Polisens effektivitet har inget samband med uppklarningsprocenten

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har gett ut en rapport om polisens effektivitet. Idag mäts polisens effektivitet oftast i förhållande till antalet anmälda brott. Problemet med detta är enligt rapporten flera:

Metoden att mäta effekterna av polisens brottsförebyggande verksamhet med hjälp av förändringar i antalet brott som anmäls till polisen kan förknippas med tre problem:

  • Speglar antalet anmälda brott den faktiska brottsnivån?
  • Speglar variationer i antalet anmälda brott variationer i fråga
    om faktiska brott?
  • Vilka faktorer utöver polisverksamheten påverkar brottsnivån?

[…]

Variationer i antalet brott som anmäls till polisen kan bero på faktorer som t.ex. benägenheten att göra en anmälan, lagändringar, demografiska faktorer och liknande. En annan faktor som påverkar antalet brottsanmälningar i hög grad är polisens eget arbete. För att ta ett exempel så kan en ökad polisnärvaro i områden där det ofta begås brott, så kallade hot spots (Weisburds & Telep, 2010), leda till en samtidig minskning av antalet faktiska brott och ökning av antalet av polisen registrerade brott.

Detta är fallet inte minst när det gäller förhindrande av misshandel på offentliga platser, vilket ovan beskrivs som ett av polisens centrala verksamhetsmål. Eftersom ett annat av polisens mål är att öka närvaron på platser med hög brottsfrekvens så borde vanligen denna ökade närvaro leda till att fler fall av misshandel utomhus upptäcks och registreras. Målet att minska antalet anmälda misshandelsbrott utomhus står följaktligen i direkt konflikt med målet att öka polisnärvaron. Det kan också konstateras att den mest kostnadseffektiva metod som polisväsendet kan tillämpa för att uppnå det numeriska målet, är att helt enkelt göra sig otillgänglig för brottsanmälningar.

I praktiken blir det alltså meninglsöst att mäta polisens effektivitet i förhållande till antalet anmälda brott. Mått som uppklarandeprocent i förhållande til antalet anmälda brott eller antalet anmälda brott i sig fungerar alltså överhuvudtaget inte för att mäta effektiviteten hos polisen. Polismyndigheters uppsatta mål blir därmed oftast helt meningslösa och oanvändbara för att mäta effektiviteten hos polisen och för att avgöra om en genomförd instats faktiskt minskat brottsligheten. När det gäller just uppklarade brott finns ytterligare en rad problem som rapporten visar på:

Problemen i samband med användning av andelen uppklarade brott beror delvis på att brott kan klaras upp på en rad olika sätt (av vilka flera inte omfattar lagföring av gärningspersonen) och delvis på att andelen uppklarade brott påverkas av ett antal olika faktorer som inte har något att göra med polisens effektivitet.

[…]

Det allvarligaste problemet i samband med mätning av effektiviteten utifrån andelen uppklarade brott är dock att sannolikheten för att brott ska klaras upp varierar dramatiskt mellan olika brottskategorier. Den totala andelen uppklarade brott omfattar därmed både brott som mer eller mindre har klarats upp samtidigt som de registreras av polisen och brott som kräver stora insatser från polisens sida för att möjligen kunna klaras upp.

Om vi fokuserar på t.ex. trafikförseelser eller på brott mot narkotikastrafflagen är den höga andelen uppklarade brott inom dessa brottskategorier en följd av att en misstänkt oftast kan identifieras i samma ögonblick som brottet upptäcks. Således kan till och med en relativt hög andel uppklarade brott inom dessa kategorier spegla en låg effektivitetsnivå hos polisverksamheten som exempelvis kan bero på att rutinerna för att hantera dessa brott är för tidsödande eller bristfälliga på andra sätt. Samtidigt kan en mycket lägre andel uppklaringar, för t.ex. stöldbrott, visa på en relativt hög effektivitetsnivå inom polisarbetet.

[…]

Att inrikta polisverksamheten mot att klara upp så många brott som möjligt kan också förknippas med andra typer av risker. Utredningen av Brixtonkravallerna i London 1981 (Scarman, 1982) utgjorde ett odiskutabelt bevis på de problem som uppstår när polisen oproportionerligt och ogenomtänkt tillämpar rätten att stanna och visitera (s.k. stop and search) unga personer. Anledningen till kravallerna var delvis polisens övernitiska försök att lagföra så många som möjligt av de svarta ungdomar som kom från Brixtonområdet för en rad mindre förseelser (huvudsakligen cannabisinnehav). Brixtons invånare uppfattade polisens prioritering som rasistiska trakasserier vilket ledde till utbrott av allvarligt våld och skadegörelse.

[…]

Så är fallet t.ex. med de våldtäktsbrott som anmälts till polisen under de senaste 15–20 åren.
Polisens effektivitet i samband med uppklarandet av dessa brott har förmodligen ökat betydligt under denna period men andelen ärenden som lämnats till åklagare har inte ökat i samma omfattning. Eftersom de våldtäktsbrott som anmäls i dag har en delvis annan karaktär (till följd av att benägenheten att anmäla sexuella övergrepp har ökat) har de blivit svårare att klara upp.

Målsättningen att öka andelen fall som leder till personuppklaring kan dessutom stå i direkt konflikt med målet att förbättra kvaliteten på utredningarna. I värsta fall kan fokuseringen på en hög andel uppklarade brott öka risken för kränkningar av den enskilda individens rättssäkerhet.

Uppklarningsprocenten har alltså inget direkt samband med polisen effektivitete att bekämpa brott. Däremot kan den ha en del med polisens ekonomiska effektivitet att göra. Detta genom att polisen prioriteras brott med hög möjlighet till uppklarning. Något som leder till att kostnaden per uppklarat brott minskar och den ekonomiska effektiviteten hos polisen ökar. Men också till att svårutredda brott (exempelvis många våldtäkter) inte utreds.

Intressant?
Borgarmedia: SVD, GP, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Polisens effektivitet har inget samband med uppklarningsprocenten”

Kommentarer är stängda.