Det är en åsikt som den tysk läkaren Manfred Lütz har. Han är chefsläkare på Alexianer-sjukhuset, en specialinrättning inom psykiatri, psykoterapi och neurologi i Köln. Jag kan tycka att han har rätt. Jakten på att alla människor ska befinna sig inom en snäv ram av vad som är acceptabelt och ”riktigt” beteende är på något sätt sjuk och begränsar både människor och samhälle:
Manfred Lütz är på djupet oroad över vad han beskriver som en tilltagande likriktning i samhället – mitt i det som på ytan ser ut som frigjord ”individualitet” – och en därmed förbunden tilltagande trångsynthet – mitt i all förment valfrihet. Allt bottnande i förakt, både för andra och den egna personen, menar han; de båda hänger som bekant ihop. Han vill få läsaren att förstå att det rentav delvis handlar om ett förakt satt i system.
[…]
Hans bok är omstörtande, har drag av pamflett. Bland annat går han alltså till angrepp mot sin egen yrkeskår, på hälsosamt självkritiskt vis. Han anser att psykiatrer, psykologer och terapeuter av skilda slag – Lütz är själv även utbildad i resursorienterad, psykoanalytisk och gestaltande terapi – i sin beskäftighet har kommit att få ett alltför stort och i förlängningen fördärvligt inflytande över vårt tänkande, ja, över människans självsyn. Både hos dem som mår bra och dem som inte gör det. Både hos de normala – och de som avviker, originalen, de som bara inte följer med strömmen, och de som faktiskt är sjuka i själen.
Jakten på normalitet blir så en sjukdom i sig själv. En sjukdom som ihop med konservativ samhällssysn och makrnadsfundamentalism leder till lagsförslag om mer kontroll, till drogtester av barn, till ett kontroll och sorteringssamhälle där skola, vår, omsorg och juridik gemensamt ska sorter bort alla avvikare som presumtivt sjuka eller kanske till och med misstänkat terrorister. Möjligheten att leva ett liv som man själv vill snävas in och en mycket trång uppfattning om normalitet skapas.
Jag har inget mot diagnsoer som ADHD och Asperger i sig. Inte om de kan hjälpa människor att leva ett bra liv. men när de tälls på allt fler barn och ungdomar för att resurserna i skolan och förskolan skurits ner, för att man satsar på elitskolor och utsortering, då är det fel och orimligt. En samhällsfara i sig själv.
Läs mer:
- Eva Kärfve, De apatiska och rastlösa
- Lars Lundström, Ritalina, Concerta och Strattera – något för ADHD-barn?
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, Asperger, Normalitet, Manfred Lütz, Psykologi, Psykoterapi, Psykiatri, Medicin, Vård, Social välfärd, Kontroll, Skolpolitik, Hälsa, Sjukdomar, Samhälle, Politik
Jag är förvånad att ingen anklagar dig för att vara scientolog. Människor som kritiserar psykiatrin brukar reflexmässigt anklagas för att vara scientologer.
Oj oj, har nog aldrig hört någon säga det bättre. Diagnosen ADHD ges idag alltför lättvindigt, känns mest som att det används som en ursäkt för att slippa ta tag i det egentliga problemet. Det är så himla lätt att skicka iväg ett barn till källaren, egen sal eller varför inte särskola när barnen inte beter sig som man ”ska”. Jag funderar dock ofta på vad detta gör med barnens självkänsla och hur det senare påverkar deras framtid. Ingen vill kallas avvikande , och speciellt inte i den åldern. Personligen tror jag inte normalitet existerar överhuvudtaget, men det är en helt annan debatt. Mycket bra skrivet.
Det är troligen ännu värre saker på gång. I USA kan föräldrar tvingas medicinera sina skolbarn, små, från f-6 år och uppåt, med SSRI, (antidepressiva) med Risperdal (eg. mot schizofreni med allvarliga och livslånga nervskador som biverkan). De kan alltså dömas av domstol till detta om barnens skola anser att barnen är besvärliga. Det varierar en del mellan staterna dock, så det finns föräldrar som flyr en stat för att slippa medicinera sina barn med något av dessa preparat, eller med Strattera eller amfetamin.
Allt som anses bra i USA brukar ju komma hit förr eller senare och det medicinindustriella komplexet, som tjänar ofantligt med pengar på den här barnmedicineringen, är oerhört mäktigt i USA – och numer även i Sverige.
Den biologiska ingenjörskonsten är alltså redan över oss och den kommer bara att bli allt mer genomgripande – om människor inte börjar protestera – rejält dessutom.
Det som stör mig mest hos den katolske teologen och läkaren Manfred L?ºtz är slutsatserna i bokens början, där han slår fast att Hitler var normal, monstruöst normal. Icke psykiskt sjuk. Liksom Stalin. Det är mycket oetiskt av en psykiater att ställa diagnoser på patienter han aldrig har träffat.