Klyftorna i samhället ökar

Och det är inte bra. Det kan vi läsa i boken Jämlikhetsanden som Aron Etzler idag kommenterat i Flammans ledare:

Jämlikhetsanden (Karneval 2010) av Richard Wilkinson och Kate Pickett presenterar ett gediget material som pekar på precis motsatsen. Tillväxt är väsentligt för att ge människor en grundläggande behovstillfredställelse. För rika länder däremot, är jämlikhet inte bara viktigare. En politik som ökar tillväxten på jämlikhetens bekostnad, är direkt dålig för många människor. Det hade många redan anat. Kostnaderna för depressioner, fetma, kriminalitet och sjukskrivningar har rasat i höjden samtidigt som vi har högre inkomster än någonsin.

Vänstern har länge hävdat att ojämlikhet har ett högt samhälleligt pris. Ibland med forskningsstöd kring vissa områden, som hälsa (se till exempel Gunnar Ågren: Ohälsans klasstrappa) eller lycka (se Richard Layards Happiness: Lessons from a new science). Det nya med ”Jämlikhetsanden” är att det finns kvantitativ forskning på så många områden – denna bok hade inte kunnat skrivas för tio år sedan. Wilkinsson och Pickett går igenom i stort sett varenda väsentlig indikator på hälsa och välbefinnande man kan tänka sig och sammanfattar en så massiv mängd av forskning, att högern i bokens ursprungsland Storbritannien, istället för att argumentera emot, till stor del har accepterat resultaten.

De motargument som framförts, handlar om att boken inte slutgiltigt utom allt tvivel bevisat och förklarat de många sambanden mellan ojämlikhet och samhällsproblem. Men det är en svag invändning som skulle drabba i stort sett varje samhällsekonomisk tes i dagens debatt.

Jämlikhetsanden är också en av många nya vänsterböcker som handlar om vad människan faktiskt är, oavsett hur det rådande ekonomiska systemet och dess ideologer vill betrakta henne.

Som Etzler också nämner har det kommit en rad böcker under senare år som understyrker att den viktiga frågan för vänstern är att kämpa för ekonomisk jämlikhet, ekonomisk rättvisa. En sådan bok är exempelvis Åke Dauns och Hans Norebrinks, Snällare än du tror. Det är klassdimensionen som är den viktiga helt enkelt. Genom att öka jämlikheten ökar man möjligheterna att också lösa andra problem i samhället.

Men den borgerliga regeringen gör motsatsen. Man ökar klyftorna i samhället:

År 2002 hade de fattigaste 10 procenten av befolkningen i genomsnitt 6166 kr i månaden att leva på. Sex år senare, år 2008, hade den disponibla inkomsten för gruppen sjunkit med 97 kronor i månaden. De fattigaste 10 procenten har alltså sämre levnadsstandard idag än 2002, och av bilden ovan framgår att det var efter 2007 det stora tappet skedde. På ett enda år förlorade den nedersta decilen 554 kronor i månaden, mer än 8 procent av inkomsten.

Nå. Det är ju trots allt lågkonjunktur. Man kanske inte kan vänta sig annat? Jo, med tanke på att alla andra decilgrupper har sett ökade inkomster under samma period. Samtidigt som de fattigaste 10 procenten har förlorat 97 kronor i månaden 2002-2008, så har de rikaste 10 procenten ökat sin disponibla månadsinkomst med 7116 kronor. Och ”mediansvensson” har fått 2382 kronor per månad mer i plånboken sedan 2002.

Om man ska vara lite rättvis så var det två decilgrupper till som tappade i inkomst mellan åren 2007 och 2008 (men långt ifrån så mycket att de hamnade nära 2002 års nivå). Decilgrupp 2, dvs de näst fattigaste 10 procenten, förlorade 28 kronor i månaden. Decilgrupp 10, dvs de allra rikaste, förlorade 418 kronor per månad. Men båda dessa grupper, liksom alla andra utom decilgrupp 1, har det fortfarande bättre ställt idag än 2002 – och ju högre inkomster man har, desto större procentuell ökning har man upplevt.

Dessa ökade klyftor innebär, enligt den forskning som redovisas i Jämlikhetsanden, att det kommer att bli svårare att lösa andra sociala problem.

Intressant?
Bloggat: Utsikt från ett tak, Röda Lund, Röda Berget, Röda Malmö,
Borgarmedia om ökade klyftor: DN1, 2, AB, SVD
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements