Åsa Linderborg, Lars Vilks och yttrandefriheten

Åsa Linderborg förklarar sin syn på Lars Vilks-affären och det försvunna uppropet för yttrandefriheten som Thomas Mattsson har gjort just henne ansvarig för. Att uppropet aldrig kom ut alltså. Så här skriver hon bland annat:

När jag fick förslaget till text blev jag dock tveksam. Jag redovisade mina synpunkter, texten omarbetades något, men inte tillräckligt för att jag skulle vara tillfreds. Jag fick då den hedrande frågan om jag kunde tänka mig att skriva texten. Eftersom det var alltför bråttom, tackade jag nej. Jag inskärpte att uppropet omöjligt kunde hänga på min underskrift, att det naturligtvis stod de andra fritt att fortsätta utan mig, men att jag var öppen för en tredje text. Då lades uppropet ner.

Ett par dagar senare ringer en journalist från Mediavärlden och undrar vad som omintetgjorde projektet. I Expressen i lördags lade tidningens chefredaktör Thomas Mattsson, som inte var med i uppropsdiskussionerna och därför borde veta mycket lite om saken, genom ombud hela skuldbördan på mig. Med det vill han låta mena att jag inte är nån vän av yttrandefriheten.

[…]

Jag vände mig – bland mycket annat – mot att en appell som syftar till att försvara yttrandefriheten, ifrågasätter yttrandefriheten kring Vilks på nätet. Man måste skilja mellan det som är olagligt (hot) och det som är obehagligt men är och ska vara lagligt (hat och näthat). Jag höll inte heller med om att Vilks rondellhund är ”subversiv”. Han vill säkert att den ska vara det, men subversiv konst slår mot makten. Det finns inga lagar som förbjuder Lars Vilks att rita rondellhundar eller kränka muslimer.

[…]

En central passage i uppropet ifrågasatte ”tystnaden” kring Lars Vilks (samma anklagelse formuleras dagligen och överallt). Men är ”tystnad” verkligen det som kännetecknar offentlighetens förhållande till Lars Vilks? Vi gör ju inget annat än pratar om Lars Vilks. Det finns inte en konstnär, politiker eller opinionsbildare som ifrågasatt Vilks rätt att yttra sig om yttrandefriheten, det multikulturella samhället, islam eller konstvärldens förmenta tolerans – och allt vad Vilks påstås vilja med sin rondellhund. …

Precis som de flesta kritiker av Vilks och ”liberalerna” i Expressen och Axess försvarar Åsa Linderborg alltså rätten för Vilks att rita fula rondellhundar och att provocera som han vill. Men hon konstaterar också att han fungerar som en del en islamofobisk ”kampanj” som delar upp världen i ”goda demokrater” och ”onda muslimer”.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements