Min uppfattning är att Indien inte på något sätt är en demokrati. Det finns flera saker som krävs för att en demokrati ska fungera. En grundläggande sak är läskunnighet. Med en stor andel analfabeter så kan inte en demokrati fungera överhuvudtaget. Demokrati förutsätter trots allt att människor har någorlunda jämbördiga möjligheter att införskaffa information.
Även med läskunnighet hos majoriteten hos folket så finns det problem. Men i Indien är analfabetismen mycket stor och dessutom finns det miljoner människor som inte kan förstå något av huvudspråken eller engelska. I vissa delar av landet så existerar i princip ett feodalt system där landägaren i praktiken beordrar folk att rösta som han vill osv.
Indien är alltså ingen demokrati, uppfyller inte de mest grundläggande kraven på en sådan. Och Indien är förstås inte på något sätt ”världens största demokrati”. Det är borgerligt snömos att påstå något sådant. Ett val i Indien är alltså inget annat än en slags teater, en jätteföreställning där verkligheten inte är vad vi ser.
Intressant?
Bloggat: Björnbrum,
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, DN1, 2, VG,
Läs även andra bloggares åsikter om Val, Teater, Skendemokrati, Indien, Demokrati, Politik, Samhälle
Kan man inte säga att det är ett demokratiskt skal runt en väldigt rutten kärna? Indierna är ju bättre att organisera val och räkna röster än jänkarna, som det verkar. Har man inte hållit på och räknat röster i fyra månader i Minnesota nu, utan att komma fram till en riktig slutsumma? Å andra sidan: när rösterna i Indien är räknade och kandidaterna valda sätter de omedelbart igång med att vara korrumperade skurkar. Vilket gör att ”maoist-stalinisterna” i Indien vill ha revolutionär storstädning i stället för val inom det nuvarande systemet.
En borgerlig demokrati är det ju helt klart i Indien, dvs ingen demokrati egentligen.
Björn: Indiens maoister är inte så mycket maoist-stalinister numera. Fjärde internationalen har exempelvis vänskapliga förbindelser med CPI-ML (Liberation) och vårt senaste Asienmöte hostades av maoisterna i Nepal (regeringspartiet alltså). En positiv utveckling som jag ser det.
Indien är, som kristina säger, en borgerlig demokrati. Att det brukar kallas just ”borgerlig” har inget med vilket parti som styr landet, utan vilken som är den härskande klassen i landet. I vissa länder har denna härskande klass tvingats till mer eller mindre demokratiska strukturer, och i vissa kan stora delar av befolkningen inte läsa. Det som är själva grundbulten i dessa ”demokratier” är dock möjligheten att bli miljardär samtidigt som folk svälter. Huruvida man anser detta är bra eller dåligt är upp till ens egna samvete att avgöra. Ett samvete som märkligt nog ofta har å göra med om du tillhör miljardärernas skara eller de svältande.
Vilka länder i världen är enligt er mening så nära den ”rätta” definitionen av demokrati enligt er mening? Ni måste ju några framstående exempel att relatera till eftersom ni så enkelt kritiserar Indien.
Ps. jag är själv indier.
Chivas: Min kritik är ett en demokrati inte fungerar fullt ut om inte alla är läs- och skrivkunniga. Inte heller om de sociala skillnaderna är för stora.
Det finns många länder med en demokrati som är mer välfungerande än Indien (men de är ändå inte fullständiga demokratier), exempelvis de skandinaviska länderna, Frankrike, Spanien. Men det är fortfarande borgerliga demokratier med de begränsingar detta innebär.
Har aldrig förstått det där att det finns ”demokratier” och ”icke-demokratier”. Det finns två poler och de flesta verkliga länder ligger i gråzonen mellan dem.
Indien är ett land med skriande ojämlikhet men samtidigt med aktiva och dynamiska folkrörelser som kan arbeta utan att deporteras eller mördas (jo, för all del, mord händer, men det är ändå undantag). Man kan göra massmanifestationer och det händer att myndigheterna backar. Som i de flesta länder inkl Sverige råder gråzonen, med demokratiska drag (folkmakt) och odemokratiska.
I jämförelse med många andra länder i regionen har den indiska demokratin kommit förhållandevis långt. Det finns väl etablerade demokratiska institutioner och ett valsystem som fungerar. Vidare är utgången av indiska val nu för tiden långt ifrån given. Så nog finns det ett demokratiskt styrelsesätt i Indien.
Att kalla Indiens demokrati för ”borgerligt snömos” är i mitt tycke ganska patetiskt i synnerhet som det dominerande partiet allt sedan självständigheten, Kongresspartiet, stått för socialistiska ideal, om än i Indisk tappning. Statligt företagande och en hårt reglerad ekonomi är något som länge var kännetecknande för vad Kongresspartiet stått för.
Att bygga en demokrati går inte på en dag utan tar ofta generationer. I vårt land kan man säga att de första stapplande stegen togs redan under slutet av 1500-talet då bönderna, den i allt dominerande samhällsgruppen, tillförsäkrades plats i riksdagen. Sedan har det fortsatt med 1700-talets frihetstid då parlamentariska principer började etableras, via ståndsriksdagens avskaffande 1866 till den allmänna rösträttens införande, först för män 1907 och sedan för kvinnor 1921. Det senaste landvinningen i vår egen demokratiutveckling kan sägas vara enkammarriksdagens införande 1970 som förhindrade att regeringar kunde stanna kvar med kvardröjande majoriteter från tidigare val.
Indien är kontrasternas land och där finns fortfarande oerhört mycket att göra. Fattigdomen finns närvarande samtidigt som allt fler får det bättre. Kastväsendet, som är oerhört komplext och inte låter sig inte beskrivas med en enkel modell, ligger djupt rotat i kulturen med de begränsningar det ger.
En annan sak som många inte är medvetna om är att Indien är mer av en kontinent en ett land med olika språk, religoner och kulturer. Indien är en federativ start där delstaterna har relativt mycket att säga till om. Detta gör givetvis att demokratin är olika mogen i olika delstater. På senare år har regionala partier som innan mestadels verkat på delstatsnivå fått ambitioner även på den federala nivån vilket också det kan ge en injektion i demokratiutvecklingen.
Hur som helst är Indien ett fashinerande land som har framtidstro och som är mycket stolt över att man är en av världens snabbaste ekonomier. Det finns också en stolthet över att man är en demokrati och idag berättade en av mina indiska vänner, med glädje i rösten, att på torsdag har man ledigt för då är det val.
Den framtidstro man möter när man besöker landet inger hopp och utgör även inspiration när man kommer tillbaka hem. Det är bara att önska Indien lycka till i den fortsatta demokratiutvecklingen. Huruvida maoistiska rörelser skulle ha något att bidraga med här ställer jag mig ytterst frågande till.
Indiern och daliten Sagar Zende säger: ”Indien är ingen demokrati. Det är en elitokrati. Makten också över medierna är koncentrerad till ett par hundra familjer.
Sagar Zende berättar om förtrycket av hans folkgrupp daliterna i LUM Nr 10/2010.
Lena Meigård
Malmö
Indien är ingen demokrati. Det är en elitokrati. Säger Sagar Zende som är dalit och indier.
Andelen läskunniga i Indien är ca 66-75%, dvs, en betydligt större andel än, t ex andelen som röstade i USA. Exakt vilken procent läskunnighet krävs, enligt dig för att ett land ska kunna räknas som en demokrati?
Frågan är både löjlig och meningslös. Men alla människor i världen borde vara läskunniga.