Klassorättvisor i vården

Vi vet alla att privatiseringen av vården leder till ökade klassorättvisor med sämre vård för fattiga och bättre vård för de som har det mer välbeställt. Det har bland annat visats av en artikelserie i SVD om Vårdval Stockholm. Men klassorättvisorna i vården är mer utbredda än så. Läkare och sjukvårdspersonal tar uppenbarligen inte fattiga på allvar när man säger att man är sjuk för annars skulle det väl inte vara så att rika får diagnos snabbare när det gäller allvarliga sjukdomar som cancer:

Ett annat tydligt exempel är hur snabbt lungcancerpatienter från olika socialgrupper får vård. Forskare från bland annat Karolinska institutet och Uppsala universitet har samkört databaser och resultaten visar på stora skillnader. Tiden det tar från den första kontakten med vården till diagnos för patienter med tidiga stadier av lungcancer är avsevärt längre för lågutbildade än för högutbildade.

Redan med det vårdsystem vi har idag så missgynnas alltså arbetarklassen. Att i det läget öka klyftorna i systemet ändå mer genom privatiseringar och nedskärningar i vården för fattiga och arbetare är direkt oansvarigt, klass- och människoföraktande. Det som istället behövs är en vård som är lika för alla, som styrs av nationella planer och direktiv i botten (men inte i detalj) och där man ständigt strävar efter att olika människor ska behandlas lika seriöst oavsett bakgrund och klass. Alla sjuka har rätt att ats på allvar och så är det uppenbart inte idag. Dessa klassorättvisor kan inte bkämpas genom att göra systemet mer orättvist genom ökad privatisering, utan kan bara bekämpas genom öka jämlikhet och mer likabehandling.

Intressant?
I media: DN1, 2, SDS,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements