andreas Malm, Hatet mot muslimer, Ibn Fadlan, Birka, Ibn Miskawayh, Kaspiska Havet, Svarta Havet, Kazarerna, Gilan, Bulgarer, Volgabulgarer, Al Masudi, Ibn isfandiyar, Ibn Miskawayh, Ingvar vittfarne, Ingvarsstenarna, Volga, Don, Bysans, Konstantinopel, Historia, Islam
Några lästips:
- Karin Ådahl, Sverige och en islamiska världen, 2002
- Elisabeth Brynja, Via Volga, 2003
- Mats G. Larsson, Rusernas rike, 1995
- Mats G. Larsson, Vikingar i Österled, 1997
- I tidningen Fornvännen årgång 1983 finns Birkas orientaliska klädesplagg beskrivna
- Magnus Magnusson, Vikingarna i öst och väst, 1980
Precis! Sverige har aldrig varit och kan omöjligen bli ett homogent land med en viss kultur (hur det nu skulle kunna vara möjligt?). Människor flyttar runt, handlar, utbyter kläder och smycken som i texten och påverkas av varandra. Så har det alltid varit.
Jag är väldigt förtjust i såna här texter som knackar hål på den svenska självbilden, som i det här fallet ang. vikingarna, på ett faktaspäckat sätt. Tack för det Anders!
Kan bara hålla med Kristina, mycket bra artikelserie jag har själv sparat länkarna du länkade till och kommer vilja skriva om dem om det är ok för dig.
Ser fram emot fler artiklar i den här serien
Bahlool: Självklart är det okej att länka och skriva om dem.
Problemet med kulturbegreppet är att man använder den för tidsbestämda vanor i geofrafiskt fasta platser, som om kulturen vore en serie stationerm inte själva resan. Vi skiljer oss alla från varandra på något sätt och vi påverkas av varandra. Genom att mäniskor flyttar från en dag till annan och från en plats till en annan så utvecklas kulturen som en process. Atta tala om kulturen som om det vore en stillastående bild är helt idiotiskt.