Idag två länder med en besvärlig och konfliktfylld historia. Ja, egentligen var konflikten mellan Turkiets föregångare Osmanska riket och den armeniska folkgruppen i landet. Och den fannas inte alltid, utan blommade främst ut under 1800-talet under den sönderfallsprocess som det Osmanska riket befann sig i. En process som steg för steg ledde till att olika delar av riket frigjorde sig. Armenierna som grupp hamnade då i kläm mellan olika stormaktsintressen.
Historien är något som den armeniske författaren och journalisten Hrant Dink menar att man måste känna till, men att man idag inte ska fastna i detta utan se de möjlighetar som finns. Man måste alltså gå vidare och han kritiserar sina armeniska landsmän i exil utanför Turkiet:
– Jag kan förstå deras psykologi, de har förstås en annan agenda. Vi ser oss som medborgare i den turkiska republiken. Och vi vill ha ett bättre Turkiet, med mer demokratisering. Men diasporans armenierna känner ett hat mot Turkiet beroende på historien. I deras ögon kommer inte Turkiet att förändras. Men vi som lever här tror att Turkiet kan förändras. Det kämpar vi för. Men enligt min mening vill inte armenierna i diasporan att Turkiet ska förändras, för om Turkiet förändras är det de själva som håller fast vid status quo.
– Det här är väldigt viktigt och ett skäl till att de inte förändras. För dem representerar dagens turkar alltjämt det förflutna som de har bakom sig. Men för mig är turkarna dem jag lever med i dag. Här finns goda och onda, och jag fortsätter att kämpa för förändring.
– Jag är också mer realistisk. Armenierna i diasporan kan inte se något gott i Turkiet. Om den turkiska staten kollapsar kanske de blir glada. Men jag tänker inte så. För om staten kollapsar blir det ett sönderfall till öster eller väster geografiskt sett, och det kommer att drabba våra grannar i Armenien på ett negativt sätt.
– Armenierna i diasporan måste se att det är viktigt att få goda grannskapsrelationer mellan Armenien och Turkiet. Och de måste ändra sig och bejaka Turkiets inträde i EU. Om Turkiet går med i EU blir det en möjlighet för Armenien att gå med. Ett Turkiet som är med i EU blir aldrig ett hot mot Armenien. Men ett Turkiet som hålls utanför EU förblir ett problem för Armenien, för då kan inte heller Armenien komma med i EU.
– Jag kan förstå diasporans armenier för de tänker med hjärtat, men det är inte det rätta förhållningssättet. Armenier är inte bara en nation, de har en stat också nu. Man kan bära en nation i sin hjärta, men inte en stat. För att få en stat att leva behövs hjärna också. Och nu måste man förena hjärna med hjärta.
Han förklarar också vad som gentligen kanske är det grundläggande problemet med Turkiet:
– Visst, denna rädsla för att Turkiet ska styckas finns alltid. Det är naturligt. För 200 år sedan var det (turk-osmanska riket) mycket större än vad Turkiet är nu och de är rädda för att Turkiet ska förlora ytterligare territorium. Det finns konkreta skäl till denna rädsla: den kurdiska frågan i de östra provinserna där det finns separatister. Och framtiden i den delen av Turkiet är osäker.
– Men det staten fruktar mer än Sevrèsyndromet är kollapsen av den turkiska identiteten. Om identiteten kollapsar faller staten samman, sådan är den förhärskande mentaliteten. När republiken grundandes skapades en ny identitet. Alla de olika kulturerna assimilerades inom denna identitet. Men nu söker dessa sin identitet på nytt. Och det är något staten fruktar.
– Det händer bland tjerkesser, lazer, kurder, armenier, aleviter och alla de andra folkgrupper som finns inom Turkiet. SvD: Är denna stora mångfald det sanna Turkiet?
– Ja, det är detta som är det stora problemet.
Och som tur är verkar det nu som om det finns öppningar mellan armenien och Turkiet då gränsen eventuellt kan öppnas igen mellan Armenien och Turkiet. I denna process ingår förmodligen också att Turkiet erkänner folkmordet på armenier år 1915.
Intressant?
Bloggat: Serhat Darhan,
Läs även andra bloggares åsikter om Hrant Dink, Armenien, armenier, Kaukasus; Anatolien, Osmanska riket, Samhälle, Politik, Turkiet
Naturligtvis är det en stor tragedi med det Armeniska folket i gränstrakterna till nuvarande Armenien och Turkiet som hände i början av 1:a världskriget. Dels ville man göra sig fri från Turkisk överhöghet och man konspirerade med dåvarande Tsarryssland. Detta väckte Turkisk aggression, och sen var Storbritannien där och pumpade in pengar för att i typisk stil förvärra den sociala situationen. Någon bör tala om för Dilsa Demirbag-Sten och Gulan Avic att deras kurdiska förfäder var dessa stackars Armeniers fångvaktare och förmodligen var ansvarig för det mesta av det direkta dödandet.
Kan inte påstå att jag håller med Hrant Dink till punkt och pricka men han talar med en eftertänksamhet som är svår att finna hos andra. Han hade viktiga perspektiv som jag hoppas ska fortsätta att inspirera människor även efter hans död. Idag ses kurderna som en sorts femte kolon i Turkiet.
Efter de turkiska lokalvalen, i vilka kurdiska DTP skördade stora framgångar, bland annat i provinsen Igdir vid den Armeniska gränsen, uttalade sig landets vice premiärminister på ett inte så finkänsligt sätt. Han sade att DTP:s vinst i Igdir borde ses som en nationell säkerhetsfråga, vilket han fick kritik för. Så gränsen till Armenien är i allra högsta grad en känslig fråga.