Boknytt
Lennart Samuelson
Tankograd
SNS Förlag
Vardag under Stalin
Realsocialismen politiseras och ideologiseras. Skön- och svartmålning. Överdrifter. Men vad som hände under exempelvis Stalindiktaturen är en fråga om forskning och sanning – inte propaganda eller motpropaganda. ”Tankograd – Den ryska hemmafrontens dolda historia 1917-1953” är dock ett föredöme i rak forskning.
Men utgångspunkt i det militärindustriella komplexet i Ural – avgörande för segern över nazismen – skildras vardag och politik från revolutionen till Stalins död. Siffror och vardagsdetaljer. Nyanserat om terrorn, som inte drabbade alla, och om Gulag, som inte var ekonomiskt viktigt. Varför repressionen? Förmodligen paranoida föreställningar om inre fiender, tror Samuelson (men varför gamla partieliten?).
Intressant?
Läs mer: Clarté, Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Tankograd, Lennart Samuelson, Stalin, Stalinism, Böcker, Litteratur, Politik, Krig, Historia, Sovjet
Tja, varför inte maktkamp? Det är lätt att se hur tonläget trissas upp undan för undan tills det uppstod en atmosfär av döda eller dödas. Av allt eller intet. Av ”den som inte är med mig är mot mig”.
”Ett parti som hävdar att det är ett avantgardeparti och sedan fortsätter med att ta makten över staten måste vara ett diktatoriskt parti. Om man beskriver sig som ett avantgarde sitter man inne med sanningen (…) Därför förefaller det inte orimligt att påstå att enpartiregimen i Sovjet och dess de facto-kontroll av Komintern var nästan oundvikliga följder av teorin om avantgarde-partiet. Och med detta följde, om inte alldeles oundvikligt så i alla fall med hög sannolikhet, just det som hände: utrensningar, koncentrationsläger och järnridå.” (Immanuel Wallerstein: Liberalismens död, 2001.
Instämmer. Dessutom den teleologiska tron på ”framsteget”, ”framåtskridandet”, på framtidstron, på tron att världen genomgick en historiedeterminisk ödesbestämd utveckling fram till det slutliga kommunistiska samhället = ”den enda vägen” och ”historiens slut” i vänsterförpackning.
Satt man inne med Rättvisan, Sanningen och Godheten var ju per definition i denna dualistiska världsbild De Andra ondskans lakejer och kunde behandlas enligt devisen ”ändamålen helgar medlen”. En religion i ”den vetenskapliga socialismens” form.
Lärdom: Skilj på vetenskap/fakta (är) och ideologi/värderingar (bör). Fakta om världen förändras ständigt, och vetenskapen kan inte stå stilla sedan Marx och andra. Däremot kan drömmen om ett jämlikt samhälle stå kvar för evigt.
Den enda vägens politik? Var väl Carl Bildts slagord. Resten av dina beskrivningar tycks också passa bra in på dagens ”liberaler”.
Visst, ”enda vägen” är nyliberal ödesdeterminism, liksom ”historiens slut” som utpekar den nyliberala kapitalismen som historiens definitiva slutpunkt. Se även nyliberalen Margaret Thatchers ”TIA” om sin politik: ”There Is no Alternative”.
All sådan religionsliknande ödestro är farlig (vänster som höger) eftersom den förvandlar en åsikt om hur samhället bör vara inrättat till en dogm om hur historiens hjul obevekligt rör sig i en enda RIKTIG SANN riktning, varför allt motstånd mot detta är reaktionärt och farligt motstånd mot mänsklighetens framåtskridande.
Ja, hela tanken på ”framåtskridande”, ”utveckling”, ”tillväxt”, växande storskalighet, modernitet etcetera är ödesbestämda västerländska tankeimperialistiska samhällsmodeller.
Hela tanken på utveckling längs en väg framåt är inskränkande för debatten. Liksom anklagelser om reaktionärt (bakåt) och progressivt (framåt).
Låt oss istället diskutera våra värderingar om samhället och våra sakskäl. Med miljön och klimatet i åtanke kanske vi bör gå ner i standard. Ta då den sakdiskussionen istället för att tjata om reaktionärt och progressivt.
Kanske samhällets storskalighet och moderna anonymitet är ett problem? Ta då den diskussionen istället för att utgå från att det per automatik är bättre ju större och ”modernare” allt är.
Så här tycker jag samhället bör fungera, och här är mina argument och värderingar. Så här tycker du att samhället bör fungera och här är dina argument och värderingar. Så enkelt det kunde vara om man skippade allt retoriskt sksitsnack.
Ja förstås och självklart: Tycker man som jag och många med mig att kapitalismen är miljöförstörstörande, orättvis och odemokratisk, och att något slags socialistiskt, demokratiskt och jämlikt samhälle är att föredra, då ska diskussionen handla om det, inte om att socialismen är passerad och överspelad av historien.
Visst kan man också diskutera, vid sidan om huvuddiskussionen om ett socialistiskt samhällsideal, de stora problemen i de realsocialistiska samhällena. Men då ska man också diskutera alla kriser och depressioner som realkapitalismen gett upphov till. Liksom att dess ojämlika fördelning gör att människor faktiskt dagligen svälter ihjäl.
Mitt förslag i sammanfattning: Skippa allt retoriskt rund-och skitsnack i politiken. Diskutera sakfrågorna och värderingsfrågorna.
Eftersom jag inspirerade Hans i den här tråden får jag bara instämma i de flesta av hans åsikter. Hur mycket elände har inte washingtoninstitutionerna skapat med ”oundviklighet” och ”vetenskaplighet” som slagträ och legitimering? Här har ju t.ex. Joseph Stiglitz och Erik Reinert beskrivit hur nybakade nyliberala ekonomer skickades ut som torpeder för att krossa hela länder med massvält som resultat. Lika ideologiskt övertygat och lika blint som någon stalinistisk politruk.
PS. Det slår mig att det är nödvändigt att lägga in en brasklapp i den här diskussionen. Givetvis är ideologisk övertygelse inget ont. Problemet uppstår när en grupp som är övertygad om att man själv har Rätt och alla andra har Fel får statlig makt. Som kommunistpartiet i Sovjet, som nyliberalerna i nästan hela världen.
Mandel hade en intressant förklaring på övertygelse, där man vetenskapligt måste tvivla medan man moraliskt inte gör det. Jag anser att om man skall vara hederlig mot sig själv och andra i diskussioner alltid skall ta en övertygad position där man tar ställning, vilket innebär att man argumenterar efter en politisk ställning. Anser man sig inte ha ”Rätt”, så som Wiklund ifrågasätter, intar man en relativistisk och falsk ”neutral” position där man blir blind för allehanda kontextualiseringar.
Att en grupp får representativ statlig makt är fel i sig själv, med tanke på att stat är en repressiv struktur. Däremot kan jag inte se att det vore fel att gruppen får den statliga makten bara för att de intar en politisk ställning. Den grupp som inte intar en politisk ställning (eller övertygelse) bedrar sig. Att en politisk grupp får statlig makt är inte något som är särskilt för sovjetpartiet eller dagens nyliberaler, utan alla grupper och individer som intar en representativ makt, frågan är bara om de är medvetna om det eller inte. Jag föredrar ur en demokratisk och öppen utgångspunkt att de är medvetna om sin övertygelse.
Lennart Samuelson har bidragit mycket till den historiska diskussionen om Sovjet på sista tiden, och det glädjer mig att Mattsson introducerat den till Internationalen. Clarté tog fronten för att blotta och kritisera apologetismen av Stalin och hans tvångskollektivisering i samband med Samuelsons böcker. Det bidrog till att jag ett antal gånger reflekterat över högerns och den åldrande maoismens syn på Sovjetunionen och dess progressiva utveckling.
Kritik mot Claes Arvidsson
Myterna om Lenin och bolsjevikerna 1.0
Stalinismen var inte nödvändig
Kristoffer: Det är skillnad på den sortens övertygelse som socialdemokraterna hade även under sin blomstringstid och den sortens som de ryska kommunisterna hade. Och skillnaden tror jag fångades ganska bra av Wallerstein med begreppet ”avantgarde”. Den som anser sig vara avantgarde måste nödvändigtvis förakta dom som inte hör dit, och anse sig stå över normala mänskliga hänsyn. Vilket ju bevisligen de ryska kommunisterna gjorde.
Sen finns det förstås en alternativ tolkning som är väl så intressant. Nämligen att tolka deras brutalitet i termer av en uppstigande borgarklass’ ”ursprungliga ackumulation” – som ju också brukar vara nog så brutal.
Det är förstås inte fel att ha en ideologisk övertygelse, tvärtom. Har man det är det också självklart att man tycker man själv har rätt och alla andra fel. Så tycker man ju i alla partier, annars skulle man inte vara aktiv där.
Felet är när man inte inser att man själv har en åsikt och att andra också har en åsikt/värdering, och det enda som ska avgöra vem som blir styrande är demokratiska majoritetsbeslut.
Felet är elitismen, avantgardismen, att man är bärare av den enda sanningen. Och att man tror att Gud, Historien, Ödet, Ekonomin, Framsteget, Vetenskapen står på den egna sidan. När man i själva verket bara har en åsikt, precis som alla andra har en åsikt.
Horsebrink:
Men det är inget fel i en politisk diskussion, utan endast ur en vetenskaplig kunskapsteoretisk diskussion. Kunskapsteoretisk diskussion tillhör akademiska sammanhang, som endast blir en relativistisk smörja om man applicerar det i politisk polemik.
Frågan om elitism är en politisk diskussion, där de som företräder ett elitistiskt samhälle tror på expertstyre och att experterna är av en särskild ras (så som Hitler en gång i tiden förklarade det). Avantgardteorin är av en helt annan idé, byggt på medvetande istället för experter som av Gud eller blod har en given en framstående ställning.
Kristoffer: Hur avgör man om någons medvetande är bättre än någon annans? Det går förstås inte, utan blir då en trosfråga. Avantgardeteorier är ur min synpunkt därför detsamma som tron på en gud, den store ledaren eller den överlägsna rasen.
Varför kalla de tidiga bolsjevikerna, före inbördeskriget, elitister ? Den egna organisationen var heterogen och demokratisk, olika organiserade åsikter godkändes. Ambitionen var en rådsrepublik med direktdemokrati från golvet. All makt åt sovjeterna. Råden. Femårsplanerna skulle ut för omröstning i råden på fabriker och jordbruk. Står stalinorganisationen i vägen för den historien ? Syns inte förändringen av ideologin längre ? Måste samtalet vara så historielöst ?
Det fanns ett hårt och auktoritärt arv från den underjordiska kampen under tsarismen i det unga kommunistpartiet, visst, men att lägga makten hos råden, avskaffa dödsstraffet, införa val av officerare i Röda arme’n osv var antielitism och antiauktoritärt. Idealet var Pariskommunen vars fana vårdades som en relik. Kommunister.
Den stora katastrofen var interventionerna och inbördeskriget. Klasskriget i Finland visade vad som väntade om de vita segrade, liksom massakrerna på judar och röda i Ukraina och annorstädes. Brutaliteten eskalerade från alla sidor tills nederlag blev synonymt med egen död. Detta var inte nåt som bolsjevikerna bar med sej från historien, detta var något de lärde sej under de vidriga åren när imperialister och tsarister försökte stoppa arbetarmakt till varje pris. Ut ur detta blodbad steg ett segrande brutaliserat kommunistparti utan nån överlevande arbetarklass att lägga makten hos och utan allierade med makt utomlands. Ensamma. Stalinismens grogrund.
Anders:
Antingen tror man på en idé, eller så gör man det inte. Det handlar inte om att försöka avgöra vilken åsikt, idé eller medvetande som ”objektivt” är rätt. Tror du att det är rätt, så är det rätt för dig.
En diskussion om det finns något objektivt sant hör till kunskapsfilosofin och religionen, inte hos politiken. (Även om vissa objektivistiska nyliberaler försöker bevisa deras apologetik genom axiomer)
För mig handlar avantgardeteorin om att förstå varför massan inte störtar förtrycket annat än i samhälleliga kriser som tvingar ut massan på gatan. Avantgardet blir då en funktion för den förtryckta klassen att behålla klassmedvetandet oavsett läge i kapitalismens långa cykler. Det är massan som avgör när revolutionen sker, inte avantgardet.
kristoffer: Det är klart att folk avgör när det sker en revolution. Hur utser man avantgardet? Vem anser att man är avantgarde? Hur kan någon veta det? Hur vet man att man har rätt? Hur vet man att man är avantgarde? Hur vet man att det man vet om man anser sig var avantgarde är rätt? Hur vet man att det kommer att leda åt rätt håll? Det vet man ju inte. Det behöver ju knappast vara rätt för att man tror det är rätt. Det kan ju lika gärna vara fel. Det vet man ju inet förrän man prövat idén. och idén du för fram om att det inte skulle finnas någar objektiva sanningar vänder jag mig starkt mot. Däremot kan man ju inte i förväg alltid veta vad som är objektivt sant. Att det skulle finnas olika objektiva sanningar om en sak för olika människor är något jag inte kan acceptera.
Utan man måste utgå från att vanligt folk måste styra de som bestämmer via demokratiska val och institutioner. Vilket innebär ett flerpartisystem och val för att ett socialistiskt samhälle ska fungera demokratiskt tillfredställande. Enpartisystem har ju visat sig ha stora begränsingar när det gäller det. Dessutom behövs det säkerligen marknadslösningar inom en del områden (kafér och restaurnager exempelvis). Men nu börjar det bli lite off-topic.
Jag är också övertygad om att ryska revolutionen skulle spårat hur oavsett vilka som fått makten. Jag tror att även om vänsteroppositionen vunnit maktkampen i partiet så hade det gått samma väg ändå. Möjligtvis hade ett uteblivet inbördeskrig under åren efter revolutionen kunnat förändra läget till det bättre.
Håller med Anders.
Anders:
Avantgardet är den eller de som riktar in klassmedvetandet mot kapitalets ekonomiska och politiska makt.
Hur kan man veta detta? Jo eftersom majoriteten av massan inte är i revolutionärt stadie förrän vid revolutionära eller förrevolutionära kriser. Avantgardet är den del av massan som för vidare medvetenheten, och är oftast i minoritet. Huruvida medvetenheten, och vilka som egentligen är klassens avantgarde avgör revolutionens eventuella genomförande.
Avantgardeteorin anser jag inte motstrider ett demokratiskt flerpartisystem.
Kristoffer: Det du skrivit betyder ju ingenting. ”Avantgardet är den eller de som riktar in klassmedvetandet mot kapitalets ekonomiska och politiska makt. ” Ja och vad menas? Är det avantgardet som bestämmer vad som är fel? Vad som är rätt?
” Avantgardet är den del av massan som för vidare medvetenheten, och är oftast i minoritet. Huruvida medvetenheten, och vilka som egentligen är klassens avantgarde avgör revolutionens eventuella genomförande.” Hur vet vi att avantgardet är i minoritet? Det finns inget sätt att veta något sådant? Vad är klassmedvetande? Måste klassmedvetande innebära revolution?
Jag tror helt säkert att den svenska arbetarkalssen var mer medvetna om hur saker och ting hängde ihop år 1917 än vad den ryska var? Dvs den svenska arbetarklassen (som dessutom var större i förhållande till befolkningen) hade ett större/bättre klassmedvetande än den ryska och man gjorde revolution men köpte rösträtt genom att avbryta denna. Och det verkar ju så här i efterhand som om den svenska arbetarklassen gjorde ett bättre val. Den socialdemokratiska välfärdsstaten med kapitalism och marknad var ju bättre för arbetarna än den sovjetiska stalinistiska planekonomin.
Ett hårt piller att svälja, men arbetarna då gjorde rätt som valde reformismen före revolutionen. Folkhemmet var bättre än stalinismen. Så massan var i efterhand sett klokare än det kommunistiska avantgardet.
Vilket borde få konsekvenser. Skippa uppdelningen kommunism och socialdemokrati och räkna vänstern som arvtagare till båda, dess rätt och fel. Båda har i slutändan hamnat i kapitalism. Båda har misslyckats med sina respektive vägar till socialism. Att ta till sig det bättre folkhemmet ideologiskt borde dessutom anknyta bättre till den svenska arbetarklassen och det val de gjorde (s). Det var bra då, men nu måste vi gå vidare, typ. Eller återupprätta delar av folkhemmet.
Hnas. Ja precis. Vi måste gå vidare. Se vad som gjordes fel, både av kommunister och socialdemokrater, och inte göra samma saker igen. Se vad som gjordes rätt, både i Sovjetsystemet och i folkhemmet, och försöka göra samma saker igen.
Eller helst lite bättre… En fälla de båda hamnade i var ju t.ex. att överlåta livsfarligt mycket makt till avlönade funktionärer. Vilket väl var det som i slutänden stjälpte båda projekten. Jag håller dock med både Anders och Hans om att det gjordes mer rabiat och därför mer ohjälpligt i Ryssland. Kanske av naturliga skäl, men dock.
Anders:
Ja och vad menas? Är det avantgardet som bestämmer vad som är fel? Vad som är rätt?
Kamp mot kapitalism är rätt när vi talar om arbetarklassens klasskamp, ja. Det är det marxistiska avantgardets uppgift att erbjuda arbetarklassen den klassmedvetenhet som krävs för att rikta kampen mot kapitalismens makt vid rätt tillfälle.
Hur vet vi att avantgardet är i minoritet? Det finns inget sätt att veta något sådant?
Det vet vi om majoriteten inte är medveten om att deras dagliga klasskamp egentligen handlar om en kamp mot kapitalets ekonomiska och politiska makt. Det kan vi väl ändå vara överens om att majoriteten idag inte är?
Vad är klassmedvetande? Måste klassmedvetande innebära revolution?
Ja, klassmedvetande ur ett marxistisk perspektiv måste leda till revolution. Det vill säga; till en grundläggande omvandling av samhället från kapitalism till ett icke-kapitalistiskt samhälle.
Jag tror helt säkert att den svenska arbetarkalssen var mer medvetna om hur saker och ting hängde ihop år 1917 än vad den ryska var?
Visst, och tvärtom – den ryska var mer medveten om hur saker och ting hänge ihop i Ryssland år 1917.
Och det verkar ju så här i efterhand som om den svenska arbetarklassen gjorde ett bättre val. Den socialdemokratiska välfärdsstaten med kapitalism och marknad var ju bättre för arbetarna än den sovjetiska stalinistiska planekonomin.
Både den reformistiska och den stalinistiska välfärden har visat sig vara historiska misslyckanden. Stalinismens fall och den socialdemokratiska välfärden är idag två gravstenar som en gång i tiden levde av varandra men som idag påminner oss om att en reell kamp mot kapitalism, även på global nivå är av största vikt för att revolutionen skall bli lyckad. Problemet med stalinismens öst var inte planekonomin, utan den hierarkiska arbetsdelningen och dess byråkratiska diktatur, medan problemet med statskapitalismen i väst är kapitalismens fortgående och allt vad som hänger med så som hierarkisk arbetsdelning, byråkrati, merarbete, konkurrens och resursslöseri.
Kristoffer: Enligt min mening sätter du alltså tro (en teori) främst. Att göra så är en säker till helvetet. Det mänskliga helvetet. Inte det gudomliga.
Och du har helt fel om Ryssland och Sverige 1917 enligt min mening. Den svenska arbetarklassen valde ju en bättre väg. Så historien och fakta tycks ge mig rätt. Men eftersom teorin säger att jag har fle så anser du att du har rätt. Återigen du låter tor (teorin) bestämma istället för verkligheten. Detsamma med vad som var problemet med öst. Det fanns ju för fan ingenting. Inte en restaurang, inte ett fik, inte ett skit. Det fanns till viss del i Ungern där det till viss del fanns en marknad på det området. Så helt uppenbart var planekonomin en del av problemet. Det är min erfarnehet av verkligheten, medan du bara baserar din tro (återigen tro) på sånt som folk teoretiserat omkring (återigen tro). Teori är tro så länge inte verkligheten bevisats teorins gilitghet. SÅ är det med mycket inom marxismen. Det är mer tro än verklighet. Ska vi komma nån vart så måste vi överge tron på att tron (teorin) måste vara sann därför att den formulerats av en ”marxist”, ”trotskist” osv. Jag vill att det ska vara dte, men det är en tro och stämmer det inte med verkligheten (planekonomins förträfflighet gör inte det) så måste vi överge trossatsen. Off-topic igen. Men en teori måste testas mot verkligheten, stämmer den inte så slänger man den. SÅ är det med avantgardet, med palenekonomin. Det har visat sig inte fungera som tänkt, som vi trodde. Så släng teorierna i soptunnan.
Sen är min uppfattning att arbetarkalssen är betydligt mer medveten om saker och ting än vad vänstern tror, även om de flesta kanske inte skulle hålla med dig omd en beskrivning du ger om kamp mot kapitalet. Men fler skulle hålla med om jag sa ”det är vi mot dom rika”. Så kanske är det vi i vänstern som inte kan snacka med folk på folks vis.
Anders:
Du bedrar dig om du tror dig stå till Verkligheten, och inte till någon teori eller ”tro”. Självklart tolkar även du verkligheten genom glasögon, liksom även jag gör, och alla andra, frågan är dock om man är medveten om det eller inte.
Jag anser att det är fel utifrån ett historiskt perspektiv att likna Sveriges position med Rysslands position år 1917, eftersom det är två olika historiska kontexter och därmed olika förutsättningar för arbetarrörelsen. Bolsjevikerna fick det (majoritets) stöd de förtjänade i arbetarråden eftersom folket fick välja mellan revolution eller militärdiktatur. I den unga sovjetstaten var det även flerpartisystem, vilket man ibland verkar ha glömt.
Visst skulle man kunna påstå att arbetardemokratin gått bättre (eller längre) i Sverige, men höjdpunkten av den reformistiska utvecklingen i Sverige var på 70-talet och nu är den sedan Berlinmurens fall i recession. Svenskt Näringslivs propagandamegafoner har aldrig varit så stora och så många, och Socialdemokratin har övergivit dess marxistiska arv för en nyliberal omstrukturering. Idag får vi återigen kämpa med klor för att hålla kvar reformer som arbetarrörelsen kämpat till sig för hundra år sedan. Detta talar tämligen väl om att reformismen är en papperstiger mot kapitalets makt.
Det är även min uppfattning att arbetarklassen är betydligt mer medveten än vad dagens vänster kan tänkas tro. Dessutom verkar en del av vänstern gro ett hat mot en ”okunnig” massa, just p.g.a. att den inte förstått avantgardeteorin som förklarar varför massan saknar klassmedvetande istället för att fördöma och stämpla den. Många har fått en total missuppfattning av vad avantgardeteorin egentligen betyder, vilket syns tydligt i denna tråd med liknelser till elit och dylikt.
Krsitoffer: Därmed har vi en i stort set gemensam syn på hur verkligheten ser ut. Både vad det gäller Sverige och läget I Ryssland efter ryska revolutionen.
Och självklart styrs jag också av tro på teser och teorier osv. Men jag är ständigt beredd att testa dem mot verkligheten.
Vi tycks dock ha olika uppfattningar om hur en teori ska tolkas däremot. Du menar det är ett missförstånd från min och andras sida. Det kan kanske vara så. Jag får läsa på och se om det stämmer.
Vad som ska stå fast är idealet som ”Rivar-Bohm” formulerade i en arbetarförfattares bok (på fabriken I Lagan i Ljungby kommun som jag sett): ”Alla ska vara med och dela och bestämma”. Dela på makt och resurser. Det är socialismens kärna; jämlikhet och demokrati fullt ut.
Teorierna om hur vi kommer dit kan vi förändra. Bland annat utifrån vad vi kan lära av vetenskapen om människan och hennes samhälle. Använda Fakta/ÄR för att omskapa samhället enligt våra Värderingar/BÖR.
Kapitalismen blev hela tiden mer centraliserad och storskalig, slutande med monopolkapitalismen. Nästa logiska steg är den socialistiska planekonomin (tänktes det ödesdeteministiskt). Den är alltså en slags extremt driven ”superkapitalism”.