Alla påståenden om muslimer och islam är inte islamofobi

Roya Hakimnia har skrivit ett i stort sett bra inlägg om islamofobi på SVT opinion. Hon tar i artikeln avstånd från extrem islamism, som den i Iran och menar att detta inte har nån bäring i Sverige:

Islamismen har inget parti i Sverige, den drabbar knappast svenskar och européer, den diskriminerar inte icke-muslimer på arbetsmarknaden. Den mest totalitära islamistiska regimen i världen, den i Iran, drabbar den egna befolkningen.

Det stora intresset för islamism i Europa överensstämmer inte med verkligheten, den överensstämmer dock väl med rasismens strategi; att prata om allt annat förutom just rasismen.

Kulturskribenten Carl Rudbeck förnekar exempelvis i en debatt mot Andreas Malm på SR (31/3) att islamofobin finns i samhällets mittfåra. Förutom ovanstående exempel från Debatt vill jag avslutningsvis dela med mig två andra exempel från just samhällets mittfåra:

I Expressen skriver Lars Vilks apropå islam (2/4): ”Här finns hela den härliga rekvisitan om dödshot, fanatism, kvinnofientlighet, upplopp, brottslighet, sharialagar, växande getton, överdrivna krav på särbehandling och hotet om att överta ett civiliserat land och införa barbariet”.

I Svenska Dagbladet (12/2) försvarar Per Gudmundsson den nederländska politikern Geert Wilder som åtalats flertalet gånger för hets mot folkgrupp och som anser att muslimerna driver den europeiska civilisationen mot undergång. Men Gudmundsson ser ingen islamofobi i Wilders uttalanden: ”Hans retorik riktar sig tvärtom mot ett verkligt och religiöst motiverat våld.”

I detta menar jag att hon har rätt, men hon går också, på samma sätt som Andreas Malm ibland gör i sin bok Hatet mot muslimer, till lite överdrifter. Låt oss ta detta med antisemitism i Sverige och uttalandet av Anders Carlberg från Judiska Församlingen i Göteborg i programmet Debatt som Roya också skriver om:

”Och [situationen] har förvärrats i väldigt stor utsträckning på grund av att vi har fått en invandrarbefolkning som har med sig en propaganda från hemlandet, och det hemlandet är arabvärlden”.

Jag kan tycka att Anders Carlberg formulerar sig illa, klumpigt och slarvigt. men är det islamofobiskt. Låt oss granska vad han egentligen säger och formulera det på ett annat sätt:

Antisemitismen har ökat i Sverige därför att det finns en ökad antisemitism som invandrare tagit med sig från sina hemländer.

Frågan är om påståendet är sant eller inte: Låt oss gå till intoleransrapporten från Forum för Levande Historia. I den framgår helt klart att antisemitismen är större bland ungdomar som har muslimsk bakgrund än bland andra religiösa och dessutom högre än bland icke-religiösa. Antisemtitismindex bland muslimer är 8,3 jämfört med 7,6 bland icke-religiösa och 3,7 för kristna. Man kan alltså konstatera att Anders Carlberg har rätt i påståendet att antisemitismen är högre bland en del människor med invandrarbakgrund, (i dett fall muslimer). Däremot vet vi inget om orsaken. Men det verkar vara en trolig hypotes att denna typ av anitisemitism är något som ungdomarna fått med sig hemifrån, från föräldrar, från sina ursprungsländer eller från föräldrarnas urpsrungsländer. Detta är vad Anders Carlberg faktiskt säger ren innehållsmässigt. Med tanke på FFLH:s undersökning kan därför inte Carlbergs uttalande anses svara islamofobiskt eller fördomsfullt (mer än att han generaliserar väl häftigt om invandrare).

Det stämmer dessutom mycket väl med förhållandena i andra västländer som exempelvis Frankrike. En som har skrivit om detta är Enzo Traverso:

Det finns istället ett nytt judehat, som är utbrett i arabvärlden och bland Europas minoriteter av arabiskt-muslimskt ursprung, och som ofta utmynnar i öppet antisemitiska handlingar. Ett avslöjande tecken på det är framgången för den arabiska utgåvan av en klassiker i den antisemitiska litteraturen som Sions vises protokoll(5) vilken tillsammans med de händelser i skildras i den här artikelns inledning är talande illustrationer av fenomenet. Att bränna upp en synagoga är en antisemitisk handling som fördöms och bestraffas, men det är inte meningslöst att försöka finna motiven till det. De unga av nordafrikanskt ursprung från de mest missgynnade förorterna som utför dessa handlingar – en liten minoritet som ändå kan åtnjuta en relativt utbredd sympati eller ett tyst gillande har varken samma inställning eller samma kulturella arv som den gamla europeiska antisemitismen. De gör judarna till den negativa katalysatorn för sin egen misär, och omvandlar dem till en metaforisk figur, i symbol för olika känslor och aggressioner. Juden identifieras med eliten i ett stem som alltid utesluter och förtrycker, väl i dystra förortsområden där polismakten är den enda synliga representanten för staten, som i det slagna och förödmjukade Irak, som i de palestinska territorierna vilka sedan årtionden lever under en våldsam ockupation.

Det här är det nya judehatets bakgrund, vilken den islamska fundamentalismen växer och antar en politisk profil med allt tydligare och mer oroande drag. Att känna att detta judehat startar som en legitim revolt mot ett verkligt förtryck innebär inte att rättfärdiga det, för som vi kan lära av historien kan revolter ta felaktiga vägar. Att blanda samman USA:s imperialistiska politik, Israel, Västvärlden, judarna och synagogorna i ett enda likformat block är inte resultatet av okunnighet och efter-blivenhet, så som det betraktas av en viss del av vänstern vilken är försonlig gentemot uttryck för det nya judehatet och som aldrig kunnat vända sig till dessa grupper utan att anta en paternalistisk ton.

Det är istället resultatet av en fasansfull politisk tillbakagång med många och ojämnt fördelade orsaker. Bakom uppgången för den politiska islamismen finns misslyckandet för alla regimer och ideologier som fötts ur avkolonialiseringen, från nationalismen till panarabismen, från antiimperialismen till socialismen. Frantz Fanon(4) har lämnat över till Usama bin Ladin.

Det finns naturligtvis flera orsaker till denna negativa politiska utveckling:

Där finns också de västeuropeiska demokratiernas oförmåga att integrera minoriteter som invandrat från de forna kolonierna och som lever i Europa diskriminerade, uteslutna, förvisade till ghetton och, i sista hand, till kriminalitet. Det är dessutom ett konkret uttryck för självmotsägelserna hos en viss upplysningsfilosofisk universalism, som ser jämlikhet som assimilering till en normerande modell för medborgarskap – en modell för en homogen nationalstat – utan att lyckas föreställa sig samexistensen av olika etniska och kulturella identiteter. Och i bakgrunden finns slutligen ett annat historiskt misslyckande, som vi kan betrakta på närmare håll: misslyckandet för det som vi en gång kallade för internationalism. På senare tid har begränsningarna hos den antirasistiska rörelse som aldrig lyckts skapa stadiga band till invandrarmiljön blivit uppenbara.

Det borde väcka till eftertanke att inget parti inom den europeiska vänstern har något färgat ansikte eller afrikansk-, arabisk- eller asiatiskklingande namn bland sina språkrör. Invandrarna av utomeuropeiskt ursprung och deras ättlingar är miljontals i Europa men de syns inte i offentligheten, med undantag för i idrottsmästerskapen och bland några konstnärer och skribenter. Det är denna bakgrund av marginalisering som gett upphov till det nya judehatet. Dess måltavla är en minoritet, som historiskt utgjort en negativ symbol för annorlundaskapet inom västvärlden, men idag blivit till en symbol för samma västvärld.

Det är nödvändigt att tillägga att de botemedel mot det onda som man hittills tänkt ut bara har förvärrat det. Den islamska fundamentalismen hämtar näring ur den antiislamska och rasistiska kampanjen efter 11-septemberattentaten, en kampanj som tenderar att göra varje ung arab i Europa till en potentiell terrorist. Denna eurocentriska tendens är ett uttryck för ett osmält kolonialt förflutet. Det kan också uttrycka sig som ett oförsonligt försvar av den sekulära och republikanska traditionen, som i Frankrike där det utfärdats en lag som officiellt rättfärdigas med att den vill förbjuda »alla synliga tecken på religiös tillhörighet i skolorna, men som i verkligheten uttrycker viljan att förbjuda den islamska själen och offentligt stigmatisera en religiös minoritet.

Att förneka att denna typ av antisemitism finns, som Roya gör (i en i övrigt bra artikel) och som bloggen GFP gör spelar bara våra islamofobiska motståndare i händerna. Det är sådant som ger sådana dilettanter och (vill jag nog säga) islamofober som Dilsa Demirbag-Sten
och Per Gudmundson vatten på sin kvarn.

Jag har skrivit en mängd inlägg om islamofobi och antisemitism tidigare, här kommer ett urval:

Läs också: Göteborg, kristallnatten och antisemitism
Intressant?
Bloggat: Radar, Helena Duroj,
Borgarmedia: SDS,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

12 svar på “Alla påståenden om muslimer och islam är inte islamofobi”

  1. Stora delar av Traversos text är tyvärr dumheter eftersom han förenklar och använder uttryck från den typ av antisemitism som han menar det inte handlar om.

    Judar är inte en ”symbol” eller en ”metaforisk figur”. Det är en högst reell verklighet att de som ockuperar Palestina är en judisk gruppering. Det är en högst reell verklighet att det finns judiska grupper som stödjer detta. Det är en högst reell verklighet att många av dem tillhör eliter. Att det sedan är en Likud-höger som inte omfattas av alla judar är en annan sak. I ärlighetens namn är det inte uppenbart om man läser tidningar eller ser på TV där man föredrar att visa upp en svartvit bild.

    Som i alla krig kommer dock fördomarna. Japaner hatas fortfarande i stora delar av asien. Hatet mot tyskar har minskat, men var stort när jag var yngre. Att höra olika grupper i Libanon tala om varandra kan vara skrämmande. Självklart ska vi inte acceptera detta, men det är inget ”nytt” att fördomar kommer i krig. Det är samma princip som amerikanska fördomar mot muslimer efter 11:e september. Det är inget ”nytt judehat” enligt någon sorts medeltidsmodell.

    Och självklart är det så att man ska blanda ihop Israel, USA:s imperialistiska politik, de judiska grupper som stödjer den (majoriteten av de organiserade) samt västvärlden som agerat för den (de flesta länderna). Något annat vore ju korkat. Snarare tyder det väl på en viss nivå av insatthet att förstå att den israeliska och amerikanska politiken är djupt integrerade och fortgår med hela västvärldens stöd.

    Synagogor är dock dumheter att blanda in, om de inte som i Stockholm ställer upp i firande av rasförtryck som vid staten Israels 60 års-jubileum.

  2. Hampus: Och där är vi inte överens. Har inte tid att skriva ett längre svar, utan håller helt med Enzo Traverso eller för den delen Michael Warschawski, Håkan Blomqvist och andra som skrivit i samma anda och riktning.

  3. Håller annars med, ser inget islamofobiskt i sig i Carlbergs yttrande. Utan tvekan är det så att antisemitism finns i de muslimska och arabiska grupperna, liksom det är tämligen uppenbart att många israelvänner och judar sprider islamofobi och arabhat.

    Inget att förundras över.

  4. Hej Svensson.

    Nej all kritik mot muslimer är inte islamofobi. Men att bunta ihop muslimer, eller araber som Carlberg gör, och tillskriva dem åsikter, eller egenskaper: antisemitism, anser jag vara rasisitiskt och islamofobt. Tänk om det skulle låta ”Problemet med islamofobin är att vi har en stor invandrargrupp som är judar, som kommer från Israel”
    Självklart är det rasistisk att utmåla judar som ”problemet”och insinuera att alla judar bär på islamofobi. Detsamma gäller att utmåla araber (underförstått muslimer) som problemet. Lösningen är underförstått: kör ut dem! Vi har för stor arabisk befolkning. Det är ingen djup förståelse för antisemitismens rötter, det är istället att sprida rasism och fördomar mot araber.

    Det index du pekar på visar en skillnad på 0,6 procentenheter antisemitism mellan muslimer och icke-religösa. Jag anser inte att den lilla skillnaden ger Carlberg rätt i den analysen.

    I Malms bok står det mycket väl om att beskyllningen om antisemitism hos muslimer är ett väletablerat retoriskt grepp i Eurarabien-litteraturen och islamofobin. Han skriver på sidan 57-58: ”…enligt Israeli är ”antisemitism medfödd i det islamiska tänkandet”. Den är patologiskt oskiljaktig från deras [muslimernas och arabernas] fysiologi. Vad som nu har hänt är att muslimerna har trängt in i Europas hjärta och förgiftat det med antisemitism. Judehatets nuvarande intensitet i Europa är en avspegling av ”den ökade islamiska penetrationen av Europa och islams växande inflytande över europesik politik” informerar Ye’or” och vidare ”Israeli menar att muslimerna har tagit med sig sin antisemitism till Europa och vänt den mot ”lokala judiska samhällen som har levt i fred i många århundraden”. Och på sidan 59 nämner han professor Walter Laquer som säger att inom tjugo år kan de växande muslimska populationerna ”framtvinga en ny exodus”.

    Jag tolkar in Carlbergs citat i denna islamofobiska kontext därför att han inte lämnar utrymme för individer, därför att han inte refererar till någon källa (om det nu finns någon som visar mer än 0,6 procents skillnad). Han buntar ihop alla araber och gör dem till ett problem. Underförstått. Dessutom är grundproblemet att ingen i studion, då tänker jag främst på programledaren som har yttersta ansvaret, sa ifrån eller bad Carlberg specifiera sig eller ta avstånd. I det sammanhanget blev Carlbergs ensamma yttrande än mer islamofobt, ansvaret lägger jag i även i artikeln även på SVT och Josefsson. Ett yttrande måste tolkas i sitt kontext och om alternativa tolkningar erbjöds. med det säger jag inte att Carlberg har en islamofob agenda bakom detta, jag vet inte mer om honom än just det rasistiska uttalandet.

    Jag vidhåller att det talas för lite om rasism och att det är rätt att kalla rasistiska uttalanden för just rasistiska. Gudmundsson försvarar till och med Geert Wilder så jag förväntar mig inte att vi talar samma språk. Detsamma gäller Demirbag-Sten, vad jag än hade skrivit, hade de ansett varit överdrift. Att blidka dessa två, som själva bidrar till mycket islamofobi, vore att bedriva en mycket lam debatt som utelämnar den islamofobi som finns bland oss, i den mittfåra som Malm talar om. Där finns makten, där finns riksdagspolitiker, där finns TV-programmen, dagstidningarna, kvällspressen, därför blir verkningarna mycket större, även om uttalandena är mer putsade än de som finns på SD-bloggarna.

  5. Roya, det är knappast antisemitiskt med ett sådant påstående. Det finns mycket islamofobi hos judar i Sverige, särskilt bland de som stödjer Israel. Tittar man på de ledande islamofoberna i världen och från de personer som skapat teorin om ”Eurabien” så ser man att en stor andel är israelvänliga judar. Det kan du själv notera i Andreas Malms bok.

    Inget speciellt. Därmed inte sagt att alla judar är islamofober (liksom inte alla är israelvänner). Eller att alla araber/muslimer är antisemiter. Men inte är det märkligt om det finns en större andel antisemiter bland araber, precis om det finns en större andel anti-japaner bland kineser. Ockupation, fördrivningar och bombningar tenderar att skapa hat, inte alltid rationellt.

    Carlbergs fel ligger snarare i påståendet att de tagit med sig ”propaganda”. Snarare har de helt enkelt sett på nyheterna. Det räcker.

    1. Så blir det ofta då de stora bolagen bygger om sina sidor och aldrig brukar göra det med bakåtkompabilitet på det sätt som vi som använder wordpress alltid kan göra. Stora media tar också bort artiklar helt och hållet. Det blir därför med tiden många såna länkar. Det är inget som det går att göra nåt åt.

Kommentarer är stängda.