Uppfriskande konservativ nytänkare

Boknytt
Eliternas uppror
Christopher Lasch
SNS Förlag

Uppfriskande konservativ nytänkare

I en tid som skriker efter nya visioner lever alltför många kvar i det gamla trista och otillräckliga ställningskriget mellan höger och vänster. Så icke den på 90-talet avlidne nordamerikanske samhällskritikern Christopher Lasch vars tankeväckande ”Eliternas uppror och sveket mot demokratin” känns som en frisk fläkt bland dagens stillastående tillväxtliberaler och negativistiska rödgrönradikaler.

De västliga eliterna isolerar sig i sina enklaver och smiter från sitt medborgerliga ansvar för demokratin, samhället och nationen, säger Lasch. Orsaken är näringslivets avnationalisering och den nya globala ekonomin. Vi har fått en kosmopolitisk överklass utan social medkänsla.

”Utan nationella bindningar är människor föga benägna att göra uppoffringar eller ta ansvar för sina handlingar”, citerar Lasch USAs förre arbetsmarknadsminister Robert Reich. ”Vi lär oss att ta ansvar för andra därför att vi har en gemensam historia med dem…en gemensam kultur…ett gemensamt öde.”

Nu gör eliterna uppror mot gamla bindningar och identiteter. ”Man kan undra om de över huvud taget uppfattar sig själva som amerikaner”, skriver Lasch. ”Patriotism står förvisso inte högt på deras lista över dygder. Att vara (kravlöst) mångkulturell passar dem däremot perfekt.”

”Gamla värderingar och forna tiders pliktkänsla gentemot samhället har sorgligt nog mist sin kraft och tunnat ut lojaliteten mot den egna staden och bygden. Kapitalets rörlighet och framväxten av en världsomfattande marknad bidrar till detta.”

”Samma tendenser råder över hela världen. I Europa har folkomröstningarna om EU avslöjat en djup och allt bredare klyfta mellan politikerna och vanligt folk, som fruktar att EU kommer att domineras av byråkrater och tekniker som inte har den minsta känsla för nationell identitet och lojalitet. De anser att ett Europa styrt från Bryssel kommer att hamna allt längre utanför folkets kontroll.”

”Sådana farhågor är orsaken till att den etniskt grundade regionalismen återigen hävdar sig i Europa, samtidigt som nationalstatens tillbakagång försvagar den enda auktoritet som kan hålla de etniska konflikterna i schack. När stamtänkandet vaknar till liv igen på detta sätt reagerar eliterna med att bli ännu mer kosmopolitiska.”

Nationalstaten och medelklassen har varit sammanknutna sedan 1500-talet och försvagas nu båda, menar Lasch. Medelklassnationalismen hade obehagliga militaristiska inslag. Men den gav ”en stark lokalkänsla och respekt för den historiska kontinuiteten…gemensamma normer, en gemensam referensram, utan vilken samhället upplöses i ingenting mer än sinsemellan stridande fraktioner.”

Eliternas uppror riktar sig också mot vanligt folk och deras värderingar som betonar familj, religion, nationell tillhörighet, moral och straff, olika roller för män och kvinnor och den småskaliga, överblickbara lokala gemenskapen i byar, småstäder och urbana, ofta etniskt baserade, närsamhällen.

Lasch är öppet populist och står för politisk småfolklighet, ekonomisk radikalism och kulturkonservatism. Otrendigt påpekar han att ”de verkliga skillnaderna alltjämt är klassbetingade.”

Han fördömer den växande klyftan mellan fattigdom och välstånd som omoralisk. Demokratin kräver ”åtminstone en grov approximation av ekonomisk jämlikhet.”

Den socialkonservative Lasch kritiserar både den kapitalistiska marknaden och den beroendeskapande välfärdsstaten, bägge centralistiska och intellektuellt elitära i hans ögon.   Han står den så kallade kommunitarismen nära och ser det spridda familjeägandet (som hos bönder, hantverkare och småföretagare) och de självstyrande lokalsamhällena i 1800-talets USA som ett ideal.   Den nutida amerikanska drömmen, det individuella lyftet uppåt, har Lasch inget till övers för. Så dräneras dessutom arbetarklassen på begåvningar, påpekar han.

Ibland är Lasch reaktionär, till exempel vad gäller feminism, homosexualitet och afro-amerikansk kamp.

Ofta anknyter han dock till en bred och växande kritik mot Västerlandets så kallade ”moderna projekt”.   Det är ingen tillfällighet att den radikale författaren Göran Palm, som för ett drygt kvartssekel sedan gav ut boken ”En orättvis betraktelse”, för ett antal år sedan kom ut med boken ”En omodern betraktelse”.

Läs mer: FIB/K, Drugnews, NM,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Låter spännande. Lite liknande Phillip Blonds idéer om ”red toryism”.

  • Torberg

    Hans: Det ser ut som en rätt vanlig konservativ världsbild. Är det din oförmåga att se kritiskt på nationalism som gör att du halvtorskar på antisocialism ? Konservativa idealiserar ofta det ”sociala ansvaret” inom nationen och skyr det rotlösa i moderniteten, men varför måste vi socialister gilla falsk historieskrivning om hur mysigt det var innan kapitalet blev globalt ? Känner du inte till konservativt tänkande, du verkar försvarslös och tagen på sängen.

    • Anders_S

      Torberg har rätt, Lasch presenterar klassiskt konervativt tänkande och han används flitigt av extremhögerns (exempelvis Sverigedemokraterna och olika nazister såväl som mer traditionellt konservativa) ideologer i Sverige. Jag kan inte egentligen se nåt nytt eller uppfriskande i det du räknar upp Hans. Däremot så stämmer det säkert. Frågan är dock varför vi ska läsa denna bok? Det känns rätt onödigt.

  • göran

    Torberg din typ av socialister kräver ju det totala sociala ansvaret för/av klassen, utan att se hur exkluderande det är och har varit som tanke.
    För övrigt har jag svårt för den vänster som delar grundläggande värderingar med nyliberaler.

  • Torberg

    Göran: Jag är inte riktigt säker på vad du menar men provar nån tankegång. Ja… jag menar att fattiga och arbetare ska söka allianser och solidaritet med andra av samma sort över etniska och nationsgränser. Hellre än att liera sej med sina utsugare och klassmotståndare av samma nation eller ras eller etnicitet, eller you name it. Arbetare ska stödja arbetare helt enkelt och främst.

    Sen delar jag din uppfattning att det är obehagligt med en vänster som delar grundläggande värderingar med nyliberaler. Fast det måste vara en sällsynt fågel. Närmast en paradox. Jag har nog aldrig stött på en vänster som delar grundläggande värderingar med nyliberaler.

  • Hans Norebrink

    ”Guilt by association” ‚Äì antydningen struntar jag i.

    En kort kommentar, ska upp och jobba tidigt i morgon. Jag har besökt 100 länder, arbetar på sex kontinenter, tillbringat en femtedel av mitt liv utomlands. Självklart har det påverkat mig att inte tänka i vanliga svenska vänsterbanor.

    Två månader arbetade jag som volontär i Nicaragua och plockade kaffe och tomater. Såg vilken roll progressiv religion och nationalism kunde spela. Där började jag tänka i mer självständiga banor.

    Senare arbetade jag sex år som volontär i Bolivia (1988-1994). Halva tiden med fattiga mestiser på låglandet via en radikalkatolsk befrielseteologisk radiostation. Där fick jag ytterligare förståelse för att vår svenska trista anti-religiositet i vänstern är rätt provinsiell, slentrianmässig, inskränkt och utomordentligt trist (läs ankdamm).

    Religion är inte reaktionär i sig, utan kan tvärtom spela en progressiv roll i klasskampen, i kampen för folket och nationen. Samma med nationalism, som i Bolivia och Latinamerika är en självklar del av vänsterns ideologi. En folkets patriotism mot elitens kosmopolitiska landsförräderi. (”la burgesia vende-patria” ‚Äì den fosterlandssäljande borgarklassen)

    Ytterligare tre år var jag journalistisk rådgivare på indianbondefacket CSUTCB (Confederaci??n Sindical Unica de Trabajadores Campesinos de Bolivai) och deras tidning Pututu med indiannamnet ”Juan Jacha” (kamrat Jacha). Det var denna rörelse som senare utmynnade i Evo Morales seger.

    Där lärde jag mig hur viktigt detta med etnicitet och identitet kan vara, att det också kan spela en progressiv roll i klasskampen. Jag förstod att historia, traditioner, kommunitarism (traditionella indianska bygemenskaper), anti-västlig modernitetskritik, småskalighet, bönder, gemensamma sociala normer (tyvärr också som med Lasch och svenska arbetarklassen vissa kulturkonservativa reaktionära åsikter), radikal religiositet (katolsk och andinsk) och andlig ekologism (Försvar för Moder Jord ‚Äì Pachamama ‚Äì som i miljökonferensen i Cochabamba i dagarna).

    Därifrån, från mina år i Bolivia, kommer min sympati för folklig, radikalandlig, (etno)nationell socialkonservatism. Det temat kom att dominera mina uppsatser fram till fil mag i internationella relationer. I första hand en teoretisk uppgörelse mina gamla vänsterdogmatiska antipatier mot etnicitet och nationalism.

    Jag är varken okritisk mot religion, etnicitet eller nationalism. Jag bara inser att de inte kan pressas in i ett simpelt onyanserat vänster-höger-mönster. De tillhör andra dimensioner i politiken och kulturen. De har ingen politisk färg i sig!

    De kan däremot mobiliseras för såväl högern som vänstern, för såväl eliten som för folket, för progressiv som reaktionär politik. Men varför i herrans namn ska vi lämna dessa fenomen till högern att ensam manipulera för sina själviska syften?

    Jag menar alltså att vi kanske har något att lära av indianrörelsen i Bolivia ‚Äì det idag största hoppet för världsvänstern som jag ser det. I alla fall har vänstern efter alla misslyckanden inte råd att vara annat än ödmjuk och lyhörd. Har inte råd att inte våga tänka nytt.

    Grunden förblir förstås kampen för socialismen, de arbetande klasserna, jämlikhet, politisk och ekonomisk demokrati, kvinnofrigörelse. Precis som i Bolivia.

  • Förut brukade det stå en kille med plakatet ”All Nationalism Leder Till Krig” på Sergels Torg på Sveriges nationaldag. Det fick bra för svenskar är inte nationalister på sedvanligt sätt. En gång hade han det på Norges nationaldag. Då fick han glasögonen sönderstampade och plakatet krossat. Det säger oss allt om nationalismen.

    Självklart kan nationalism användas i både positiva och negativa syften. Den kan ”själviskt manipuleras” för att samla stöd till goda och onda projekt. Men i sig är nationalismen uteslutande. Det innebär inte att man inte kan använda sig av etniska symboler för att gjuta kraft i en annan rörelse, exempelvis en för sociala och mänskliga rättigheter. Men när rörelsens huvudpunkt blir nationalismen är den direkt skadlig. Likaså när den får för stor roll.

    Och framförallt är det fullständigt vansinne när man använder nationalismen som argument för att förneka folks rättigheter. Eller stycka upp stater. Fördriva folk. Utropa kollektiv skuld. Och ännu vansinnigare om man inte bara använder sig av en etnisk eller nationell identitet som redan finns utan tycker den ska förstärkas eller skapas.

    • Anders_S

      Det tycks mig som om jag är ganska överens med Hampus i denna fråga. Nationalismen i sig är uteslutande, men i vissa sammanhang kan den ändå användas på ett positivt sätt. Men det är inte utan problem och inte utan att det finns risker med detta.

  • Samtidigt blir det ganska platt.

    Normalt använder man nationsbegreppet kopplat till en viss geografisk yta. Oftast handlar det om en geografisk yta som på något vis har marginaliserats eller periferiserats genom någon form av kolonialism, formell eller informell. Det klassiska är att exempelvis indier av alla möjliga grupper och klasser enar sig för att befria sin ekonomi, sin politik och sin kultur från brittiskt förtryck, och i samband med detta uppfinner en indisk nation (som, vill jag poängtera, inte fanns innan!).

    Men det finns andra möjligheter som kommer närmare dem Hans skriver om. Den franska nationen skapades till exempel av hela det franska samhället i kamp mot det franska hovet som uppfattades som parasitärt och destruktivt för det franska samhället.

    Och det är faktiskt högst relevant idag. Både Anne-Marie Lindgren, http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/veckansanalys.aspx?id=1686, och TCOs utredare, http://www.utredarna.nu/goranzettergren/2010/04/20/vad-betyder-det-att-arbetsmarknaden-ar-mer-anpassningsbar/, skriver om hur den svenska regeringen tycks satsa medvetet på att underutveckla den svenska ekonomin, satsa på jobb med litet kunskapsinnehåll, och istället för att utveckla näringslivet kanalisera iväg resurser för överklassens och övre medelklassens privata konsumtion.

    Och då är vi plötsligt i en situation som liknar den franska 1789. ”Nationen” i betydelsen det svenska samhället i motsats till den kosmopolitiska, konsumtionsinriktade överklassen.

  • Hans Norebrink

    Instämmer helt med dig Jan. Det var den franska revolutionen som utgjorde startskottet för den moderna nationalismen. När Tredje ståndet samlat i bollhuset i Paris utropade sig till Nationen. En nation av likaberättigade medborgare knutna samman i solidaritet. En revolutionär idé som spred sig över Europa, och sedan ut i världen.

    Senare upptäckte man att att denna civila nationalism behövde kompletteras med kulturella inslag som gjorde att de individuella medborgarna kände att de var en del av ett kollektiv, ett folk, att de hörde samman på ett djupare plan. Det betonades av det andra elementet i nationalismen, den tyska romantiken.

    Det var från början folkets radikala nationalism (vänster/liberal). Som mot slutet av 1800-talet kapades av den kosmopolitiska överklassen, och blev statlig ”officiell nationalism”. För drygt hundra år sedan representerades de båda formerna av den norska folkliga vänsternationalismen, respektive av den svenska elitära högernationalismen.

    Sedan dess har alla möjliga former av nationalism funnits. Antikolonial, antiimperialistisk, separatistisk, enande, aggressiv, fredlig. Observera att nazismen var och är rasinternationalistisk snarare än nationell. De nazistiska medlöparna i Europa (quislingarna) stod mot den folkliga nationella motståndskampen där även vänstern deltog.

    Att bygga ett bättre samhälle är nationalistiskt, det handlar om den egna staten och nationen. Det socialdemokratiska välfärdsbygget var folkhemsnationalistiskt, vilket många påpekat. Man byggde ett solidariskt nationellt hem för just uteslutande det svenska folket.

    Att över huvud taget, som även vänstern gör, kämpa för ett bra, rättvist och solidariskt samhälle i Sverige är ett nationalistiskt projekt. Ett uteslutande projekt. Vi accepterar att vara internt solidariska med våra skattepengar mellan just oss svenskar (svenska medborgare).

    Jag betalar skatt till Norrbotten, fast Polen och Baltikum ligger närmare, och behoven där är större. Varför? Jo, för att jag är mer solidarisk i min politik och i mina skatteinbetalningar med alla andra svenskar. Det politiska projektet Sverige är uteslutande och internsolidariskt.

    Än mer det svenska välfärdssamhället, vars solidaritet når till gränserna, men inte längre. Nationen Sverige, det svenska samhället, är per definition uteslutande gentemot resten av världens befolkning.

    Är det fel? Nej.

    Vi tvingas nog acceptera att alla inte kan älska alla, utan att de allra flesta individer i världen sätter sig själv, sin familj, sina vänner, och sina släktingar före alla andra människor. Vi är både själviska och osjälviska. På liknande sätt tror jag vi får acceptera att de flesta människor sätter den egna nationen före andra. ”Vi måste hjälpa våra egna först”, som många säger. Man kan inte begära hur mycket som helst av människor.

    Men nationerna bör samarbeta internationellt förstås. I nationen kan en djupare solidaritet, demokrati och socialism byggas på människors tillit, samhörighet, identifikation med varandra, förståelse för varandra, igenkännande.

    Ett globalt samarbete av syskonnationer ser jag som ett exempel på hur man kan tygla de biologiska vi-dom-känslorna med kulturella medel. Vi bör bygga en internationell identitet och solidaritet, som dock aldrig kan bli lika stark som den nationella. Någon slags världsregering behövs, med makten ska utgå från nationerna och delegeras uppåt, menar jag.

    När det inom viss svensk höger pratades och pratas om dessa saker såg vi och ser vi bockfoten, överklassintresset. Därför ville jag påpeka i mitt förra inlägg att jag hämtat mitt omtänkande inte från Sverige utan från progressiva rörelser utomlands. Jag ser det som positivt att lära av andra nationer och kulturer (i detta fallet en annorlunda inställning till etnicitet, nationalism och religion).

    En realistisk (kanske 50-50-blandning) mellan folklig nationalism och radikal internationalism ser jag som mest konstruktiv och hoppingivande för framtiden. När vi försvarar välfärden och samhället är det folket som tar på sig att försvara sin nation, den stora majoritetens nation ‚Äì mot utsugare och landsförrädare. Nästan som i franska bollhuset 1789. Folkets nation.

    En folklig radikal nationalism-internationalism (precis som i början av 1800-talet) har stor mobiliseringspotential. Att bara mobilisera efter (arbetar)klass misslyckades som bekant totalt redan vid krigsutbrottet 1914…

    Då fick den borgerliga nationalismen arbetarna med sig mot den proletära klassolidariteten. Idag är det mer småborgerlig högerpopulism och främlingsfientlighet som försöker rycka åt sig nationen som mobiliseringsgrund.

    Varför inte acceptera att arbetare och bönder känner mer för den egna nationen än andra. Men även bygga upp en med nödvändighet svagare men superviktig internationell solidaritet. Två nivåer av solidaritet i samarbete.

    För arbetarsolidaritet mellan gamla och nya svenskar. För ett Folkets försvar av Samhället & Välfärden & Nationen. För en av Nationell mångfald sammanbunden enad värld. För socialismen ‚Äì nationell och internationell.

  • Samtidigt är även detta problematiskt, vilket inte får döljas!

    Den socialdemokratiska satsningen på ”det svenska folkhemmet” omöjliggjorde någon form av global arbetarrörelsesolidaritet och bidrog till att lägga en politisk grund som bestod av världsmarknadskonkurrens.

    Det finns inga lätta lösningar om man vill förändra världen. Eller rättare sagt, man måste tänka ”både och”. Många solidariteter samtidigt, vi tillhör faktiskt alla många olika kollektiv.

  • Hans Norebrink

    Idealet vore förstås att alla människor älskade alla i hela världen. Att Jorden var vår Nation, Mänskligheten vårt Folk. Världen vårt Samhälle. Vem vet, kanske i en avlägsen framtid att det kan bli verklighet.

    Men vi behöver också realistiska kortsiktiga mål och ideal. Anpassade till den nuvarande verkligheten och medvetandenivån hos vanliga människor. Som att kombinera folkets nationalism med folkens internationalism.

  • Hans Norebrink

    Som försvarare av nationstanken (och internationstanken) ogillar jag den splittrande mångkulturalismen. Ju mer de etniska grupperna i Sverige blandas, arbetar ihop, bor ihop, går i skola ihop, blir vänner, gifter sig, delar traditioner och fester, ju bättre är det för den sociala och nationella sammanhållningen, för gemensam tillit och identitet.

    Vilket i sin tur motverkar de farliga vi-dom-söndrande tendenserna (som vi vet kan väcka människans hat och ”ondska”) inom folket och inom arbetarklassen. Som i sin tur utgör den psykiska basen för solidaritet och välfärd. Bäst är att nya och gamla svenskar växer samman till bara ”svenskar” (vi-vi).

    Men borde inte samma ske med världens nationer, att de växer samman till ett enda mänskligt folk (vi-vi)? Jo, men det är ett extremt långsiktigt mål. Det finns dessutom en mellanväg mellan vi-dom och vi-vi, det är vi-ni.

    Vi svenskar har en vi-vi-relation. Med typ ryssar och kineser har vi en vi-dom-relation. Men med våra nordiska grannländer har vi en vi-ni-relation. Det betyder att vi med dem ingår i en högre, men svagare identitet ‚Äì vi nordbor.

    Vi kan tygla de farliga vi-dom-relationerna genom olika grader av identitet, allt svagare uppåt: Lokal, regional, nationell, kontinental, global. Som kinesiska askar eller ryska gummor.

    Passar på att skicka med ett refuserat debattinlägg till GP med koppling till våra diskussioner:

    ”Konstruerad och föränderlig svenskhet

    Man kan födas svensk medborgare. Men om vi talar om kultur och etnicitet: Kan vi vara överens om att ingen föds till svensk ‚Äì man blir det. Man uppfostras till det. Miljö, inte arv. Om inte så skulle inte våra många adoptivbarn bli som vilka svenskar som helst.

    Kan vi också vara överens om att Sverige som nation föddes som ett samarbetsprojekt mellan den importerade katolsk-kontinentala katolska kyrkan med dess judiska Mellanösternreligion, och den starka kungamakten importerad som idé och tradition även den från kontinentala Europa.

    Kan vi vidare enas om att Sverige sedan dess ständigt påverkats av importerade idéer och produkter och invandrade människor med nya erfarenheter. Att det alltså inte finns någon ursprunglig, essentiell eller ”ren” svenskhet, utan att Sverige och svenskarna hela tiden har förändrat sig själva, och att invandrare och importerade kulturinfluenser spelat en stor roll i denna process.

    Kan vi också enas om att alla dessa influenser under århundradena naturligen och kulturligen smält samman till en hela tiden ny svenskhet bestående av nya tankar bland svenskar och bland de invandrare som sökt sig till Sverige, och som bidragit med sina delar till den ständigt föränderliga och ständigt omkonstruerade svenskheten?

    Kan vi slutligen enas om att denna sammansmältning bidragit till den svenska homogeniteten kulturellt och nationellt. Och att denna homogenitet bidragit till landets sammanhållning, och till att utgöra en grund för folkhemsbygget och den ömsesidiga solidaritet och identifikation svenska medborgare emellan som underlättade för det nationella välfärdsbygget.

    Vi är redan överens att det skapar trygghet med gemensamma traditioner som håller människor samman. Med gemensamma traditioner och sätt att vara som gör andra människor förståeliga och förutsägbara. Att gemensam kultur skapar kontinuitet och sammanhang, och en känsla av ett generationellt kultuarv bakåt. Att man vet var man har varandra och delar högtider och fester. Precis som du skriver Malin Lernfelt i GP den 13 april 2010.

    Helt enkelt kontinuerligt skapar, återskapar och nyskapar känslan av att vara ett folk, en nation, ett samhälle, en grupp av människor som hör samman, ett ”vi”. En gemensam identifikation, en känsla av samhörighet som skapar tillit och solidaritet. Känslan av ett kollektiv som färdas från historien via nuet till framtiden tillsammans. Med delat ansvar för varandra.

    Så varför ändra detta lyckade koncept? Varför plötsligt ha som samhällspolitik en segregerande apartheid kallad mångkulturalism? Varför inte ha som politisk målsättning att fortsätta att ena, förena och smälta samman det svenska folket. Att tillsammans fortsätta, nysvenskar som gamsvenskar, med att gemensamt bygga den ständigt föränderliga och omkonstruerade svenskheten, den ständigt av etniska svenskar och invandrade nya svenskar omskapade och sammanhållna svenskheten?

    Som inte är bättre än andra kulturella identiteter. Men som är VÅR identitet. Vårt sätt att hålla samman som folk, nation och samhälle.”

  • Hans: Jag håller med dig om mycket. Men det går att tolka dig som att vi ska konstruera bort segregationen genom att skapa en svensk identitet. Jag tror istället sammanhållning kommer automatiskt med människor som bor tillsammans i ett samhälle med mindre klassklyftor än dagens Sverige, där människor över etnicitetsgränser träffas genom naturliga mötesplatser i bostadsområden och på arbetsplatser. Sammanhållning byggd på (internationell) solidaritet och rättvisa tenderar dessutom att te sig sundare.

  • Ja, den franska nationalismen är ett tydligt exempel på en återvändsgränd. Den används idag för att upprätthålla diskriminering. När den skapades var tanken att alla människor skulle kallas för fransmän, oavsett jude eller grek. Därför utgår också den franska staten från att alla har lika rättigheter. Vilket är något annat. Statistik förs inte ordentligt över förfördelade grupper, ingen progressiv lagstiftning kan finnas för att hjälpa de mest diskriminerade grupperna, etc.

    Dessutom har nationalismen nu börjat riktas mot de som ses tillhöra de ”andra” med förbud på klädsel och annat. Den en gång inkluderande nationalismen har förvandlats till uteslutande. Vilket alltid kommer att ske. ”Vi-vi” gruppen kommer aldrig finnas så länge folk propsar på nationalism.

    Roligt är också att Hans exempel på Bolivia är raka motsatsen till den franska revolutionens idé. Där handlar det om att istället lägga tyngdpunkt på den etniska gruppen, inte om nationen såsom del av medborgarskapet.

  • Å ena sidan måste vi hålla på skillnaderna. Det finns förtryck utifrån klass, kön, kulturella in- och ut-grupper, geografiska in- och ut-grupper osv. Det måste framhävas. Här kan det ofta få effekten av sopa under mattan så fort man börjar prata om nation.

    Å andra sidan finns det ett samhälle som är politiskt, kulturellt och i viss mån även ekonomiskt förtätat på den regionala nivån, som ofta motsvaras av en stat, och som omfattar alla dessa grupper som för en kamp om vem som ska gynnas eller åtminstone inte förtryckas. Här kan det i högsta grad vara relevant att tala om nationen i motsats till privilegierade kotterier som har sitt huvudintresse nån annanstans. I alla fall i ett läge som i Frankrike 1789 och kanske också i Sverige idag.

    Annars har vi traditionellt i Sverige använt begreppet ”folket” för att tala om majoriteten, de icke-privilegierade. Ett begrepp som har fördelen att inte vara så geografiskt idiotbegränsat som ”nationen” är. Nackdelen är kanske att det låter lite gammaldags?

  • Hans Norebrink

    Till Josefin: Jag kanske har uttryckt mig oklart. Jag vill mobilisera både arbetarklassens klasskänsla och folkets nationskänsla ‚Äì alltså den stora majoriteten av Sveriges befolkning som inte kan eller vill göra annat än att leva i Sverige (i motsats till den rotlösa skatteflyktande överklassen som lätt flyttar både sig själva och sina inroffade pengar utomlands).

    Mobilisera folkmajoriteten (kallat ”folket” i mången vänstertradition) för samhällssolidaritet, för jämlikhet och rättvisa, för ett återuppbyggande av välfärden och folkhemmet. Det ökar som du säger den nationella sammanhållningen vanligt folk emellan. Jag tror att socialdemokraternas tal om både klass och folk hjälpte dem i deras mobilisering. På samma sätt som Evo i Bolivia vann röster på att mobilisera både klass och nation (”clase y naci??n”).

    Det är vi vanliga människor, befolkningsmajoriteten, som är Sverige, Landet, Nationen, Folket, Samhället. Inte överklassen som tidigare under en period lyckades kapa nationsbegreppet för sina själviska klassintressen. Inte heller den småborgerliga högerpopulismen som idag kapat åt sig nationsbegreppet i hela Europa för sina klass- och folksplittrande syften.

    Men jag tror att vi även måste arbeta mer aktivt med den gemensamma sammanhållningen och identiteten svenska medborgare emellan. Förr skedde detta automatiskt med invandrarna, de och svenskarna smälte samman. Så sker inte längre av följande skäl:

    Invandrarna är fler, kommer från mer främmande kulturer, får inte längre jobb, hänvisas till speciella bostadsområden, uppmuntras av den mångkulturalistiska ideologin att upprätthålla i första, andra och tredje generationen sin ursprungskultur.

    Denna multi-kulti-segregerande etnisk-kulturella apartheidpolitik bygger på en inskränkt uppfattning av kultur. Kultur är människors sätt att leva tillsammans. Den uttrycks i bebyggelse, infrastruktur, lagar, politik, arbetsplatsorganisation, vardagsunderlättande regler, gemensamma referenspunkter, delad natur och klimat etcetera.

    Ett samhälle är en kultur, ett sätt att leva tillsammans. I kulturen ingår både de formella reglerna, lagarna, och de informella reglerna, sedvänjorna, Så om man delar samma samhälle, varför i hela friden ska man ha olika kulturer som krockar? Som delar upp landet i olika grupper?

    Nu räknar jag inte in religion i detta. Att personligen fritt välja och utöva sin religion är en demokratisk och individuell rättighet. Därför ska förstås inte skolavslutningar vara i kyrkan. Och jag anser att staten ska hjälpa till med finansieringen av moskébyggen för att kompensera för 1000 års gynnande av kristendomen. Islam ska vara välkommet i Sverige, bli en vanlig svensk religion bland andra.

    Det är ett sätt att konkret och aktivt bidra till en gemensam identitet svenskar och invandrare emellan. Vi bör nog även exempelvis titta på lovdagarna/helgdagarna och avkristna dem. Ge dem ett annat innehåll, kanske med tilläg från invandrade kulturer.

    Jag tror man idag måste jobba aktivt med kultur/identitets-sammansmältningen mellan nysvenskar och gamsvenskar. Tillsammans med arbetet att ge invandrarna jobb och minska klassklyftorna.

    Som jag säger är internationalism bra. Men vi behöver också en lägre mer realistisk nivå att arbeta på, nationen.

    Nu hinner ej skriva mer. En jämlik man har tvätt, städning och disk att hålla igång.

  • Hans Norebrink

    Till Hampus: Nationalismen är en sammansmältning mellan två ytterpunkter, där all nationalism befinner sig någonstans längs skalan:

    Fransk ‚Äì tysk, upplysnings- ‚Äì romantisk, civil ‚Äì etnisk, medborgerlig ‚Äì kulturell, stat-till-folk ‚Äì folk-till-stat, demos ‚Äì etnos, individualistisk ‚Äì kollektivistisk, modernistisk ‚Äì traditionalistisk, vänsterorienterad ‚Äì högerorienterad. Och som norske statsvetaren och professorn Öyvnd Österud skriver i sin ”Vad är nationalism?”: ”Nationalism har ingen entydig politisk färg”. Vidare:

    ”De nationsbegrepp vi har ställt mot varandra har starka politiska konnotationer. Å ena sidan nationen som demos: medborgerlighet, frivillig samhällspakt, folksuveränitet, galliskt rättighetstänkande. Å den andra sidan nationen som etnos: den utvalda stammen, kulturgemenskapen, fronten mot andra grupper. Demos-uppfattninen kan vara liberal och vänsterorienterad, etnos-uppfattningen traditionalistisk och högerorienterad, men detta varierar från land till land.
    Samma ord, samma appell till det nationella, har alltså använts om positionerna på bägge sidor av en politisk huvudstrid under de senaste två hundra åren. Detta är inte bara förvirrande språkbruk, där ”nationen” blir till en lekboll i politisk polemik. Det är också missvisande begreppsanvändning. Det medborgerliga nationsbegreppet är för substanslöst för att inbegripa den nationella gemenskapens förutsättningar, det etniska nationsbegreppet är å andra sidan för smalt för att omfatta det subjektiva elementet i nationell identitet och nationsskapande.
    Den nationsuppfattning vi har argumenterat för här, är en tredje väg. Den tillvaratar gemensamma element från de två andra, men undviker deras viktigaste svagheter. Framför allt står den över den politiska striden där nationsbegreppet är vapnet, och öppnar för att nationen kan manifesteras på högst olika sätt, med vitt skilda politiska tendenser.”

    Denna tredje väg, som jag stödjer, uppfattar jag att man i mycket praktiserar i Bolivia. Där finns den allnationella patriotismen för landet, och det etniska momentet där det indianska arvet tas tillvara på. Bolivia satsar hårt på att hjälpa de mest utsatta, diskriminerade och fattiga. Även den franska nationalismen närmade sig denna tredje väg.

    Till Jan: Ta den bolivianska vänsternationalismen med dess starka etnoindianska inslag. Där lyfter man fram klass, kön, kulturella och geografiska minoriteten. Överklassen har använt nationalismen för att skyla över klasskillnaderna, vänstern kan använda den för att skapa rättvisa, jämlikhet och solidaritet, för att lyfta fram ”folket” (den breda massan) i nationen. Precis som 1789.

    Allmänt: Det socialkonservativa nationsresonemanget låter bra, och jag kan tänka mig att Lasch är ärlig. Men historiskt vet vi ju att det konservativa nationsbegreppet har använts för att ena klasserna under överklassen, för att sätta rikemansnationen före den inhemska och internationella klassolidariteten, för att få arbetarna att acceptera sin underordnade ställning. En reaktionär nationalism alltså.

    Men varför kasta ut barnet med badvattnet. Bara för att överklassen missbrukat nationalism i sitt klassegoistiska syfte innebär ju inte att Folkets Nationalism är fel. Tvärtom. Ryck Nationen ur överklassens och småborgerlighetens händer! Låt oss ta hand om denna starka mobiliseringsgrund för progressiva syften!

    Visst, det var överklassen som skapade de stater där det senare utvecklades en folk-nations-känsla ur de tidigare lokala bykänslorna, kommun-identiteterna. Men det kan ses som folkets sätt att inom den historiskt och geografiskt givna ramen utveckla ett självmedvetande som kollektiv, som en grund för demokrati, välfärd och socialism.

    Vilket skedde för första gången i modern tid i bollhuset i Frankrike 1789 när folket, massan, tredje ståndet, bönderna och hantverkarna utropade sig själva till Nationen.

    Vi bör nu och på sikt bygga upp en global internationell gemenskap, solidaritet och politik. Men den kan aldrig bli lika stark som nationerna, kan inte väcka samma identitet och känslokraft. Så varför inte vara såväl vänsternationalister som vänsterinternationalister som en vettig och realistisk tredje väg?

  • Hans Norebrink

    Man kan även dela in nationalismen i: elit- ‚Äì folk-, rationell känslomässig, officiell ‚Äì folklig, aggressiv ‚Äì fredlig, förenande ‚Äì separatistisk, inåtvänd ‚Äì utåtvänd, territoriell ‚Äì stam-, välfärds- ‚Äì osocial.

    Nationalismen är helt enkelt en annan dimension av politiken än klass/ideologi-motsättningen vänster-höger (liksom också dimensionerna religion ‚Äì ateism, centralism ‚Äì decentralism, tillväxttänkande ‚Äì miljötänkande).

    Nationer och dess ideologi nationalism är sociala konstruktioner. Skapade av människan via politik och kultur. Men de bygger på vissa biologiska ”instinkter” hos människan:

    Individer i grupper är lika varandra, samarbetar med varandra via reciprok altruism, och känner sig nära varandra via släktskap, släktskapsaltruism.

    Nationalisterna konstruerar via socialt ingenjörsarbete nationer där sådana inte tidigare fanns. I detta uppfinner man myten att nationen skulle ha existerat i evärderliga tider. Se klassikerna ”Den föreställda gemenskapen” av Benedict Anderson.

    Nationsbyggarna säger att vi som bor i detta geografiska område, som delar denna historia, som har denna religion, detta språk, dessa traditioner etcetera är lika varandra och utgör ett folk, en nation. Genom att vi exempelvis bor i samma stat och samarbetar inom denna är detta ytterligare ett ”bevis”. Slutligen använder man släktskapsmetaforer för att väcka den genetiska släktsolidariteten:

    Fosterland, fädernelandet, modersmål, Moder Svea, brödrafolk, den nordiska familjen, söner av ett folk. Man manipulerar alltså genetiska tendenser för att socialt konstruera nationen. Kulturen manipulerar Biologin i nationsskapandet.

  • Hans Norebrink

    Apropå biologi och kultur (socialkonstruktivism). Nationer (och etniska grupper) är socialt och kulturellt konstruerade men de bygger på människans biologiska socialitet, släktskapstänkande, samarbetstänkande, symboliska tänkande, fantasiförmåga. Därför finns både likheter (biologi) och olikheter (sociakonstruktivism) nationer emellan.

    På liknande sätt kan man resonera om kön/genus. Det finns en biologisk beteendskillnad könen emellan, men i de socialt konstruerade könen/genus/gender kan man förstärka eller försvaga dessa. Därför finns både likheter (biologi) och olikheter (social konstruktivism) könen emellan.

    Ett liknande resonemang kan föras om klasser. Vi har biologiskt såväl en hierarkisk tendens som verkar för klassamhälle, och en egalitär tendens som verkar mot klassamhälle. Därför finns både likheter (biologi) och olikheter (social konstruktivism) när det gäller klasser och klasskamp.

    Biologi och Kultur i ständig samverkan. Arv och miljö. både och, 50-50. Båda förklaringsmodellerna behövs samtidigt. Tvärvetenskap är nödvändigt, liksom ömsesidig respekt.

  • Hans Norebrink

    Josefin: Jag tror alltså på en blandning av biologi och social konstruktivism. Och att det är den sociala konstruktivismen som är hoppet för att delvis trixa sig förbi de mindre trevliga sidorna i biologin.

  • Hans Norebrink

    Ett slutord: Se er omkring. Överklassen är åter kosmopolitisk, som den var förr. Den manipulerade nationalismen mellan ungefär 1880-1945. Nu behöver den inte nationalismen längre.

    Realsocialismen existerar inte längre som ett hot man kan använda nationalismen mot för att internt och externt splittra arbetarna.

    Den politiska och fackliga arbetarklasskampen och klassmedvetandet är så lågt bland vanligt folk att inte heller där överklassen har behov av nationalismen i disciplinerande syfte.

    Kapitalismen är så global, kapitalet så flyktigt, borgarna så flyttbara att nationalstaterna och deras demokrati försvagats under den gränslösa marknadens utpressning gentemot de nationella ekonomierna. Bättre då för överklassen att lämna nationerna med deras besvärliga demokratier för den nyliberala halvdiktaturen EU och för den laglösa kapitalistiska världsmarknaden.

    Borgarklassen och nationen skiljde sig för länge länge sedan. På tiden att uppmärksamma detta kanske…

  • Hans Norebrink

    Och då är vi väl överens då slutligen: Nationalism har inget med höger i sig att göra. Det var ett feltänk från vänsterns sida. Tänk om, tänk självkritik, tänk rätt.