Klassdefinitioner – borgarklassen

Borgarklassen har alltid varit en liten minoritet av befolkningen. En grupp så liten att den och dess numerär är svår att fånga genom folkräkningar och socialstatistik. Therborn skriver så här i sin bok, Klasstrukturen i Sverige 1930-80 (utg. 1981):

De medlemmar av borgerligheten vi kan hitta i folkräkningarna och i företagsstatistiken är dels ägare och drivare av företag över en viss storlek, dels formellt anställda företagsledare, vars uppgift det är att leda företag efter kapitalackumulationens principer. Folkräkningen 1930 var mer intresserad av den här frågan än senare räkningar. Den urskiljer uttryckligen godsägare, grosshandlare och andra större företagare från mindre. De förra är definierade som företagare med fler än fyra anställda. Också anställda direktörer och disponenter för handels- och industriföretag dras fram som en särskild grupp. 1950 är beteckningarna mer anonyma, men vi får uppgifter om företagare med olika antal anställda och jordbrukare med gårdar av olika storlek. Däremot får vi inga uppgifter om företagsledare. Det senare ger yrkesuppgifterna i 1965 och 1975 års folkräkningar, men istället får vi inte reda på arealstorlek eller antal anställda. Dessa uppgifter kan dock inhämtas från andra officiella statistiska publikationer. men hopskarvandet av olika slags statistik innebär alltid en viss osäkerhets- och felmarginal.

Med utgångspunkt från ovanstående och med de brasklappar som där finns så kommer Therborn fram till borgarklassen 1930 utgjorde 2% av de förvärvsarbetande och 1975 1%. Samma år utgjorde borgarklassen 1% resp. 0,6% av befolkningen mellan 15 och 64 år. Antalsmässigt innebär det 50 000 år 1930, 45 000 år 1965 och 30 000 år 1975. Han har då inom jordbruket räknat godsägare och större hemmansägare enligt 1930 års folkräkning och därefter jordbrukare med mer än 100 hektar åker. Gross- och partihandlare samt bankirer har räknast in och i övrigt har företagare med fler än 4 anställda räknats in. Det är den gräns som SCB satte upp 1930. Dessutom har medhjälpande familjemedlemmar till ovanstående räknats med. Låt mig fortsätta med Therborns ord:

Av samtliga är de anställda företagsledarna 4 000 1930, 26 000 1965 och 19 000 1975. Tyvärr kan det inte antas att SCBs klassificeringar av dem varit helt konsekvent. Vi kan vara säkra på att deras antal ökat sen 1930, men minskningen efter 1965 kan eventuellt vara en effekt av ändrad statistisk kodning. De medhjälpande familjemedlemmarna var 8 000 1930, 1 000 1950och 1965. 1975 har de så gott som förvunnit. De borgerliga företagarnas antal har gått ner under 1930 års nivå först efter 1965. Mellan 1930 och 1950 ökade de, utanför jordbruk och grosshandel, från cirka 14 000 till omkring 20 000 (oavsett ålder). 1965 fanns det knappt 12 000 företag utanför jordbruket ägda av fysisk person (alltså inte bolag) med mints 5 anställda. 1975 bara drygt 3 000 med 5 eller fler anställda.

Det finns anledning att tro att antalet företag ökat rejält sedan 1975. Flertalet av dessa är dock säkerligen företag med 4 anställda eller färre vilket gör de företagarna till småborgare. Borgarklassen har med all sannolikhet inte ökat i storlek sedan 1975.

Detta kan illustreras med antalet anställda i företag kontrollerade av de största finansgrupperna i Sverige. Enligt Koncentrationsutredningen (SOU 1968:7) var antalet anställda i de 17 största finansgrupperna år 1963 cirka 400 000 inom Sverige och cirka 550 000 totalt. Enligt Statens Industriverk (SIND 1980:5) var antalet anställda i företag kontrollerade av de 17 största ägargrupperna 610 000 och med anställda i utlandet mer än 800 000. Motsvarande antalet anställda totalt i de 17 största finansfamiljerna och finansgrupperna idag är cirka 2 750 000 personer. Majoriteten av dessa av detta återfinns inom 4 finansgrupper, Wallenberg (cirka 1 miljon), Philip-Sörensen (nästan 600 000), Handelsbanken/Industrivärden (270 000) och Douglas (270 000).

Kapital- och maktkoncentrationen har uppenbarligen ökat något oerhört sen 1970-talet och det tyder på att borgarklassen kan ha minskat i omfång och antal. Antalet anställda företagsledare som kan räknas till borgarklassen liksom antalet bankirer och liknande kan dock antas ha ökat något, vilket kan ha motverkat minskningen när det gäller antalet företagsägare med fler än 5 anställda. Det mesta tyder dock på att borgarklassen är en i storlek minskande klass som dock får allt mer makt och inflytande.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

4 svar på “Klassdefinitioner – borgarklassen”

  1. Jag kan inte riktigt erkänna den här statiska modellen för klasstillhörighet. Enligt mitt menande är klasserna följande:

    Borgarna: De som kan leva på sitt ägande.
    Småborgarna: De som tjänar på sitt ägande men som måste arbeta för att klara sig.
    Arbetarna: De som måste sälja sin arbetskraft.
    (Tjänstemännen: Arbetare som säljer sina kunskaper)

    Överklassen: De som har hög ekonomisk förmåga.
    Medelklassen: De som inte kan betraktas som vare sig överklass eller underklass.
    Underklassen: De som har låg ekonomisk förmåga.

Kommentarer är stängda.