Borgerligheten tjatar ofta om att små partier vägrar ta ansvar. Det är sällan man gör det om partier på högerkanten (exempelvis SD) som inte på något sätt hotar samhällets existerande strukturer och maktförhållanden, utan det är i stort sett alltid partier med idéer om ett annat slags samhälle, en annan värld som anklagas för att de inte vill ta ansvar.
Nu drabbas också Piratpartiet av denna typ av anklagelser. Anklagelser som inte är annat än struntprat. Även småpartier är beredda att ta ansvar, men är ofta inte beredda att ta ansvar för det samhälle, för den politik som bedrivs nu. I Piratpartiet fokuserar man på vissa frågor, men jag är helt övertygad om att man i ekonomiska frågor är ett stabilt borgerligt parti, för att inte säga nyliberalt parti. Så Per Gudmundson borde egentligen inte vara orolig. Piratpartiet och han står på samma sida. Att han ändå oroar sig visar på hans mycket begränsade politiska kunskaper och begränsade omdöme och grunda analysförmåga i politiska frågor.
Det finns vänsterpartier med i stort sett samma inställning till fildelning och upphovsrätt som Piratpartiet. Partier som är mot all form av statlig övervakning och somd essutom är för ekonomisk utjämning och ett annat samhälle. Ett sådant parti är Socialistiska Partiet som ställer upp i EU-valet tillsammans med andra partier och oberoende kandidater under namnet Arbetarinitiativet.
Socialistiska Partiet är berett att ta ansvar för en politik som gynnar fattiga och arbetare. Men är inte beredda att ta ansvar för en politik som går ut på repression, öevrvakning, kontroll och överföring av pengar till de redan rika.
Intressant?
Borgarmedia: DN1, 2, AB, SVT, SVD,
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Socialistiska Partiet, Ansvar, Arbetarinitiativet, Per Gudmundson, Borgerlighet, Samhälle, Politik, Fildelning, Upphovsrätt, Ekonomisk rättvisa
Hej Svensson. Din påle i köttet är tillbaka 🙂
Jag kollade dina länkar till Socialistiska partiet och Arbetarinitiativet.
Det finns inget nytt vad jag kan se där. Det är samma vokabulär som sena sextiotalet. Det är samma ”kamp för…”, samma ”kapitalism”, samma ”rättvisa” och vad saker borde vara men inget om hur man ska göra för att komma dit.
Det är samma tanke på att ”göra rätt” eller ”rätt sorts” socialism som man hade under början av sjuttiotalet då det skapades nya vänstergrupper genom delning titt som tätt.
Den tanken är lika död som en torkad långa, en sådan där man gör lutfisk på, och den kan ge på sin höjd sex till åtta procent.
Nu kollapsar socialdemokratin och med den arbetarrörelsen. Det skapar ett vakuum som en ny vänster skulle kunna nyttja men det kommer inte att fungera med en massa slagord från sextiotalet.
Kolla galleriorna får du se. Vi lever i den epok då vi manifesterar och markerar oss själva. På sextiotalet talade vi om ”alla tillsammans” men i dag är det mycket mer ”jag kör min stil”. Det är inte det att vi inte bryr oss om andra utan andra får ”köra sin stil”. Det är den här biten som är så svår för alla parter.
En ny rörelse behövs för att utmana det etablerade privilegiesamhället men det leder ingenstans att anvädna den teknik som redan förlorat. Vänstern måste lära sig att kombinera det individuella med det kollektiva – svårt och kanske omöjligt.
Men kämpa på och fortsätt diskussionen (men ge fransmännen fan – de har en helt annan kulturtradition och bidrar inte med något väsentligt).
Själv ska jag i alla fall snart ner och skotta kol.