Estnationellt trauma

Boknytt
Utrensning
Sofi Oksanen
Albert Bonniers förlag

Estnationellt trauma

Jag har aldrig gillat böcker som hoppar i tiden. Men denna redan dubbelt prisbelönta bok är en verkligt gripande, tragisk och dramatisk roman centrerad kring två kvinnor i ett utsatt Estland under tysk, rysk respektive råkapitalistisk ockupation.

Personliga känslor, ambitioner och motsättningar blandas med politikens sovjetsocialism kontra estnationalism. Personligt förräderi tvinnas samman med landsförräderi. Djupa och bestående sår tillfogas samhällskroppen när ryskt förtryck och ockupation söndrar det estniska folket.

Boken bidrar till att visa sanningen bakom den leninist-stalinistiska tesen om nationellt självbestämmande (undantag: Lenin släppte Finland). Verkligheten var en halvmedveten storrysk russifieringspolitik för att på sikt skapa ”ett sovjetiskt folk” av alla de i unionen ingående nationaliteterna (man sa att man inte drev den politiken, men att det var bra och naturligt att så spontant skedde).

Överhuvudtaget har man i vänstern aldrig på allvar förstått sprängkraften i de nationella känslorna.

Nationalismen har setts som en tillfällig allierad i kampen mot fascism och imperialism, vilken på sikt förväntades dö ut (tillsammans med etnicitet och religion) med ”utvecklingen”. Detta moderniseringsparadigm (framstegstänkande) har helt avslöjats som falskt av dagens (eton)nationella uppsving världen över.

En reflexion: I dagens Estland gnäller ryssar (nuvarande och blivande medborgare) över att de tvingas till estnisk språkundervisning för att lära sig att tala estniska med sina estniska landsmän i sitt hemland Estland. Man vet inte om man ska skratta eller gråta!

Läs också:
Björn Eriksson, Glöm inte nationen, socialister!
Göte Kildén, Gör midsommar till Sveriges nationaldag
Michael Löwy, Marxismen och den nationella frågan
Samuel Edquist, Drömmar i det blå… – om tron på den goda nationalismen

Intressant?
I media: AB, Dagens Bok1, 2SVD1, 2, DN1, 2, KA, Bokhora, GT, SMP, VB, Magma, Elisabet Norin, GD, Newsdesk, SDS, GP1, 2, HBL, ETC, Kulturbloggen, Knuff, Snowflakes, Annarkia, Ttela, BLT,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements
  • Anders_S

    Min uppfattning är att ryssarna i Estland har rätt att kräva service på sitt eget språk. Nu är det ju ryssarna som är etnisk minoritet i Estland på samma sätt som exempelvis tornedalingar och finnar är det i Sverige. De senare har ju båda två rätt att anvädna sitt eget språk vid exempelvis myndighetskontakter.

  • Undrar vad EU syftar till idag. Handlar inte denna odemokratiska organisation också om att göra om oss alla till Européer, och om att vi ska flyttas runt i Europa istället för att stanna kvar i våra egna språkområden?

  • Hans Norebrink

    Nu är det ju också så att alla lär sig svenska i Sverige i skolan. Det är landets språk som alla ska kunna för att som medborgare i samma land kunna kommunicera bra med varandra.

    Det delade språket är också en viktig delad sammanhållande identifikationsmarkör. Bra kommunikation och identifikation bygger lättare fungerande nationer med tillit.

    Däremot finns det gnällspikar bland de estniska ryssarna som inte vill lära sig landets språk, Estlands estniska. De vill att landet ska vara officiellt tvåspråkigt. Dumheter. Estlands språk är estniska och det ska alla som vill vara en del av samhället självklart kunna.

    Det är också känsligt efter ockupation och storebrorfasoner att behandla estniskan så nonchalant. Lite hänsyn till det estniska folkets nationella känslor efter alla år av ryskt förtryck kan man begära.

    Möjligheten finns ju också att flyta till Ryssland om man inte vill vara en del av den estniska nationen – den ryska gränsen är inte många minuter bort.

    Det bästa vore om vi i Sverige bytte svensktalande Åland mot finsktalande Tornedalen, tycker jag. Åland ville ju tillhöra Sverige. Och Tornedalen var en kulturell enhet som gränsdragningen splittrade – så varför inte ena Tornedalen i Finland? Men det måste ju Sverige, Finland, Åland och Tornedalen besluta i samförstånd i så fall.

    Det enda minoritetsspråk i Sverige jag spontant tycker riktigt värt att skydda med statliga medel är samiskan. De har inget eget hemland. Jo, förresten romani också, zigenarspråket, de har ju heller inget hemland. Alltså kan den samiska och den romska kulturen bara överleva som skyddade minoritetsspråk.

    Inte heller tycker jag att finnar ska behöva lära sig svenska. Finlands nationella språk är finska, som alla bör lära sig för gemensam kommunikation och identifikation. Sedan kan svenskfinländarna behålla sin svenska i sitt geografiska område om de vill.

    Samma med tornedaliskan, mäkelä nåt. Ett geografiskt område med minoritetsspråk känns mer angeläget än typ att de finnar som lever utspridda i Sverige ska bevara sitt språk. I det första fallet handlar det om ett gammalt bofast folkkollektiv, i det senare om enskilda individer som byter Finland mot Sverige, ett land mot ett annat.

    Möjligen kan ryssarna i östra Estland, kring Narva, ses som en sådan bofast geografisk minoritet vars språk borde skyddas. Men varför inte skänka Narva till Ryssland?

    • Anders_S

      Självklart ska ryssarna i östra Estland ses som en bofast minoritet vars språk ska skyddas. Förutom romani så skyddas ytterligare ett språk i Sverige som inte har en nation, nämligen jiddisch.

      När det gäller finnarna i Sverige är problemet mycket större. Tornedalen var ett finsktalande område, men det var också stora delar av Värmland, Dalarna, Hälsingland och Härjedalen för en sådär 150-200 år sen. Genom hårdför nationaliseringspolitik, språkförbud och annat tvingade man finnarna där att enbart tala svenska. På medeltiden (hansatiden) var finska troligen ett vanligare språk i Stockholm än svenska. I de flesta städer (inklusive Stockholm) dominerade tyskan.

      Och om vi nu ska rita om kartan så varför inte istället slå ihop de nordiska länderna till en federation och i samma veva skapa ytterligare en nation, Sameland. Sverige, Norge, Finland, Sameland, Åland, Island, Färöarna, Danmark. Fantisera kan vi alltid göra. Att byta ett ekonomiskt viktigt område (Tornedalsområdet, om vi med detta pratar om det tidigare finsktalande området innehåller mycket stora malmfyndigheter, Kiruna, Malmberget, vattenkraft osv) mot ett obetydligt som Åland är nog dessutom inget som man bara gör sådär.

      Ålänningarna röstade för att tillhöra Finland, inte Sverige, trots språket. Därför att de fick bättre villkor från Finland.

  • Hans Norebrink

    EUs konstitutionella nyliberalism (odemokratiskt) syftar till en marknadsekonomi där allt flyter över gränserna, även arbetskraften. På sikt kommer inte nationerna/språken att respekteras.

    Borgarna vill tvinga sin rotlösa och ansvarslösa kosmopolitism på de nationellt rotade arbetarna ‚Äì bland annat för att splittra dem. Arbetare ska tvingas lämna sina hemländer för att söka jobb. Ett fruktansvärt övergrepp på nationerna!

  • Inte gillar böcker som hoppar i tiden? Prova Slakthus Fem!

  • Internationalist

    Förespråkar du språktest för svenskt medborgarskap också?

    Dessutom räcker det inte för ryssarna att klara språktestet för att få medborgarskap. För att bli godkända estniska medborgare är de också tvingade att ”estnifiera” sina namn. Kan du tänka dig något mer förnedrande än att inte få behålla ditt eget namn, det som du är döpt till av dina föräldrar, och tvingas ta ett nytt namn som staten godkänner!
    Den estniska (och lettiska) småstatsnationalismen är värre än den ryska storstatschavunismen någonsin var.

  • Hans Norebrink

    Självklart ska svenska medborgare kunna svenska. Det är förutsättningen för att kunna utöva demokratiskt medborgarskap.

    I det ”kommunistiska” Bulgarien förtrycktes den turkiska minoriteten genom bland annat namnbytestvång, byta från turkiskt till bulgariskt namn. Det var en stor skandal och uppmärksammades med rätta som ett oerhört övergrepp mot individen.

    Samma borde ske om samma sker i Estland,men jag har aldrig hört talas om det. Är du verkligen säker på detta? Om så är det självklart ett oförlåtligt brott mot de mänskliga rättigheterna.

    Ryssarna inte bara ockuperade Baltikum, de hade idealet att mentalt utplåna Estland, Lettland och Litauen som nationer, till förmån för storrysk sovjet-nationalisering, en sovjetisk nation. Otvivelaktigt ett marxist-internationalistiskt uttänkt förslag för att på sikt skapa ett internationellt världsfolk.

    Det är än värre än vanlig kolonialism. Man vill att den ockuperade nationen ska gå under som en självständig kulturell etnisk och nationell enhet, som ett självupplevt kollektiv.

    Samma försökte japanerna i Korea _ japanisering. Och Franco-fascismen i Katalanien och Baskien ‚Äì förspanskning. Samma Sverige efter ockupationen av Skåne – försvenskning.

    Att jämföra den sovjetiska socialimperialismens illdåd (även inflyttning av ryssar och Sibirienförvisning av balter) med den helt berättigade försvarsnationalismen i de små länderna i Baltikum är förstås fullständigt uppåt väggarna.

    • Anders_S

      Att jämföra Sovjetförtrycket med baltnationalisemn är kanske uppåt väggarna om vi bara ser till dagens samhälle. Men om vi ser till mellankrigstiden och dentyska ockupationstiden då en stor del av befolkningen i Lettland och Litauen utplånades av baltnationalister så bygegr den baltiska och estnisk nationalismen på en mör historia som man inte kan glömma. En historia av förtryck och förakt för andra, för judar, för ryssar osv. Vidare fördrev Sovjettrupeprna när de kom in i området en annan stor del av befolkningen, den tyska gruppen. För att inte denna onda cirkel ska fortsätta måste förtrycket av ryssar naturligtvis bekämpas. Det är inte helt okänt att ryssar behandlas på det vis som Internationalist beskriver och det är naturligtvis felaktig med språktest för att få medboragrskap. Det tycer jag gälelr i Sverige såväl som i Spanien och Estland.

      1935 var 45% av befolkningen i Lettland letter, cirka 5% ryssar, cirka 3% tyskar, 2% judar och 1 % polacker. 1979 var cirka 35% letter, 20% ryssar, 3% vitryssar, 1% ukrainare och 1 % polacker. I stort kan man alltså säga att tyskar och judar ersatts av ryssar. Utvecklingen i Estland var liknande (jag har inte tillgång till siffror just nu) men där försvann en annan minoritet också, svenskarna. Ryssarna har funnits i Baltikum sen området erövrades av Ryssland på 1600-talet och måste alltså betraktas som infödda och en ursprungsbefolkning, tyskarna hade funnits där sen medeltid, vilket också gällde svenskarna.

  • Och för att lägga till en dimension så byggdes den estniska nationalismen under 1800-talet upp med de tyska godsägarna som fiende. Det var en böndernas och småborgerskapets klasskamp mot den tyskbaltiska adeln. Ryssarna såg man närmast som en allierad eftersom dom inte heller gillade den tyskbaltiska adeln nåt vidare, enligt Ea Jansen som har skrivit om detta. Fast det var då, det.

    Att ”vänstern” (vad det nu är för något) har svårt för det här kan jag instämma i. Exempelvis ägnar den engelske trotskistiske historikern Chris Harman bara 2,5 av 620 sidor åt den indiska antikoloniala kampen i sin monumentala A people’s history of the world – medan den misslyckade tyska revolutionen 1918 får 4,5 sidor. Den var tydligen viktigare, i ett världshistoriskt perspektiv, eller?

    Antagligen hänger det samman med att man missar den geografiska aspekten av klasskampen – vissa områden blir periferier som förlorar och andra blir centra som vinner. Motståndet i periferierna tar då gärna nationalistiska uttryck: man försvarar sitt område och sin lokala kultur mot världsmarknadssystemets underordningsmekanismer.

    Det här kan ta sig många olika former. Estland, liksom Katalonien och Baskien, är bra exempel på vad Stein Rokkan har kallat ”överutvecklade periferier”, eller områden som är ekonomiskt starka men politiskt svaga och vars befolkningar har strävat efter att undvika att betala för ett fattigare politiskt centrums extravaganser, i både ekonomiska och sociala termer. Slovenien och Kroatien är andra exempel.

    Andra periferier – främst naturligtvis de globala periferierna i Syd, men också t.ex. Tornedalen, Bretagne och Wales – är förstås av en annan sort, svaga och marginaliserade såväl ekonomiskt som politiskt. Därför blir språket ofta ett annat, och det blir mycket tydligare vem som är översittare resp underdogs.

  • PS. Stein Rokkans beskrivning av de underordningsmekanismer centrum använder mot periferierna, och som de senare försvarar sig emot, ser ut så här: Centrum använder
    – ekonomisk underordning, genom att kontrollera krediter och vinsthemtagningar
    – politisk underordning, genom att kontrollera vem som ska koopteras in i makten
    – kulturell underordning, genom att bestämma vad som ska räknas som korrekta koder för uppförande.

    Kultur är alltså en del av det här, men politik och ekonomi en större del. I alla fall tillsammans.

  • Hans Norebrink

    En nordisk federation eller konfederation, absolut. Jag har alltid varit för nordisk gemenskap, och tycker det kommit i skymundan. Vi är en naturlig geografisk-historisk-kulturell-delvis språklig enhet i EUropa. Varför inte utnyttja våra nordiska vi-känslor. Jag tror de flesta svenskar tycker att det riktiga utlandet börjar först i Tyskland.

    Ett helt fritt Sameland (Sapmi heter det), det var radikalt. De är nog för få för det. Kanske en region. Fast Åland och Färöarna är ju också små. Men Sapmi har nog inte resurserna att bli ett livskraftigt land.

    Jiddisch? De har ju Israel. Är inte det bara en tysk dialekt? Är det ett seriöst levande språk ens?

    Med Tornedalen menar jag den västra sidan av Torneälven, inte våra malmtillgångar. Och ålänningarna ville väl i en veva tillhöra Sverige? Ett naturligt byte. Torneälven enar, inte delar. Och Åland ligger närmast Sverige och även Stockholm.

    Det är skillnad på en kollektiv-historisk finsk enhet som Tornedalen, och individuella finska invandrare till Mellansveriges skogstrakter. De senare kunde väl förväntas assimileras in i Sverige, sitt nya hemland. I varje fall nästa generation.

    Du nämner inte och det med rätta Kallalit Nuunat, Grönland. De tillhör Nordamerika och bör lämpligen samarbeta med den nya inuitprovinsen i norra Kanada (Nunavut?).

    I det nordiska scenariet ser jag Natos död och ersättning med ett europeiskt försvarsförbund, så Norden inte splittras i den frågan mer.

    Om medborgarskap ska betyda något måste man självklart kunna språket. Lite krav får man allt ställa på nya medborgare. Lite vilja att vara en del av sitt nya hemland.

    Du har förstås rätt om baltnationalismens mörkare tidiga sida. Den får heller inte förglömmas. Och bör göras upp med, vilket inte skett än. Inte minst vad gäller antisemitismen.

    De flesta ryssar flyttade väl in i Baltikum under den rysksovjetiska ockupationen. Det är skillnad på dem och eventuellt ursprungliga. På samma sätt som det är skillnad på finsk-tornedalingar och invandrade arbetskraftsfinnar från 60-talet.

    Intressant med den estniska nationalismens vänsterbakgrund. Påminner om den norska vänsternationalismen vid samma tid. Och precis, kamp mot förtryck kan ta sig nationalistiska uttryck, vilket kan uttrycka ett slags klasskamp.

  • Hans Norebrink

    En kort tanke till. Det verkar som samerna var först i norra Sverige, och som att många människor där har samiska gener/rötter. Ett sätt vore ju att baka in det samiska i det svenska.

    Erkänna de samiska som en konstituerande del i Sverige och den svenska nationen. Att vi inte bara är germaner. Bra mot rasism också. Lägga till samisk kultur till det svenska och norrländska.

  • Jiddisch är absolut inte ett levande språk, men det är erkänt som ett egen minoritetsspråk – skilt från tyskan – här i Sverige. Märkligt eftersom det inte kan vara mer än en handfull människor som talar det.

    • Anders_S

      Nej, jiddisch är vad jag vet inget levande språk I Sverige. Däremot verkar det vara det i New York där jag hört det talas på gatorna av unga människor (Det skiljer sig nog ganska mycket från vanlig tyska, så mycket att jag inte hänger med, vilket jag gör när tyska talas, inte schweizisk tyska förstås). De enda jag vet som kan prata jiddisch idag är äldre människor som exempelvis en av mina fastrar och nån/några av hennes väninnor.

  • Apropå olika tankar som har uttryckts om Sapmi och Tornedalen – hela Norrland uppfyller Rokkans kriterier på marginaliserad periferi, och det vettiga borde vara en allnorrländsk rörelse helt oberoende av språk – eller varför inte en samlad provinsrörelse som även omfattar Dalarna och Värmland? Uppsplittring efter kulturell bakgrund skulle bara verka splittrande i kampen mot den stockholmsbaserade kapitalismen och staten.

    Sen kan gärna ett inslag i en sådan hypotetisk rörelse vara ”rätten att forma sina egna kulturella uttryck”, t.ex. samisk eller finsk om man så önskar.

    Men det viktiga är ”rätten att utveckla till sina egna tillgångar”. Det är inte vettigt att samhället i två tredjedelar av Sverige dör för att de deltar i ett ojämlikt utbyte där stockholmsbaserade kapitalister lägger beslag på hela överskottet – och vägrar använda det för teknisk och ekonomisk utveckling på platsen.

  • PS. Jag måste nog markera tydligare att det är viktigt att inte hamna i essensialistisk identitetspolitik. Det finns alldeles för mycket sådan, och inte mist periferiers motstånd mot centrum har en olycksalig förmåga att hamna i det, vilket inte minst visas av åtskilliga inlägg ovan. När det egentligen bara handlar om den gamla vanliga kampen oprivilegierade mot privilegierade, där det är viktigt att de oprivilegierade håller ihop så gott vi kan.

  • Hans Norebrink

    Till Jan: Jag instämmer med ditt perspektiv också. Jag är stor anhängare av småskalighet, lokalism, decentralisering, social ekonomi, kooperativ, regional och alternativ utveckling.

    Det är klassamhället och kapitalismen som delar på andligt och kroppsligt arbete, och lantligt och urbant arbete, och prioriterar de förstnämnda i allt större megastäder. Det är en del av kapitalismens sätt att skapa klassförtryck, vid sidan av privat ägande.

    Så absolut, vänstern borde knyta an till den gröna miljörörelsen OCH den gröna decentralismen. Bli talesmän för Norrland, eftersatta regioner/län och landsbygd. Plädera för en mer allsidig utveckling med mer utspridd befolkning. Kräva stopp för den (stockholmska) statscentralistiska storkapitalistiska utsugningen av periferierna.

    Men inte bara klass (intresse) utan också etni (identitet) är bas för folklig kamp. Både som gruppsolidarisk klass och som gruppsolidarisk etni(citet) kan man kämpa för sina materiella intressen.

    Indianerna i Bolivia använder båda mobiliseringsformerna i sin materiella (och ”andliga”) kamp: ”Clace y nacion” (Klass och nation/folk). Det var mottot för CSUTCB (Confederaci??n Sindical Unica de Trabajadores Campesinos de Bolivia) på vars tidning ”Pututu” jag arbetade flera år (innan de äntligen tog makten i Bolivia).

  • Hans: Jag tror du missuppfattar mitt fokus. Jag är neutral till små- eller storskalighet. Däremot är jag inte neutral mellan överhet och undersåtar. Det är alltid rätt att göra uppror om man diskrimineras, utsugs eller förtrycks.

  • Hans Norebrink

    Jan: Nej jag tror jag förstod dig och höll med dig. Men jag lade till min åsikt om även principiellt stöd till småskalighet. Inte bara ett stöd till deras rättvisa materiella kamp.