Mao – en Stalinkopia

Boknytt
Mao – Den sanna historien
Jung Chang & Jon Halliday
Prisma

Mao – en Stalinkopia

Tio års forskning ligger bakom Jung Chang (”Vilda svanar”) och Jon Hallidays tegelsten om Mao; En empatibefriad karriäristisk massmördare, en hycklande jämlikhetsivrare med lyxvillor, och en obotlig horbock som utnyttjade den biologiska magnetismen mellan maktstarka alfahannar och sexfertila unghonor. Om allt är sant var Mao värre än Stalin.

Samtidigt saknar boken vetenskaplig sans och balans. Det är en ensidig partsinlaga som svartmålar Mao. Var finns de prerevolutionära orättvisorna, framstegen, klasskampen och ideologins roll? Allt reduceras till personkemi och småttiga personstrider. Slutligen ”glömmer” man att Mao fick rätt. Partihögern han varnade för införde kapitalism i Kina.

Intressant?
Läs mer: Marxistarkiv,
I media: AB, Boksidan, En annan sida, Blaskan, SVD,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Rena konspirationsboken! Påståenden som är falska, ouppbackade, utan källor. Har sågats av en mängd experter. Här är ett bra exempel:

    http://www.lrb.co.uk/v27/n22/andrew-nathan/jade-and-plastic

  • Johan

    Skall faktiskt ta och läsa denna bok.

    Hur som helst, någon ”gullgosse” var inte Mao, och de båda stora projekten efter revolutionen, ”det-stora-språnget” och ”kulturrevolutionen” var båda fullständiga fiaskon som på många sätt skapade lidande. Om detta lär de flesta historiker vara överens.

  • Ja, Mao har säkerligen ungefär lika många döda på sitt samvete som britterna och ska självklart dömas lika hårt.

  • Hans Norebrink

    Som ni ser gillade jag knappast boken. Men den överensstämmer ju med seriösare böcker. Det stora språnget misslyckades med att höja produktionen. Kulturrevolutionen misslyckades med att stoppa partihögern och återupprättandet av kapitalismen.

  • Det är märkligt med folk som inte får nog. Det är som om Chang och Halliday märker att dom har målat upp en bild av en stor skurk och plötsligt tycker att det är för fint, dom måste dessutom göra honom liten också. Och det hänger inte ihop.

    Jag sväljer gärna Mao som hänsynslös krigsledare som inte brydde sig om hur många lik han gick över. Det ligger i själva krigsledarbegreppet och kan lika gärna anföras mot Churchill eller Roosevelt. Men om han också, som Chang och Halliday försäkrar, hade varit dum, kortsynt, småskuret egoistisk och personligen motbjudande hade han aldrig kunnat sätta stopp för hundra år av svält och inbördeskrig. Helt bortsett från brister i källorna.

    Hans, som har studerat frågan om altruismens evolutionära ursprung, vet naturligtvis att för att hålla ihop ett samarbete måste man demonstrera en hög grad av solidaritet internt. Om Mao hade varit som Chang och Halliday säger så hade sjukan spritt sig och kommunistpartiet hade snabbt degenererat till en massa inbördes konkurrerande små rövarband utan större betydelse.

    Förmodligen liknade Mao mest sin store föregångare Zhu Yuanzhang, grundare av Mingdynastin. Även han en hänsynslös krigsledare, genuint angelägen om att bönderna skulle ha det bra, och på äldre dar tyvärr omgiven av för många jasägare (som inflaterade hans ego) och karriärister (som gödde hans misstänksamhet). Folk förändras, oftast på grund av förändringar i deras roll och omgivning.

  • Hans Norebrink

    Håller med.