Kinesisk elitkamp

Boknytt
Zhao Ziyang
Statens fånge
Norstedts

Kinesisk elitkamp

Mellan Maos död i slutet av 70-talet och den globala realsocialismens fall i början av 90-talet fanns i huvudsak två fraktioner i det kinesiska kommunistpartiet. Båda ville behålla den politiska statsbyråkratiska partidiktaturen, men ekonomiskt ville ledaren Deng med anhängare införa kapitalism, och hans motståndare behålla statlig planekonomi. Deng segrade.

Premiärministern Zhao Ziyang var Denganhängare, men motsatte sig massakern på Himmelska fridens torg 1989. För det sattes han i husarrest de sista 16 åren av sitt liv. Under den tiden började han närma sig tanken på demokrati i Kina som bästa garanten för marknadsekonomi. Hans hemliga sensationellt öppenhjärtiga minnesanteckningar blev till denna bok.

Första delen av boken är lite tråkig; hans personliga svårigheter och redogörelser för den ekonomiska reformpolitiken. Intressantare är insidesskildringen av den kinesiska partitoppen, en patriarkal gerontokrati av gamla gubbar i rå maktkamp. En otrolig maktkoncentration långt ovanför folket. Maken till självgoda elitister.

Mao gjorde ambivalenta försök att krossa den partibyråkratiska statliga nya överklassen. För de ”kommunistledare” som följde (båda partifraktionerna) var tvärtom just den nya etatistiska ”röda” borgarklassens maktmonopol via partidiktaturen det politiska huvudmålet. Ingen av fraktionerna framstår som vare sig demokratiska eller socialistiska.

I Zhao Ziyangs delvis ganska spännande redogörelser för hur diskussionerna gick i centralkommittén är det verktygen för socialism man tar upp: partikontroll, statsägande, planekonomi. Alltså den egna privilegierade maktställningen, som man på fullt allvar verkar betrakta som själva essensen av socialism.

ALDRIG att man i CK diskuterar den socialistiska idéns verkliga innehåll; jämlikhet och folkmakt. Fraktionsstriderna gällde enbart om partiet skulle kunna behålla sin makt även med en kapitalistisk ekonomi.

Det har senare visat sig gå utmärkt genom att de gamla partipamparna (typ ”röda hertigar”) och särskilt deras barn (”röda prinsar”) smälter samman med den nya kapitalistklassen. Partiet står sedan 1992 enat bakom den politisk-ekonomiska formeln råkapitalism och statsdiktatur.

Intressant?
Läs mer: SVD1, 2, DT, BT, NK,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements