Våldsamt i Thailand

Enligt media har minst 19 personer dödats i samband med demonstrationerna i Thailand. Enligt uppgifter 14 demonstranter, 4 soldater och en utländsk journalist. Polisen lär ha öppnat skarp eld mot demonstranter. Eldgivningen kan eller kan inte ha besvarats av enskilda demonstranter. Polisen kan naturligtvis också ha skjutit sina egna. Det ska vara de våldsammaste sammandrabbningarna i Thailand på 18 år:

Four soldiers, 15 civilian including a Japanese journalist died and hundreds were injured following hours of violent clashes on Ratchadamnoen Avenue on Saturday.

Hiro Muramoto, a Japanese photographer for Thomson Reuters on assignment to Thailand from his usual base in Tokyo, was shot and killed during the riots, said the press director of the Metropolitan Hospital, Pichaya Nakwatchara.

More than 600 people were injured in the melee, said Deputy Bangkok Governor Malinee Sukavejworakit.

Most of the injuries were minor due to the effects of the tear gas and rubber bullets used during clashes between red shirt protesters and soldiers throughout the day.

But dozens were seriously injured by gunshots, as well as M67 and M79 grenades during the clashes at Khok Wua as the troops closed in on the red shirts’ main stage at Phan Fa Bridge.

Det hela handlar om en opposition, de röda (färgen har ingenting med socialism att göra i detta fall), som stöds av fattigare skikt inom befolkningen samt den nya ekonomiska överklassen, som är missnöjd med den sittande regeringen som i sin tur stöds av Thailands gamla överklass, kungahuset och militären. Denna gruppering kom till makten för ett par år sen genom samma typ av protester som vi nu ser de röda genomföra.

Läs också: Thailands parlament stormat och ministrar flyr

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

9 svar på “Våldsamt i Thailand”

    1. Hans N: Militären var med på de gula sida och lät demonstranterna hållas på etta nnat sätt än man gör nu om jag kommer ihåg rätt.

  1. @hans: de gula tog inte över med militärens hjälp. De demonstrerade bort den ”röda” regimen sent 2008 som valdes in efter att militären drog sig tillbaka drygt ett år efter kuppen 2006.

    Militärens maktövertagande fryste det politiska läget 2006, men det har skett en reell förändring i militärens attityd till politiska processer efter denna misslyckade period. De flesta thailändare med politisk insikt, inklusive ledande militärer, har förstått att militär makt inte kan lösa politiska problem. Med det inte sagt att det inte finns militärer bakom scenen som utövar inflytande. Men jag tror risken för exempelvis en militärkupp som vi sett förr är väldigt liten.

    Har man vänsteråsikter (som undertecknad) är det lätt här att falla i fällan att med automatik stödja de röda, och ge militär och polis skulden för de som dödats i demonstrationerna. Men det finns en rätt stor grupp röda som mer våldsamma än politiska.

    Man skall också betänka att Thaksin, en man med föga skrupler och en synnerligen torftig demokratisyn står bakom demonstranterna och eldar på. Flera av ledarna för de röda är också av den gamla skolan – några är ”good guys” med rötter i gamla, demokratirörelser. Andra har kanske inte demokratin som främsta fokus. Det finns olika inre rörelser inom de röda som försöker få tillgång till den goodwill som ett föregivet folkligt stöd innebär.

    Premiärministern har förhandlat med de röda och erbjdit nyval i slutet av 2010, men de röda har vägrat. Problemet med ett nyval nu är att det faktiskt inte förändrar situationen i sak.

    Två fel gör inte ett rätt – det går inte att helt enkelt att säga att det inte är mer än rätt att röda kan kräva att parlamentet upplöses, bara för att de ”gula” gjorde samma sak för ett och ett halvt år sedan.
    Vad Thailand behöver är en genom demokratiska val fungerande politisk succession, och medföljande stabilitet. För detta krävs i sin tur idelogiska plattformar.

    Jag menar att de rödas ledare är precis lika odemokratiska som de gula och då spelar det ingen roll att de kräver omedelbart nyval – de erbjuder nämligen inget politiskt alternativ i sak. Premiärminister Abhisit må vara den traditionella maktens gunstling, men han är faktiskt också en politiker som representerar något nytt i Thailand, Men de röda riskerar nu att tvinga landets ledning i knät på traditionella makthavare som militären, De hade kunnat acceptera budet om val i slutet av 2010 och börja bygga ett långsiktigt ideologiskt plattformsbyggande och politiskt fotarbete med sikte på ett mer rättvist Thailand.

    Det goda demonstrationerna fört med sig är ändå att de fattiga börjar röra på sig. Det är ett tecken på att folk faktiskt mer än förr kan göra sin röst hörd och att de har självförtroendet att resa sig – deras förväntningar på ett samhälle som levererar även till dem är legitima.
    Det är synd att de har så sorgligt dåligt ledare.som inte har förstått att demokratins innersta väsen stavas k-o-m-p-r-o-m-i-s-s. Men som sagt – för dessa ledare handlar det kanske inte primärt om demokrati utan om ”politics as usual”. Kupp som kupp – militär, gulskjortor eller rödskjortor – vem bryr sig så länge politik handlar om att berika sig genom patronage?

    1. Jens: MIlitären stöder ju de gula och inte de röda. De röda genomförde reformer som gynnade de fattiga på landet när de var vid maketn. men det är klart att ingen av konstellationeran är radikala. Ja, Thaksin stöder de röda. Det är hans typ av makthavare som är de rödas amkathavare snarer än de gamla som stöder de gula (enligt Benny Åsman (kildén & Åsman) och hans kontakter inne i Thailand.)

  2. Thailand är ett märkligt land. Det är vid sidan om Turkiet det enda som jag har misslyckats helt med att hitta någon sorts socialhistoria om. Det är de enda två större länder i världen vars historieskrivning fokuserar helt och uteslutande på regeringen (och förstås diverse regeringsutmanare).

    Det skulle förstås kunna spegla min egen oförmåga – men det ligger något suggestivt i att bara de två större stater som både undgick europeisk kolonialism och fortfarande är tredjevärldenländer saknar sådan.

    Ett tolkningsförsök kan vara att Thailand är ett av de ytterst få länder i världen där aldrig vanligt folk har dragits in i politik förut. Det kan vara något alldeles nytt som händer just nu. Och därmed är det kanske begripligt om frontlinjerna är kaotiska. Det klarnar säkert.

  3. Anders: Afghanistan, Japan, Korea (som dock blev koloniserat av Japan) och med viss tvekan Kina. Fler?

    Japan är inget tredjevärldenland. Kina fick en djupt ingripande folklig rörelse ändå.

    Alec Bamford (ekonom, gift med Chanida Chanyapat på Focusweb) instämmer i alla fall i min slutsats om en oerhört auktoritär politisk tradition där vanligt folk är helt frånvarande.

  4. Pingback: Krisen i Thailand

Kommentarer är stängda.