Andreas Malm blir medlem i Socialistiska Partiet

Andreas Malm har varit min vän sen Göteborg 2001 då vi möttes framför polismuren och tillsammans försökte hålla ordning och lugna ner folk. Han har varit närstående till det parti jag är med i ännu längre och har till slut bestämt sig för att bli medlem i Socialistiska Partiet. Han är förstås varmt välkommen och jag ser fram mot intressanta diskussioner med honom även i framtiden. Så här motiverar han i korthet sitt inträde i Socialistiska Partiet:

”Efter 13 års öppet förhållande med Socialistiska Partiet har jag beslutat mig för att söka formellt medlemskap.

När så lång tid har gått och man ändå lever ihop politiskt känns det lika bra att flytta in, stadga sig, deklarera sin lojalitet offentligt. Det finns ingen anledning att romantisera den politiska hemlösheten (en av alla vår tids passiviserande individualistiska patologier). Själv har jag alltid trott på arbetarrörelsens klassiska uppmaning ”organisera dig!” – det är ju det jag vill att folk ska göra! – och då kan jag inte själv leva som privat atom.

För mig är SP det självklara valet. Det finns tusen och ett skäl, av olika art, som jag kommer att utveckla i senare texter. Låt mig bara räkna upp tio här:

1.) SP bedriver gräsrotsarbete i de folkrörelser som har potential att driva vårt land i rätt riktning: fackföreningsrörelsen, klimatrörelsen, ockupationsrörelsen, de olika solidaritetsrörelser som blommar upp emellanåt. Just den här typen av gräsrotsarbete är själva poängen med ett revolutionärt parti, som jag ser det. Efter ett drygt decennium av eget arbete i olika rörelser – främst Palestinarörelsen och klimatrörelsen – har jag ackumulerat en lång erfarenhet av att kamraterna från SP är de som tänker och verkar precis som jag önskar: demokratiskt, lyhört, radikalt, för att utveckla rörelserna så framgångsrikt som omständigheterna medger. Ofta handlar det bara om att formulera just potentialer, men sådan är nu vänsterns allmänna situation i vår del av världen – och det gäller att utveckla dem.

2.) SP har som ingen annan organisation i svensk vänster gjort ödmjukhet till en dygd. Det låter som flumknas, men det är viktig sanning. SP är inte bara en samling ovanligt fantastiska människor (en fördel med partiets litenhet är att man kan lära känna tillräckligt många för att få bra kläm på det) utan också en organisation som förhåller sig ödmjukt till inre åsiktskillnader, till vänsterns historiska problem och, inte minst, till de sociala rörelser vi arbetar i. Andra vänsterorganisationer – vi behöver inte nämna några namn – gör allt för att ta över rörelser och förvandla dem till sina egna: ett säkert, många gånger upprepat recept för att ta död på dem. Det gör inte SP.

3.) SP är ekosocialistiskt! Fjärde internationalen är ekosocialistiskt! Ekosocialismen som politiskt koncept har utvecklats och fortsätter att utvecklas av kamrater i denna rörelse – say no more!!!

4.) Ilham Moussaid. Say no more igen!

5.) NPA NPA NPA!

6.) Fire Alarm av Michael Löwy är kanske den bästa bok som publicerats de senaste tio åren. Den går rakt in i själen.

7.) Omställningen av svensk bilindustri är en huvuduppgift för den radikala rödgröna vänstern. Läs mer i Röda rummet!

8.) Ernest Mandel är den främste marxisten i världen efter andra världskriget och inspirerar mig i mitt arbete, min forskning, som ingen annan, år efter år.

9.) Den fria marxism som strålat ut från Fjärde internationalens kretsar och besläktade miljöer – se bara på New Left Review och Verso – under de senaste decennierna är den öppnaste, mest nyskapande, receptiva, odogmatiska marxism världen känner.

10.) SP kan, liksom sina systerorganisationer i Frankrike, England, Danmark, Tyskland osv, arbeta för enighet inom den svenska vänstern. Ett medlemskap i SP är ett medlemskap i Sveriges radikala vänster, utan sektgränser, partichauvinism eller parlamentarisk avskärmning.

Jag skulle kunna fortsätta, och jag kommer att fortsätta – återstår att förklara
(bland mycket annat) varför jag, som länge var organiserad syndikalist, inte längre tror på syndikalismen eller SAC som politiska projekt – men det här är nog för nu.

/Andreas Malm”

I veckotidningen Internationalens första maj-nummer kommer en längre intervju med Andreas att finnas med. Köp det numret, eller ta en prenumeration idag!

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

7 svar på “Andreas Malm blir medlem i Socialistiska Partiet”

  1. Jag tycker förstås Andreas gör det lite för lätt för sig.

    Det är lätt att hålla med om förutsättningen: ”Det finns ingen anledning att romantisera den politiska hemlösheten (en av alla vår tids passiviserande individualistiska patologier). Själv har jag alltid trott på arbetarrörelsens klassiska uppmaning ‚Äùorganisera dig!‚Äù ‚Äì det är ju det jag vill att folk ska göra! ‚Äì och då kan jag inte själv leva som privat atom.”

    Men slutsatsen att det man ska organisera sig i är ett politiskt parti är minst av allt självklar.

    Jag anser att partiformen är djupt problematiskt, och dessutom förvirrande. I svenska språket står ordet för två saker:
    – en organisation vars huvudsyfte är att delta i parlamentariska församlingar och där skapa de kompromisser som styrkeförhållandena i samhället lägger upp till
    – en organisation som i första hand är uppbyggd kring en ganska snäv ideologi och i första hand konkurrerar med andra organisationer uppbyggda kring marginellt annorlunda men lika snäva ideologier.

    Och det är sällan riktigt klart för de flesta vad som är vad.

    Jag tycker det här är ett topptungt sätt att organisera det politiska livet. Alltför mycket kraft ägnas åt att skapa kompromisserna och alltför lite åt att skapa det som det ska kompromissas om. Alltför mycket kraft ägnas åt ideologier och alltför lite åt att organisera de politiska rörelser som skapar det material som ideologierna byggs av.

    Alltför mycket programmatiskt tänks ut på förhand av alltför få människor, alltför lite energi läggs på att göra det möjligt för många att engagera sig i programmet för samhällsomvandling på rimligt lika villkor.

    Alltför lite hänsyn tas till Karl Marx’ ”hellre en riktig rörelse än tio perfekta program.”

    1. Jan W: Du och min vän Tord Björk tar bägge två lite för lätt på detta med en ideologisk organisering tycker jag nog.

      Samtidigt så är jag övertygad om att MJV inte hade funnits idag om inte KAF/SP tagit ett enormt ansvar för att bygga organisationen och dess ideologiska bas. Du och Tord Björk mf.l. inom miljörörelsen är ju oerhört influerade av den politiska linje om formade MJV och som till stora delar diskuterades fram inom SP/KAF. Samtidigt gick ju också påverkan den andra vägen och utan arbetet och diskussionerna i MJV hade SP idag inte varit ett ekosocialistiskt parti med folkröreslelinjen som ledstjärna. Man kan säga att den ideologi som Björn Erikson med flera arbetade fram under 1970-talet och 80-talet kom attf orma både ett parti, KAF/SP och en rörelse, MJV.

      Du vet också att vi aldrig gjorde några försök att kontrollera MJV eller att ”ta över” organisationen även om SP-medlemmar satt i ledningen för MJV långt in på 1990-talet.

      Inom SP ägnar vi större delen av vår kraft till att organisera och arbeta i rörelser, att försöka få folk att engagera sig i rörelser osv. SP fungerar som ett verktyg för att diskutera hur detta ska kunna göras plus att PS också fungerar som ett politiskt verktyg som går att använda på den parlamentariska arenan som ett komplement till rörelserna. Det är detta verktyg som Andreas Malm nu kan påverka än mer än tidigare.

  2. Bara en kommentar till Jan W: Det är förvisso så att de politiska program vi ser runt omkring oss är resultatet av relativt få människors hjärnor. Å enda sidan. Å den andra så är ju våra program resultatet av att folk har kämpat för dom i praktiken och det har på så vis förfinats med tiden. Med andra ord så är ju tillexempel SP:s program ett resultat av det som hände inom miljörörelsen och tvärtom, precis som Anders skriver. På samma sätt är ett uppdaterat politiskt program
    för ett vänsterparti resultatet av århundraden av kamp och blodspillan. Det är kunskaperna från de händelserna som utgör programmen. Och i det sammanhanget så är det inte alls så få som har varit med och skrivit…

  3. Jag är inte emot att partier finns. Men den politiska miljön i Sverige idag är topptung. Jag skulle hellre se fler som arbetade i organisationer typ MJV och Gemensam Välfärd, och färre som jobbade i partier. Samt inte minst fler såg MJV, GV m.fl. som sitt huvudengagemang och inte främst ett ställe där de praktiserade sin partipolitik.

    Förmodligen är det helt rätt att försöka organisera ett brett antikapitalistiskt parti i Frankrike där det faktiskt finns mycket breda folkrörelser ”på gatan”, men utan parlamentarisk representation för dessa. Men med den eländigt lilla rörelse som finns i Sverige finns inget för partierna att arbeta med.

    Jag är också fullt medveten om att partiaktivister gör ett jättejobb, t.ex. inom GV. Men det är en del av problemet – att det helt oförtjänt finns sorts magi runt partier som motiverar folk att ge sitt bästa, medan egenvärdet av andra typer av organisering systematiskt undervärderas.

    Magin runt partier är ett ont arv från Lenin, tror jag. Jat tycker att man borde se mer pragmatiskt på det, och försöka från tid till annan bedöma vad som är mest lägligt att satsa extra på med hänsyn till det politiska läget.

  4. Eller det kanske inte är från Lenin, det kanske är från parlamentarismens genombrott i slutet av 1800-talet, då partiorganisering var nytt och fräscht.

    Men idag är det faktiskt hundra år senare, och partier i gemen har blivit en del av statens kooptionsmekanismer. Vilket som, det behövs mer pragmatism.

Kommentarer är stängda.