Det är skillnaderna som är problemet

Sanna Rayman i SVD har lyckats prestera ytterligare en av dessa regelbundet återkommande undermåliga produkter som brukar presenteras på SVD:s ledarsida. Där forskningen tydligt visar att skillnader i jämlikhet och ekonomisk status är det som är ett problem menar Sanna Rayman att detta är bara avundsjuka. När man kritiserar skillnaderna alltså. Rayman avfärdar alltså empirisk forskning som den inte vore vatten värd. Okunnighet och nonchalans är väl bara förnamnet för den attityden.

Det stämmer som hon skriver att antalet människor som ligger under den godtyckliga fattigdomsgräns som satts upp blev färre mellan 1997 och 2007 (socialdemokratiskt regeringsinnehav). Men därefter, under borgerligt styre tyder det mesta på ökande klyftor i samhället, fler fattiga och att den allra fattigaste gruppen blir allt fattigare. Det är dessa ökade klyftor som är problemet. Det är ojämlikheten som är problemet och som orsakar mängder med andra problem i samhället. Det är inte avund som får folk att kritisera detta, utan det handlar om att människor vill ha ett rättvist och solidariskt samhälle, ett jämlikt samhälle med lägre brottslighet, färre psykiska och fysiska sjukdomar osv. Kort sagt så är det krav på ett bättre samhälle som Sanna Rayman reducerar till avundsjuka. Det är en cynisk syn på sina medmänniskor som Sanna Rayman presenterar i sin ledare.

Och, nej, en lottovinst påverkar inte ojämlikheten och fattigdomens utbredning.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Jag kan tillägga att det Rayman kallar ”avundsjuka” är en genetiskt grundad instinkt hos människor som syftar till att upprätthålla samarbetet i gruppen och hindra vissa från att fuska. Det är bland annat denna instinkt som har gjort människan som art så framgångsrik, vilket t.ex. Hans N säkert kan skriva mer om.

    Rayman och andra reaktionärer kan gnälla så mycket de vill över denna instinkt, men det är lika larvigt som att klaga över vädret eller att gnälla över den revirinstinkt vi också har och som reaktionärerna gärna vill lyfta upp till att överordnas allt annat. Utopism, skulle man kunna kalla det för. Och hur som helst helt meningslöst.

  • Mats

    Menar du på alvar att det är viktigare att vissa inte har det ”för bra” än att bekämpa fattigdomen? Jag undrar vad någon som inte har tak över huvudet eller mat för dagen skulle säga om det. Jag tycker det är självklart att vi skall ha skattefinansierad sjukvård och andra samhälleliga funktioner som hjälper folk med problem. Däremot har jag svårt att se att varför detta nödvändigtvis måste innebära att alla har exakt samma lön.

    • Anders_S

      Mats: Det är inte jag som menar att ojämlikhet är ett större problem i ett modernt samhälle än fattigdom utan det är vad forskning kommit fram till. Det är alltså en vetenskaplig slutsats. Slutsatsen gäller inte fattiga länder, utan bara rika länder.

      Vad detta har med samma lön för alla jobb att göra begriper jag dock inte. Det är ju inget jag har föreslagit och inte något jag förespråkar.

  • Mats

    Hur uppstår klyftor om folk inte har olika lön?

    • Anders_S

      Mats: Klyftor uppstår på en mängd sätt och har alltid funnits, långt innan det fanns löner, men det är inte utrymme att här och nu gå igenom det. Frågan är helt enkelt för omfattande och berör inte heller vad jag skrivit om. Kapitalismen är ett ekonomiskt system som leder till klyftor där de som redan har får mer. Lönsekillnaderna är inte det som färmst förklarar klyftor i smahället, utan viktigare är makt, förmögenheter, ägande, kontroll där stora delar av samhället inte styrs demokratiskt (ekonomiska förhållanden, företag osv).

      Fortsatt diskussion om detta kommer att betraktas som off-topic och kommer inte att godkännas.

  • Alex

    Den där forskningen du hänvisar till antar jag är den av vänstern unisont hyllade boken jämlikhetsanden. Den är kraftigt ifrågasatt på många håll, både vad gäller vetenskaplighet och riktigheten i slutsatser, samt de generaliseringer den gör och kan knappast tjäna som en objektiv måttstock för vad s.k. ”klyftor” har för effekter. Författarnas syfte är tydligtvis inte att presentera resultatet av en objektiv forskning, utan att argumentera för sin egen politiska ståndpunkt.

    mvh
    Alex

    • Anders_S

      Alex: Nej den är inte speciellt mycket ifrågasatt. Vissa punkter i deras forskning är ifrågasatta (också av kunniga personer) men jag har inte sett nån kritik av helheten någonstans. Annat är från mycket okunniga skribenter i frågan som exempelvis ledarskribenter på SVD. Om du hade följt länkarna hade du också kunnat läsa vad jag tycker om forskningen ifråga.

      Forskningen de gjort är mycket objektiv. Det inser man snabbt när man läser den och de källor de använder. En del material kan ifrågasättas och en del slutsatser kan också ifrågasättas. Men grundmaterialet och vad det visar är svårt att ifrågasätta över hela linjen. På vissa avsnitt kan det gå bra och för vissa länder också. Men inte på det generella planet. Det skiljer sig alltså inte nämnvärt från annan forskning. (Exempelvis en om människans genetiskt betingade altruism (snällhet, hjälpsamhet) inom gruppen. Om det kan du läsa i en bok av Hans Norebrink och Åke Daun, i Forskning & Framsteg eller på bloggen Biology and Politics.

  • Mats

    Nu handlar ju artickeln (Sanna Raymans) till stora delar om inkomstskillnader. Jag har svårt att se hur detta kan vara off-topic, men ok det är din blogg så du bestämmer.

    Du skriver ”Det är inte jag som menar att ojämlikhet är ett större problem i ett modernt samhälle än fattigdom utan det är vad forskning kommit fram till.”

    Menar du då att du är beredd att ompröva din ståndpunkt om jag kan hänvisa till forskning som pekar på någonting annat?

    • Anders_S

      Mats: Peka gärna på sådan forskning om du vill och hittar den (ett tips är att du kollar Danne Nordlings blogg, han har en del relevanta invändningar mot Pickett och Wilkinson. Det jag inte vill diskutera var den stora frågan om varför klyftor finns (jag är inte mot klyftor, men vill att de ska vara så små som möjligt eftersom detta är bra för samhället och speciellt bra för de fattiga i samhället. Däremot kan vi diskutera effekterna av inkomstskillnader som du mycket riktig hävdar att Raymans artikel handlar om och vilka inkomstskillnader som kan vara relevanta och vettiga.

      Läs mer:
      http://www.zaramis.nu/blog/?s=J%C3%A4mlikhetsanden
      http://www.zaramis.nu/blog/?s=Altruism

  • Hans Norebrink

    Om vi tar klimatdebatten har mainstream-forskarna gjort vissa tabbar. Dessa blåses idag upp orimligt av klimatförnekarna. Men det hindrar inte att klimatvarnarna har rätt i stora drag.

    På samma sätt verkar det vara med jämlikhets/rättvise-forskningen. De har mycket på fötterna, men gör förstås misstag, som skeptikerna kan haka sig fast vid istället för att se till den riktiga helheten.

    Så uppfattar jag det, men till viss del kan väl boken ”Jämlikhetsanden” ha inspirerat av vänstersympatier (precis som min och Åke Dauns bok ”Snällare än du tror”). Alla forskare är även människor med egna åsikter som kan ha svårt att alltid vara neutrala. Men ”Jämlikhetsanden” verkar ha ordentligt på fötterna. Och det finns mer forskning som stöder den tesen.

    Vad gäller genetisk avundsjuka så har jag fattat det på följande sätt. Den finns, men inte för samhället utan för individen.

    Varje mänskligt och primatsamhälle är en balans mellan individegoism och gruppaltruism. För att undvika konflikter finns den sociala hierarkin som håller samhället lugnt för det mesta. Men varje individ (speciellt män eftersom det ger dem både mer resurser och sex) vill upp i hierarkin. De drivs av den biologiska känslan ”avundsjuka” för att de ska förbättra sin sociala situation, därmed få mer resurser till överlevnad och fler honor för att sprida sina gener med (omedvetna tankeprocesser förstås). Detta är vårt aparv.

    Men med jägarsamhället skedde en egalitär revolution. I valet mellan att själv nå toppen (liten chans) och slippa att underordnas en alfahannes förtryck genom samarbete med andra betaindivider (stor chans) valde människan det senare. Så småningom kom detta att understödjas av en ”instinkt” för jämlikhet och rättvisa, som var avsedd att skapa jämlikhet, rättvisa, gemenskap, samarbete och sammanhållning i gruppen (ibland förvrängd som likriktande Jantelag).

    Denna jämlikhetsinstinkt kompletterades med ”altruistisk bestraffning” – tendensen att vilja bestraffa normbrytare och potentiella uppkomlingar utan att detta gav egen vinning. Ett osjälviskt bestraffande beteende alltså.

    Typ. Jag kan känna avundsjuka på killar som har bättre tur med kvinnor. Jag kan känna avundsjuka när människor blir lyssnade till medan nästan ingen bryr sig om vad jag tänker och skriver. Men jag känner ingen avundsjuka gentemot bonusdirektörer och feta pensionspolitiker (jag jämför mig inte socialt med dem). Gentemot dem känner jag moralisk indignation och upprördhet över deras sociala rofferi och hyckleri. Jag känner rättvisepatos, och lust att bestraffa.

    Alltså. Avundsjuka beror på individuell konkurrens i en social hierarki. Känsla för rättvisa och jämlikhet beror på viljan till ett samhälle kollektivt bra för alla. Helt olika känslor alltså.

    Så borgarna har fel när de kallar rättvise/jämlikhetspatos för avundsjuka. Medan vi på arbetarsidan har helt rätt när vi kallar borgarnas rofferi för individuell egoistisk girighet.

    Absolut fattigdom, att inneha sina grundbehov otillfredställda vad gäller mat, kläder, husrum, skydd etcetera är förstås ett större problem än jämlikhet.

    Däremot är relativ fattigdom ett mindre problem än ojämlikhet. Människor blir inte lyckligare av mer prylar i sig över grundnivån, det visar den idag omfattande lyckoforskningen. Däremot blir de istället olyckliga över den ojämlika ekonomiska fördelningen.

    Därför kan det kännas värre att vara fattig svart i USA omgiven av medelklassvitt välstånd, än att vara fattig bland andra fattiga i Afrika. Eftersom vi har en medfödd känsla för jämlikhet och rättvisa stör det oss om samhällsklyftorna är för stora.

    Så i ett modernt västligt någorlunda rikt land är följaktligen ojämlikhet ett större problem än (relativ) fattigdom. I (absolut) fattiga länder i Syd är det tvärtom.

    Jag är heller inte för total inkomstutjämning. Eftersom vi både är själviska individer och sociala altruister kan det vara bra att i samhällsbygget utnyttja båda dessa sidor av vår mänskliga natur; egennyttan och samhällsansvaret. Men inkomstklyftorna bör vara MYCKET mindre än idag.

    Och det säger jag som sagt inte av avundsjuka utan av rättvise-och jämlikhetspatos.

  • Alex

    Hej Hans, intressant att du försöker få det till att vänstersympatier på något sätt skulle ligga i människans sanna goda natur och att liberaler och högersinnade på något sätt skulle bejaka det ”onda”. Lite som Star Wars alltså… eller Bush för den delen, man delar in mänskligheten i onda och goda och bestämmer att man själv tillhör de goda. Utmärkt tro.

  • Alex

    Anders: Jag har läst bl.a. Danne Norlings synpunkter och annan kritik mot boken och att säga att boken inte alls är ifrågasatt på ett seriöst sätt är ju inte sant. Nu är jag tyvärr för trött för att fortsätta, men vill bara säga att även jag i och för sig tror att stora klyftor för med sig vissa negativa följder, särskilt om de som har det sämst ställt har det riktigt risigt (t.ex. som i vissa stater i USA), bl.a. eftersom förståelsen mellan olika befolkningsgrupper tenderar att minska på ett skadligt sätt.

    En alltför sammanpressad inkomststruktur och en hög beskattning för dock med sig andra negativa effekter än inkomstklyftor, såsom minskade personliga incitament och en sämre fungerande ekonomi, som inte förmår att generera välstånd. Dessa positiva och negativa effekter måste man alltid ställa mot varandra. Att pressa ihop inkomst- och andra ekonomiska skillnader i vår del av världen tror jag kostar mer i förlorad personlig frihet och incitamentsstrukturer och därmed i ekonomisk effektivitet som genererar välstånd, än det smakar.

    Dessutom verkar effekten av att kraftigt pressa ihop ekonomiska klyftor bli att det uppstår en annan typ av klyftor, där vissa jämlikar är mer jämlika än andra jämlikar och således genom informella nätverk och maktpositioner roffar åt sig positioner och fördelar på andras bekostnad. I människans natur ligger trots allt, förutom altruism, också att försöka förbättra sin personliga situation såväl statusmässigt som materiellt, och går det inte med ekonomiska medel så tar vissa till de andra medel som står tillbuds, och korruption och vänskapsförmåner brer ut sig.

    Att några få personer är ofantligt rika eller tjänar galet mycket pengar intresserar mig inte och stör mig inte heller i det stora hela, så länge som pengarna är intjänade på ett hederligt sätt, och jag har mycket svårt att förstå varför någon ska störa sig på det. Vad som däremot stör mig är när folk som exempelvis ”Skandiadirektörerna”, på både lagligt och moraliskt tvivelaktiga sätt beviljar sig själva enorma bonusar eller när LO-pampar roffar åt sig sommarhus som var till för mindre bemedlade kvinnor och kommer undan med det. Då känner även jag moralisk indignation. Det har dock ingenting med inkomstklyftor att göra.

    Slutligen, Raymans kommentar rörande lotto må vara fjantig, men eftersom det antal personer som är svinigt rika utgör en så liten del av befolkningen att de är irrelevanta i det stora hela så saknar den trots allt inte relevans.

    Alex

  • Hans Norebrink

    Det var inte så väl argumenterat sagt Alex. Mer av retorik. Vänstern anser felaktigt att människan är god eller neutral av naturen. Högern anser felaktigt att människan är ond eller självisk av naturen. Båda har fel. De sätter ideologin före fakta, före vad vetenskapen kommit fram till.

    Människan är såväl ”god” som ”ond”, såväl egoistisk som osjälvisk, såväl individualist som kollektivist, såväl konkurrerande som samarbetande. Alla dess begrepp existerar förstås för att människan befinner sig mellan dessa ytterpoler i debatten.

    Så varken traditionella vänstersympatier eller traditionella högersympatier ligger i människans sanna natur. Båda har delvis rätt, sanningen ligger mittemellan. Båda sidors dualistiska svart-vitt-tänkande är fel. Sanningen är grå, eller lila, röd och blå.

    Människan är god, altruistisk som vänstern säger, och lika mycket ”ond” eller egoistisk som högern säger. De båda polerna i politiken har betonat de båda extrema sidorna i människonaturen.

    Jag betonar i mina inlägg tydligt att vi är både osjälviska och själviska. Och att därför man måste lägga politiken mittemellan. Såväl jämlikhet som viss ojämlikhet för att ta hänsyn till människans båda sidor. Men eftersom vi inte är några biologiska robotar vill jag lägga politiken något mer åt vänster.

  • Här ett inlägg från tidskriften Nature, bloggat av Björnbrum: http://bjornbrum.blogspot.com/2010/04/mer-om-hjarnforskning-och-rattvisa.html.

    För övrigt tycks det som om Alex har dålig instinkt för altruistisk bestraffning. Inget konstigt, kanske, folk är olika. Men att göra ideologi av sin asociala tolerans mot snyltare blir lika sjukt som när psykopater går och blir nazister.

  • Alex

    Hans: Då förstår jag hur du menar, även om jag inte drar samma slutstats som du.

    Jan: Din kommentar är jag dock tyvärr för korkad eller obildad för att fatta tror jag, eller menar du på fullt allvar att den som tjänar mycket pengar är att betrakta som en snyltare per definition? Det är ju en oerhört skrämmande uppfattning.

  • Hans Norebrink

    Som jag fattar saken är snyltare de som inte ställer upp i gruppen, som utnyttjar sina kamrater. De rika däremot tillhör en annan klass, och där är diskussionen om hur rättvist det är med ojämlika löner och belöningar.

    Detta eftersom samhället är en enhet där alla bidrar på något sätt med sin nödvändiga kompetens och arbete.

    Jag transporterar patienter på Sahlgrenska sjukhuset, och idag är vi underbemannade i förhållande till ombyggnationer och nybyggnationer som förlängt den genomsnittliga transporttiden. Då blir läkare och syrror stående overksamma och kan inte göra undersökningar och operationer.

    Vi transportörer/vårdarbetare behövs alltså lika mycket som läkarna. Så varför ska det arbete vi utför i samarbete ge dem så mycket mer i lön (bortsett från deras studier, men de tycker jag borde vara betalda av samhället).

    Samma på ett företag. Alla arbetar på det gemensamma resultatet. Varför ska då detta delas orättvist ojämlikt?

  • Alex

    Hans: Din fråga har många bottnar och det finns många sätt att resonera kring detta.

    Det ”enkla” svaret känner du naturligtvis till och det är ekonomiskt baserat och handlar, som all ekonomi om tillgång och efterfrågan. Motsatt system har testats, och det med förfärande resultat.

    Sedan kan man naturligtvis utveckla svaret till att omfatta mer moraliska frågor om ansvar, nedlagd tid på arbetet, att aldrig till fullo kunna stänga av jobbet, olika hårda krav på olika arbetsuppgifter/positioner, kompetensfrågor, entreprenöriellt risktagande, ersättning för briljanta idéer, etc etc etc och bygga resonemang kring det rimliga med löne/ersättningsskillnader kring detta.

    Sådana resonemang och de slutsatser som de leder till för mig, nämligen att det är rimligt med löneskillnader, står inte i motsättning till att varje medarbetare på en arbetsplats fyller en funktion (eller borde i alla fall göra det) som är viktig för att få verksamheten att fungera, för så är det naturligtvis. Därav kan man dock inte dra slutsatsen att alla borde ha samma lön. Lösningen på den dåliga situation på din arbetsplats som du exemplifierar med är rimligen inte att sänka lönen för läkare eller att höja den för vaktisar, utan snarare att anställa fler vaktisar, vilket knappast låter sig göras om de ska tjäna som läkare.

    Uppfattningen om vad som är en ojämlikt eller orättvis lönesättning är subjektiv. För min del håller jag inte med om att det mest rättvisa är att alla tjänar lika, eller ungefär lika, utan jag tycker det är mer rättvist med löneskillnader och tycker att nuvarande lönesättning och skattesystem i Sverige är rätt ok.

  • Hans Norebrink

    Klassiska frågor. Gamla vänster-högerfrågor.

    Undersökningar visar att de som har ett tjänstemanna/företagarjobb kan utnyttja sin fritid bättre. De orkar mer, och har den stimulans på jobbet som gör att de kan uppskatta typ kultur på fritiden.

    Det är inte direktörer som dör av hjärtinfarkt som den gamla bilden, det är vanliga arbetare med jobb utan inflytande. Att vara maktlös på jobbet, det är det som ger stress. Att ha mycket att göra som en direktör kan oftast vara stimulerande.

    Busschaufförer, sjuksköterskor. Även vanliga yrken har stort ansvar för andra människor. Bilarbetare, så inget fel uppkommer som folk kan dö av, Hur ofta hör vi inte att man tvingats dra tillbaka bilar på grund av livsfarliga fel.

    Varför ska de som har det tyngsta, tråkigaste, smutsigaste, farligaste, fysiskt nedbrytande, sjukdomsframkallande, maktlösaste, meningslösaste, lågstatusjobbet ha sämst lön. Varför ska de som har de intressanta, stimulerande, roliga, statusgivande, rena, friska, fysiskt lätta och ofarliga, samt meningsfulla jobb, DESSUTOM ha högre lön?

    Varför inte tvärtom? Kompensera de som tvingas göra tråkiga jobb. Ge lägre lön till de som har roliga jobb med inflytande.

    Dessutom. Vi föds inte lika. Vissa föds vackrare, starkare, intelligentare. Varför ska de då dessutom ha de bästa jobben?

    Det handlar nu inte om omoraliska tillgång och efterfrågan utan om moral, vad som är rätt och fel.

    Du ger konsekvent mer pengar till de som borgerligheten anser mer värda. Men borde man inte istället kompensera den som har ett tråkigt jobb som inte ger någonting annat än lönen? Är det inte en fördel att ha makt och inflytande och vara kreativ på jobbet?

    De ska sparka ytterligare 500 i år på Sahlgrenska. Chefernas viktigaste uppgift är inte sjukvård utan budgetvård. Ingen kommer att anställa fler vaktmästare i den situationen.

    Skulle läkarna jobba som vaktmästare om de fick lika lön? Nej, för pengar är inte det viktigaste, utan utmaningarna, statusen och omväxlingen. Det är inte pengarna som är drivkraften. Se boken Drivkraft”.

    Människor är olika av födsel och uppfostran. Varför ska de som får med sig i födseln och uppväxten kapacitet för de bästa jobben belönas än en gång genom högre lön. Tårta på tårta!

    Om alla gör det bästa de kan med sina förutsättningar, varför ska de inte ha lika lön ungefär? Från var och en efter hans förmåga, till var och en efter hans behov.

  • Alex

    Jag trodde du tidigare menade att du hade gått från att vara riktigt radikal till att numera ligga ”något” åt vänster. Riktigt så låter det inte nu ;).

    Som sagt, den typen av samhälle du nu argumenterar för har prövats med förskräckande resultat och innebär med nödvändighet ett individförtryck (och inte bara av de borgare som man kanske trodde man ville förtrycka när man genomförde revolutionen!) och skrämmer mig, både i teori och praktik. Dessutom har jag väldigt svårt att ta till mig klasskampsretorik och tanken att våra öden är förutbestämda. För mig är vi fria varelser med fri vilja och kan, med några få undantag, ta tag i våra egna liv. Vi är inte predestinerade till att vara bilmontörer eller företagsledare (och sen kan jag dessutom meddela dig att din beskrivning av chefsbefattningar och andra högkvalificerade jobb är starkt skönmålande vad gäller ”fritid” och annat).

    Min tro på människan och hennes förmåga är stark. Är vi missnöjda med hur vi har det så har vi förmågan att ändra vår situation (ja, jag är självklart medveten om att det finns olyckligt lottade som inte har den förmågan och dessa människor ska vi naturligtvis gemensamt hjälpa).

    Tror inte vi kommer såvärst mycket längre med detta, utan får konstatera att våra politiska uppfattningar skiljer sig fundamentalt. Det är dock alltid intressant att ta del av andras tankar, så tack för utbytet!

    mvh
    Alex

  • Som Strindberg sa: ”Avundsjuka är överklassens ord för rättsmedvetande”.

  • Hans Norebrink

    Du har nog rätt Alex att vi inte kommer längre. Men några slutkommentarer.

    Jag spetsade till det i mitt inlägg för argumentationens skull. Eftersom människan både är egoist och osjälvisk, vore det dumt att enbart använda den ena sidan av hennes drivkraft. Lite olika löner får vi allt ha.

    Även om så vore att vi individuellt kan byta plats i klassamhället, så förändrar det ju inte saken för arbetarklassen som kollektiv. De är fortfarande maktlösa i botten av pyramiden oavsett om det är en gammal borgare eller gammal arbetskamrat som sitter som företagschef.

    Alla kan ju inte vara företagare. De flesta måste vara arbetare om vi inte ska ha bara enmansföretag. Så då kvarstår frågan hur pengarna ska fördelas inom företagen. I de företag där de framställts med gemensamma krafter.

    Du är en typisk borgare i dina åsikter. De ser bara individen, inte kollektivet eller samhällstrukturerna. Därför piskningen av arbetslösa och sjuka. Det är klart att när man ser allt från EN individs synvinkel kan denne skaffa jobb.

    Men inte ALLA sjuka och arbetslösa. Det finns inte nog med jobb åt dem. Och så tänker du, EN arbetare kan bli företagare, visst. Men inte hela arbetarklassen för några måste jobba kvar i fabrikerna.

    Detta har jag lärt mig genom åren att ni borgerliga sympatisörer är rent genetiskt oförmögna att fatta. Alltså man kan fatta ett resonemang, men inte hålla med om det. Men ni borgare kan helt enkelt inte lämna individperspektivet och se frågan ur arbetarkollektivets synvinkel.

    Därför kan ni heller inte förstå behovet av facklig-politisk arbetarkamp. Varje individ kan ju fixa det själv genom att vara duktig och arbetsam, lämna arbetarklassen. Visst, men 90 procent blir kvar i klassen, och de måste kämpa politiskt och kollektivt. Det kallas klasskamp, Alex.

    Vidare, det jämlika samhället har INTE prövats på statsnivå eftersom realsocialismens länder snabbt byggde upp nya löneskillnader och en ny styrande elit. Mvh Hans

  • Hans Norebrink

    Förutbestämda öden Alex?

    Men hela vitsen med klasskamp och socialism och facklig och politisk mobilisering är ju att vanliga människor SJÄLVA SKA FORMA SITT ÖDE!!!

    Som vänstermänniskor tror vi att vi inte bara kan styra oss själva och vårt öde via politisk demokrati som idag. Vi tror att vi kan styra våra företag vardagligen själva. Att Arbetarklassen och Folket själva kan forma sitt politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och ekologiska öde och SKAPA EN NY VÄRLD.

    Vi ÄR fria varelser som själva kan ta tag i våra liv. Men vi kan göra det TILLSAMMANS!

    Det är det ”längstbortifrånaste” man kan komma från tanken på passiv ödestro.