Följande debattartikel har jag fått publicerad i Arbetaren. Den bygger på två tidigare blogginlägg, Borgarnas dubbelmoral om gräddfiler och Sådan är kapitalismen, gräddfilssamhället.
Hycklande om gräddfiler
För mig är det helt riktigt och helt okej att landshövdingen på Gotland, Marianne Samuelsson, tvingas avgå efter sitt famösa uttalande om att folk ska gynnas på grund av vilka de är, hur mycket pengar de har och vad de har för bakgrund. Samtidigt är det lite uppseendeväckande att borgerliga skribenter är så upprörda över att Samuelsson vill gynna de som likt grädden på mjölken flyter ovanpå, gräddan i samhället.
Borgerliga politiker och borgerliga skribenter är nämligen ständigt sysselsatta med att bygga respektive försvara ett samhälle där elit och överklass alltid får en gräddfil. Ett samhälle där de som redan har mycket ska ha mer. Detta var vad miljöpartisten Samuelsson också ville göra. Hon ville ge de rika, företagare, höga direktörer och deras likar möjligheter att bygga det inte andra människor kan få lov att bygga. Eftersom de var rika och privilegierade skulle de behandlas bättre än andra.
I motsats till de flesta andra som agerar på liknande sätt, får hon gå. Hon tillhör ju fel borgarallians – den så kallade oppositionen. Men de som tillhör rätt allians, regeringsalliansen, kan fortsätta på samma sätt som Samuelsson. Sven Otto Littorin sitter kvar fast han ljugit om examina och sin formella kompetens, handelsminister Ewa Björling sitter kvar trots att hon brutit mot bygglov, andra ministrar har vägrat betala tv-licens och får ändå sitta kvar. När Mats Odell tvingar Samuelsson att avgå, men inte kritiserar regeringskollegor för liknande överträdelser så är det dubbelmoral.
På samma sätt är de ledarskribenter som kritiserar gräddfiler i samband med Marianne Samuelssons uttalande om strandskydd, men samtidigt försvarar gräddfiler i vården, hycklare. Ledarskribenten Sanna Rayman skriver att Vårdval Stockholm är jättebra för att: ”Fler stockholmare får vård nu än förut”. (Svd:s ledarblogg, den 12 februari 2009) Att det handlar om att vårdcentraler flyttat från arbetarområden till medelklass- och överklassområden låtsas hon inte om. Vårdcentraler som drivs av företag som vill ha så hög profit om möjligt, flyttar till rikare områden och lägger ned i fattigare. Denna flytt innebär därmed att de mindre vårdkrävande medelklassmänniskorna får större möjligheter att få vård, men arbetarklassens möjligheter minskar. Detta ger fler och kortare vårdtillfällen, men innebär att klasskillnaderna inom vården ökar. Privatiseringen av vården innebär alltså att de välbeställda får bättre tillgång till vård och de fattiga sämre. Så skapar man alltså en gräddfil för de bättre bemedlade inom vården. En gräddfil som försvaras av samma skribenter som förfasar sig över Marianne Samuelssons attityd.
Vissa av de skribenter som hävdar att medelklassens barn måste få gå i så kallade elitklasser och döljer det bakom skitsnack om ”begåvning” vill som P J Anders Linder inte ens att alla barn och ungdomar ska ha rätt till skolgång och utbildning: ”Hur gick resonemanget när man sade att det är en mänsklig rättighet för tonåringar att alltid vara i skolan även om de sätter skräck i sina lärare och förstör för sina jämnåriga?” (Svd, den 16 juni 2009). Vad Linder faktiskt säger är att skolan bara ska vara till för den som klarar av den utan problem. Han vill lösa skolans eventuella ordningsproblem genom att neka utbildning för en del människor, de som inte är så välanpassade till medelklassnormen, de fattiga, de stökiga och de med svårigheter av olika slag. P J Anders Linder tycks anse att de inte ska ha rätt till utbildning.
Den borgerliga regeringen vill ha en skola och ett utbildningsväsen där fattiga ska få ”slippa” utbildning och rika få gå i elitklasser utan ”störande” (arbetarklass-) barn på lektionerna. Detta innebär en klar återgång till den råa klassbaserade skola och utbildningsväsen som Sverige hade innan reformerna på 1960- och 1970-talen.
Borgaralliansen vill återinföra ett mer skarpt och tydligt klassamhälle, där rik ska var rik och utbildad, outbildad ska fortsätta vara det och fattig ska förbli vid sin läst, det vill säga förbli fattig. Elitklasser och privatskolor blir på så sätt gräddfiler för de rika. Speciella vägar där enbart de rika och välbesuttna, de medelklassigt välanpassade och välartade, kan ta sig fram och som dessutom hjälper dem att behålla makten i samhället.
Samtidigt som ledarskribenterna i Svd försvarar en skola där det ska finnas gräddfiler för medel- och överklassen som har det bättre förspänt från början kritiserar de alltså i sann hycklaranda Samuelsson. Den 5 augusti framhåller huvudledaren ”vikten av att upprätthålla likheten inför lagen. Och att ansvar verkligen utkrävs”.
Samma skribenter som tycker det är riktigt att rika ska betala mindre skatt och att fattiga ska ha det svårare – borttagen fastighetsskatt och förmögenhetsskatt och försämrade villkor för sjuka och arbetslösa – är upprörda över ett uttalande som en landshövding gjort. Det är dubbelmoral och hyckleri när ministrar, skribenter och andra borgare försvarar klassamhället och är för ökade klyftor, men samtidigt tvingar landshövding Marianne Samuelsson att avgå bara för att hon faller in i samma beteende som alla andra i den svenska eliten och borgarklassen. Nog för att hon ska avgå, men det finns många fler som borde göra.
Intressant?
Borgarmedia om närliggande ämnen: DN
Läs mer: Internationalen1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Marianne Samuelsson, Gräddfiler, Kapitalism, Privatisering, Sanna Rayman, PJ Anders Linder, Korruption, Sjukvård, Skolpolitik, Klass, Demokrati, Kapitalism, Samhälle, Politik
Vad Marianne Samuelsson gjort är att bryta mot 9:e pargrafen i regeringsformens 1:a kapitel:
”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet. Lag (1976:871).”
Marianne Samuelsson var i egenskap av landshövding en ”förvaltningsmyndighet” som helt klart i detta fall bröt mot regeringsformen. Något annat än avsked var givevis inte att tänka på.
Du kan inte blanda ihop detta med att den dryga hälft av svenska folket som gav mandat till Alliansregeringen vid förra valet har en annan syn på hur samhället bör byggas för att det skall fungera och uppfylla sina syften.
Det blir äpplen och päron av det här.
Angående TBs kommentar.
Det är klart att det finns klara formella skillnader mellan hur Samuelsson försökte skapa en gräddfil och de andra exemplen på hur det skapas gräddfiler. Den stora skillnaden är att Samuelsson bröt mot regler medan alliansen försöker åstadkomma nya regler samtidigt som de naturligtvis aldrig vågar säga rakt ut vad det är de faktiskt försöker uppnå.
Det stora hyckleriet uppstår dock när de kritiserar principerna kring vad Samuelsson försökte uppnå samtidigt som de hyllar principerna kring vad alliansen försöker uppnå, inte när de kritiserar Samuelssons metod. Alliansen skulle säkert vilja åstadkomma samma sak som Samuelsson men de skulle försöka åstadkomma regler för att få det så och linda in det med någon form av strandskyddsavgift eller liknande eller koppla ihop tillståndet för den privata anläggningen med företaget på något lömskt sätt.
Bra skrivet! Kopplingen till TV-licenser och formella kompetenser kanske inte är helt uppenbar men den samlade analysen av gräddfiler är bra och skrämmande.
Daniel Schytse:
De flesta demokratiska politiker drivs av att skapa ett bättre samhälle. Detta innefattar även vår Alliansregering. Det som skiljer är metoderna.
Vår Alliansregering vilar på en grund av socialliberalism och värdekonservatism. Denna grund säger att samhället/staten har ett ansvar för medborgarnas grundläggande trygghet. Således är det Alliansregeringens uppgift att finansiering av bl.a. utbildning och sjukvård är en samhällasuppgift.
Den stora skillnaden finns i hur det hela realiseras. För Alliansregeringen är det ett värde i sig att det erbjuds olika alternativ där det är upp till den enskilde att välja. Friskolor är ett bra exempel som inte bara inneburit större valfrihet utan som också varit en mycket nyttig vitamininjektion för den kommunala skolan.
Nu är det uppenbarligen så att man i debatten försöker få det till att ovan exemplifierade områden skulle vara ett sätt att skapa ”gräddfiler” för de välbeställda. Det man då glömmer är att alternativen är öppna för alla varför hela argumentationen faller ganska platt till marken.
Det är också ett ganska orimligt att Alliansregeringens högsta önskan skulle vara att skapa gräddfiler för ett fåtal. Alliansregeringen vann föregående val och ligger i opinionsmätningaran ganska jämt med oppositionen. Inte heller utifrån detta perspektiv blir ”gräddfilsterorierna” särskilt trovärdiga.
Slutligen och åter tycker jag man ska visa respekt för demokratiska politikers goda vilja att göra samhället bättre även om metoden för detta går stick i stäv med den egna åsikten.