Skräckhistorier om droger har ingen verkan

Det har väl alla elever i alla tider alltid varit medvetna om. Att en narkoman eller alkoholist som kommer till skolan och berättar hemska historier om faran med droger har inte fått någon att låt bli att pröva. Det är väldigt få ungdomar och människor som är dumma och de flesta förstår att man inte blir som de slitna missbrukarna genom att pröva nån drog, vare sig det är alkohol eller narkotika av något slag.

De flesta vet också att det är väldigt få av de som prövar och eller dricker alkohol som blir alkoholister och de flesta vet att det förmodligen krävs andra saker än bara själva drickandet av alkohol för att bli en alkhoholmissbrukare. Smma sak när det gälelr narkotika, de flesta vet att man inte ramlar dit och blir utslagen missbrkare bara för att man prövar. Det är därför som skräckpropaganda och överdriven skrämselreklam inte fungerar. Dessutom tenderar den typen av antidrogpropaganda att bortse från det enkla faktum att det kan vara roligt att dricka, röka på eller snorta.

Nu betdyer inte det ovan skrivna att jag är positiv till droganvändning eller alkoholbruk. Jag är ganska negativ till båda delarna och använder ingen narkotika själv, däremot dricker jag ibland lite öl. Jag har sett folk gå under av hasch, få psykoser så de inte längre klarat sig elerl bli så sega i tanken att de förefallit ointelligenta, jag har upplevt folk gå under av amfetamin och dö eller blir ryckiga vrak för resten av livet, jag vet hur det var för min far och hans syskon med en gravt alkoholiserad styvfar, jag har känt folk som dött av heroinöverdos osv. Jag vet att det är olämpligt, farligt och nedbrytande att använda droger. Och att man sällan blir beroende av droger om man är lycklig och lever ett bra liv.

Därför kanske det bästa medlet mot drogmissbruk är att vi tar hand om våra barn bättre så att de växer upp till lyckliga och harmoniska vuxna. För att det ska vara möjligt går det inte bara att förlita sig på oss föräldrar (visserligen är mina barn vuxna nu, men ni förstår vad jag menar). Det behövs en bara förskola, skola och fritidsverksamhet som kan rycka in där och när föräldrarna inte räcker till längre.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Pingback: Vindkänsliga Sverigedemokrater | Jinges Web och Fotoblogg()

  • Håller med dig, och inte.

    Enbart skräckhistorier tjänar inget till. Så långt är vi överens. Men att förklara mekanismerna i ett missbruk samtidigt som man berättar om den allt annat än glamorösa verklighet som missbrukare lever i har effekt.

    När jag pratar på skolor, så riktar jag mig främst till två grupper av elever: De som är på väg in i ett bruk av droger och de som drabbas av en anhörigs missbruk. Reaktionerna från eleverna brukar vara att de säger att de lärt sig om hur saker hänger ihop. Hur lågt självförtroende, rädslan för att bli utanför, känslan av otillräcklighet är drivkraften bakom alla former av missbruk – och att VAD man använder är helt ovidkommande.

    Tyvärr vet skolans personal oftast väldigt lite om missbrukets mekanismer. Undervisningen blir oftast väldigt fyrkantig och teknisk. Dessutom hymlas det rejält runt den vanligaste drogen – alkohol.

    Att det bästa vore trygga barn är vi överens om, men verkligheten är att väldigt många barn växer upp i social misär samtidigt som skolan har svårt att förhålla sig till de här barnen. Då är det nödvändigt att andra kommer in i skolan som kan tala de här elevernas språk och möta dem där de är på ett känslomässigt plan. Och där finns inga alternativ till vuxna som själva varit där eleverna är. Sånt här går helt enkelt inte att läsa sig till.