Dubbelt pinsamt

Boknytt
De ska ju ändå dö
Gunnar Ekberg
Fischer & Co

Dubbelt pinsamt

Det här är en delvis fascinerande inblick i svensk underrättelsetjänst. Lite spännande på slutet när agenten Gunnar Ekberg är inblandad i ett undervattenssabotage i Medelhavet, eller när hans tio år av spioneri i svensk vänster och palestinsk motståndsrörelse börjar avslöjas. Men det är alldeles för långt. Det blir tröttsamt med alla spioneridetaljer och alla agentuppdrag i Mellanöstern.

För mig som var med i den svenska sjuttiotalsvänstern blir boken ett pinsamt återseende med alla dess absurda inslag, trender och tendenser: dogmatism, sekterism, fanatism, intolerans, splittring, svartvitt-tänkande, ungdomssubkultur, uppblåsthet, humorlöshet, politisk korrekthet, hård debatt-ton, ungdomsuppror mot medelklassföräldrar innan karriären och sveket mot ungdomsidealen, bortskämd välfärdsgeneration som leker av sig när folkhemmet står i zenit och stora delar av arbetarklassen upplever sig ha fått det bättre än någonsin (min morfar svalt som barn, nu hade han som vanlig outblldad arbetare sommarstuga och reste utomlands regelbundet, så han undrade varför han skulle göra revolution).

Alla och allt var förstås inte så här. Långt därifrån. Det fanns många bra saker och bra kamrater. Men tendenserna fanns hos alltför många. Och detta därför att inslaget av arbetarkamp var för svagt och inslaget av studenter och medelklassintellektuella för starkt. Hade vänstern på allvar burits fram av en arbetarrörelse hade de varit svaga på 70-talet och starka nu då arbetarna får det sämre och välfärden slaktas (under förutsättning att arbetarna idag börjar kämpa…).

Den andra pinsamheten är Ekbergs ideologiska inkompetens. När han i boken ”pratar kommunistiska” låter det helt absurt. Hur i helskotta kunde han lura någon när det låter som om vänsterorden slängts in i en tombolasnurra och plockats upp slumpvis. Även om man är en gammal trist antikommunistisk borgardinosarie så fordrar ju detta spionjobb att man förstår sig på hur vänstermänniskor tänker, deras drömmar och visioner. Men Ekberg förstår nada!

Bara en sådan självklarhet som att talet om revolutionen inte gällde nu, utan en tänkt framtid när samhället och ekonomin krisar och faller sönder, samtidigt som en majoritet vinns för en socialistisk lösning på kaoset. Ska man då bara utgå från att borgarklassen tänker: ”Ja, vi vill förstås behålla våra pengar, vår makt, våra privilegier, vår status och våra egendomar, men demokratin måste respekteras. Ta ni alltihop!”

Så tänkte inte överklassen i Chile, och inte på andra ställen där deras makt hotats demokratiskt. Så kan man inte dra slutsatsen att de rika kanske inte heller i Sverige säkert kommer att respektera folkets demokratiska beslut att införa socialism, och att DÅ en demokratisk revolution kanske kan tänkas bli nödvändig? Nu vet jag ju att det inte finns några borgerligt tänkande människor som är ärliga nog att följa med i det resonemanget. Men det borde en kompetent spion och en kompetent svensk spionorganisation kunna göra.

Antydningarna om att vänstern konkret planerade revolution är löjeväckande. Så många som hoppat av vänstern, gjort karriär och blivit anti-socialister så borde väl de ha avslöjat de planerna för länge, länge sedan (sedan kan man ju förstå att en organisation som även teoretiskt pratade om revolution lockade till kontroll).

Den enda gången jag under min tid i KPML(r) hörde antydas något konkret om revolution var när jag var med i partiet vaktstyrka (vi anfölls regelbundet av motorcykelgäng). Vi tränade en gång i skogarna utanför Göteborg och en partihöjdare sade att ”Ni som står här kommer att ingå i framtidens svenska Röda armé”. Obs att han sa framtiden, och att han strax därefter sparkades ut för vänsteravvikelser.

Mina egna erfarenheter av den så kallade sjukhusspionen på mitt jobb på Sahlgrenska sjukhuset på 70-talet förstärker min bild av klantspionen Gunnar Ekbergs och svensk underrättelseverksamhets inkompetens och lögnaktighet. Vi anklagades för att ha klippt en kabel på Östra sjukhuset där vi inte ens hade en particell. Och varför i herrans namn skulle vi göra det?

Vi anklagades för ”hemlig cellverksamhet”, men när blev politiskt arbete olagligt? Dessutom stod vi varje vecka utanför Sahlgrenska och delade flygblad, sålde Proletären, samt hade namnlistor och insamlingsbössor till förmån för Sydafrika, Spanien, Vietnam, och strejkande hamnarbetare, skogsarbetare, städerskor etcetera. Samma inne på sjukhuset. Vi var minst av allt hemliga – hur hade vi kunnat arbeta politiskt då?

Slutligen anklagades vi för kontakter med terrorister. Men det handlade om det helt öppna arbete KPML(r) hade med palestinska Folkfronten. Att vi skickade ner läkare och sjuksköterskor till de palestinska flyktinglägren (bland annat min dåvarande flickvän, som idag är opolitisk byrådirektör). När jag och en annan vårdarbetare reste till Mellanöstern på semesterresa besökte vi som korta artighetsvisiter Al Fatah i Kairo och Folkfronten i Beirut. Dessa helt betydelselösa besök registrerades av den svenska underrättelseverksamheten (vilket går att läsa i de få SÄPO-papper om mig själv jag tillåtits få ut).

Gunnar Ekbergs spionorganisation IB (senare avslöjad av Guillou som Ekberg ger ständiga tjyvnyp i boken) var alltså som hotellchefen i ”Pang i bygget” både inkompetenta och oförskämda. Men vad värre är, de var illegala och odemokratiska, utan beslut, kontroll och insyn från riksdagen.

De var skurkarna, inte vi.

Läs mer: Mytomanen och lögnaren Gunnar Ekberg, Gunnar Ekberg – en svensk terrorist, Gunnar Ekbergs arbetsmetoder – bombhot, inbrott, förtal och lögner

Intressant?

I media: SVD, DN, NM1, 2, Röda Lund, GP, EX, Skanskan, Resumé, AB, GT,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements