Goterna – inte ett dugg svenska

Goterna är ett mytomspunnet folk från Europas folkvandringstid. Enligt en del källor härstammar de från övre Polen, men andra säger att detta bara är myter och påhitt av Theoderik den stores historieskrivare Cassiodorus, senare kopierat av Jordanes. Tyngdpunkten försköts dock ner mot sydöst så småningom och de första kända gotiska kungarna och gotiska bosättningarna finns norr om Svarta Havet i nuvarande Ukraina, på krimhalvön och däromkring. Där kom de att hamna i lag med hunnerna så småningom och dela sig i två grupper. Men man ska samtidigt ha klart för sig att goterna inte var en nation i dagens bemärkelse och att man kunde ansluta sig och lämna efter behov. Som Dick Harrison skriver:

Visst kan en och annan kontingent från Sverige ha ingått i de gotiska härarna, men goterna som folk betraktat torde inte ha utvandrat från våra nejder. Folkgrupper under antiken och tidig medeltid fungerade helt enkelt inte på det sättet. Dagens etniska grupper och enheter – vad vi kallar nationer – existerade inte. De etniska grupper som bevisligen fanns, på latin kallade gentes (sing. gens), var flexibla grupperingar som framför allt attraherade medlemmarna av samhällets övre skikt. Det gick alldeles utmärkt att byta gens, eller bekänna tillhörighet till mer än en gens samtidigt. (Se vidare i min bok Krigarnas och helgonens tid. Västeuropas historia 400-800 e.Kr., 1999).

Folk med benämningar som påminner om goternas omnämns för första gången av den antika världens författare under andra decenniet e.Kr. De är svåra att lokalisera geografiskt, men enligt en något senare skribent, geografen Ptolemaios, var goterna under romersk kejsartid bosatta i norra delen av nuvarande Polen. Under andra hälften av 100-talet och första hälften av 200-talet försköts bosättningarna mot Svarta havet, till dagens Ukraina. Först därefter blev goterna välkända för romare och greker. De angrep Balkan, Mindre Asien och den grekiska övärlden vid flera tillfällen, ända tills de tillfogades ett allvarligt nederlag av romarna i slaget vid Naissus (Niš) år 269. Trots detta överlät kejsar Aurelianus en tid senare provinsen Dacia i nuvarande Rumänien till en specifik grupp goter, vilka senare skulle kallas Tervingi, Vesi och visigoter. I och med det fick romarna lugn och ro. Goterna tvingades ägna sig åt att behärska ett stort territorium och bekämpa grannfolk. I mitten av 300-talet spred sig kristendomen bland goterna vid Donau.

Den kristna religion som goterna anammade var den så kallade arianismen, som skiljde sig en del från dagens stora grenar inom kristendomen. Goternas två olika grenar (kallade ostrogoter eller östgoter och visigoter eller västgoter) anammade samma religion både två. Även andra germanska folk blev arianer, exempelvis gepider och langobarder.

Västgoterna var de första att tränga in i det nuvarande Italien men hamnade senare i det som idag är det område i norra Spanien och södra Frankrike där det pratas/pratades katalanska och occitanska. Innan de kom till Italien hade de länge uppehållit sig på Balkan, plundrat och härjat i de östra delarna av det romerska riket tillsammans med många andra folk/stammar/hopar som gick under namn som gepider, langobarder osv. Förmodligen var dessa beteckningar bara namnen på det ledande skiktet inom de rövar- och krigshopar som drog runt. Namnet på de släkter och krigsherrar som ledde arméerna, hoparna och folken. Östgoterna kom senare och grundade ett rike med huvudstad i ravenna. Den mest kände kungen var Theoderik den store (i nordiska sagor omnämnd som Didrik av Bern).

Intressant är att det var i de områden där goterna med sin arianska kristendom bott mycket länge som den religion som brukar kallas katharism dök upp. Katharer fanns i södra Frankrike, norra Spanien, norra Italien, norra Grekland, Bosnien (bogomilerna) och i nuvarande Rumänien (Dacia) med små grupper även på andra håll som kring Köln och i Anatolien. Man kan ju misstänka att det finns ett samband mellan de områden där arianismen tidigare varit stark och förekomsten av katharism.

Språket hos gepider, vätsgoter, östgoter och andra bör ha varit ungefär det samma. Även vid hunnerhövdingen Attilas hov i nuvarande Ungern talades gotiska och det är ett av få så kallade östgermanska språk som det finns relativt mycket som bevarats i skrift. De sista som talade språket ska ha funnits på Krimhalvön så sent som på 1500-talet. Eventuellt är dock influenser från det gotiska språket det som gör att occitanska och katalanska skiljer sig från franska som ju förmodligen influerats mest (förutom av latin förstås) av det frankiska språket av västgermanskt ursprung. Ett litet smakprov på gotiska ser ut så här:

Atta unsar þu in himinam: weihnai namo þein. Qimai þiudinassus theins. Wair þai wilja þeins, swe in himina jah ana airþai. Hlaif unsarana þana sinteinan gif uns himma daga. Jah aflet uns þatei skulans sijaima, swaswe jah weis afletam þain skulam unsaraim. Jah ni briggais uns in fraistubnjai, ak lausei uns af þamma ubilin. Unte þeina ist þiduangardi jah mahts jah wupþus in aiwins. (Fader Vår, från Robin Lockwood, A Panorama of Indo-European Languages, 1972 och Lars Hermodsson, Goterna, 1993)

Inte direkt begripligt, isländska och fornisländska är betydligt mer förståeligt.

Att läsa (och också mina källor utöver det som redan nämnts):
Emmanuel Le Roy Ladurie, Montaillou en fransk by 1294-1324, 1980
Ylva Hagman, Katarerna, 1994
Ola Wikander, I döda språks sällskap, 2006
Paulus Diaconus, Langobardernas historia

Läs mer: Dick Harrison om vandaler, Karl G. Johansson om fornisländska och göticismen,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,
, , , , , , , ,

Advertisements
  • Det viktiga här är att goternas pratbubbletext i Asterix har ett j-kligt coolt typsnitt.

    • Anders_S

      Hampus: 🙂

  • Det kan för övrigt påpekas att nordbor och engelsmän inte hade svårt att tala med varandra för så sent som för tusen år sen. De germanska språken torde nog ha varit mer eller mindre lika för två tusen år sen. Och stater fanns som bekant inte.

  • Pingback: Sveriges islamarv | Svensson()

  • Manne

    Finns det ett samband mellan Götar och Goter? De låter så lika.

    • Anders_S

      Manne: Nej.

  • Håkan Liljeberg

    Mina egna amatörforskningar har kommit fram till att goternas kärna troligtvis hade sitt ursprung på Gotland. Elias Wessen, känd språkforskare i mitten av 1900-talet, ansåg att det finns märkliga likheter mellan gutamål och gutmaþl(gotiska). Och jag har kommit fram till samma sak. Så goterna är jag säker på att de hade ett svenskt ursprung, men frågan är hur pass uppblandade de var redan på 4-500-talet.?

    • Anders_S

      Håkan: Ingen kan ju veta om det finns några likheter mellan gotländska och gotiska. Ingen har ju hört gotiska talas. Skriftligt kan jag inte se många likheter. Gotiska liknar tyska betydligt mer tycker jag. Så, nej jag tror inte de bevisen håller.

      • Anonym

        Du vet inte mycket om gutamål märker jag. Jag kan skriva två exempel på båda språken med ljudhärmande skrift. T.ex. Svenska: Jesus färdades över havet. Gotiska ungefär, utan runtecken: Jesus galeedh ufar marein. Gutamål: Jesus gläidäd yvar sjouen. Ord som undar, ufar osv. är typiska för östgermanska. Perfektformen ga-leedh också typisk. Liknande i gutamål, men dock har presensformen påverkat perfektformen. Så det blir gläidär också i presens.

        • Jag vet inte var du fått din påhittade gotiska ifrån, men inte är det gotiska. Jag har läst fader vår på både gotiska, isländska, svenska och gotländska. De tre nordiska språken/dialekterna är mer lika än vad någon av dem är lika gotiska. Du får gärna ha dina egna teorier, men forskarna ser inga samband mellan gotiska och gotländska. Jag litar nog mer på dem än på dig.

          Jag är ingen språkforskare och jag misstänker att du inte är det heller. Så självklart vet jag inte så jättemycket om språk. Jag tror inte du vet speciellt mycket heller. Eftersom det enda östgermanska språk som finns nedskrivet i nån större utsträckning är gotiska (främst i from av bibel) så är det nog svårt att säga vad som är typiskt östgermanskt eller inte. Det är ju liksom inte så att det finns ordskatter på gepidiska, langobardiska, rugiska osv.

  • Anonym

    http://cornelius.tacitus.nu/beowulf/35.htm ”De skatter, som min konung hade gifvit mig,»Har jag gäldat honom i striden, såvidt mig förunnats,»Med det blanka svärdet: han skänkte mig land»Och härligt odal. Och ej behöfde han»Hos gepider5 eller spjut-daner2495 »Eller i Svearike söka efter»Och köpa med skatter sämre kämpar.»Ständigt ville jag i hären vara främst,»Ensam i spetsen och skall så till min död»Utkämpa strider, så länge detta svärd håller,” Anledningen till att gepider omnämns i strider mellan svear och götar, är anser jag, för att götarna/gautarna/geats, tror att de är släkt med dem. Och mycket riktigt så finns domarringar/stenringar inte bara i Götaland, utan också i Polen(Odry, Wiesory osv.). Enligt Goterkällan så finns det också likheter mellan gepidisk keramik och västgötsk och precis som götarna så har man vapenlösa gravar. Gepiderna påverkade sedan goterna, som är kända för detta senare.

  • Precis som om Beowulf skulle vara en sanningskälla. Det är en dikt. Skriven i England på anglosaxiska. Deras kunskap om goter, gepider osv var helt försumbar misstänker jag. Det där är alltså bara fantasier.

    Återigen, du får ha dina egna teorier, men de är inte speciellt hållbara.

    Det finns bara ett nämnt germanskt folk i källorna där det med sannolikhet finns en nordisk koppling och det är herulerna. Men det är inte heller i det fallet nåt säkert.
    Sen får du nog ge mig en källhänvisning till domaringar i Polen. Det kan finnas, men jag tror inte på det bara för att du skriver det.