Den opinionsundersökning som Sifo gör i juni brukar ha samma block i topp som sen också vunnit valet i september. Årets Sifo-undersökning har ett försprång för det borgerliga blocket och med moderaterna som ett större parti än socialdemokraterna.
En borgerlig regering blir dessutom ännu starkare om man beaktar att Sverigedemokraterna enligt udnersökningen kommer in i riksdagen. För Sverigedemokraterna (SD) i riksdagen innebär inte att den borgerliga regeringen inte får egen majoritet som SVD skriver utan att den borgerliga regeringen stärks. För SD kommer alltid att ge stöd til att bidla en borgerlig regering och inte ge stöd till en socialdemokratisk. Det inser alla sansade bedömare. SD är inget vågmästparti med ståndpunkter mellan blocken utan ett borgerligt extremhögerparti.
Däremot kan ett borgeligt övertag efter valet i höst vältas över ända om det är så att kristdemokraterna och/eller centern ramlar ur riksdagen. Något som faktiskt kan hända. Bägge partierna har legat under (gäller främst KD) eller strax över riksdagsspärren i flera opinionsundersökningar.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om SD, Borgerligt, Alliansen, Oppositionen, Samhälle, Socialdemokraterna, Rödgröna, Kristdemokraterna, Centerpartiet, OPinion, Opinionsundersökning, Politik
Det är trender hit och dit samt 20 % osäkra i den som kom tidigare i veckan. Dock är SD nära eller i riksdagen i båda. Det lutar åt ett ”hunged parlament” a la suéde. Det blir mycket intressant att se hur de svenska partierna hanterar en nödvändig blocköverskridande regering. En högodsare är väll M+S. Byter miljöpartiet sida? Ja vem vet.
Klarsynt: Det där är bara trams. Med SD i riksdagen så blir det borgerlig regering. Det behövs inget blocköverskridande för det. I Sverige kan man bilda minoritetsregering (det har Sverige i stort sett alltid haft) och sen kan säkerligen en borgerlig regering räkna med stöd från SD.
Om man tittar på den senaste tidens opionsundersökningar tror jag egentligen inte att det finns mer än två slutsatser man kan dra:
1) Läget är fullständigt öppet och det kan gå precis hur som helst i valet
2) Socialdemokraterna har en vikande trend och moderaterna har en uppåtgående trend. För socialdemokraterna kan det dock kompenseras med att miljöpartiet har en ökande trend (…iof inte i senaste Sifo) och för moderaterna är risken att kristdemokraterna trillar ur (…centern klarar sig nog)
Försöker man se det hela i ett större perspektiv är hela situationen lite märklig. På alla sätt ska vi fås att inse att striden står mellan två block.
Som jag ser det finns det tre huvudgrupperingar.
Först har vi de som i huvdsak står för att utveckla det traditionella samhälle ”tillväxtsamhälle” vi har idag med marknadsekonomi och välfärdslösningar där huvuddelen på ena eller andra sättet finansieras av det allmänna. När det gäller ägandefrågor är det status quo. Här finns givetvis allianspartierna men också en betydande del av socialdemokratin. Det man strider om är nivåer i ersättningssystemen, driftformer för välfärden och smärre nivåjusteringar av skatter. Något i grunden annat samhälle är det dock inte frågan om. Här kan jag ibland tycka att skillnaden mellan moderater och socialdemokrater är ytterst marginell. Även SD får väl på det realpolitiska planet anses ingå i denna grupp även om man står för en nationalism som ingen av de övriga gör.
Sedan kommer de som fortfarande ser socialismen som en möjlighet. Även denna grupp står för tillväxt i en ganska tradtionell mening men man vill se en genomgripande systemförändring i samhället. Hit hör givetvis vänstern men också, tror jag i alla fall, delar av socialdemokratin. I praktisk politik har vänstern fått tona ned det samhällsomvälvande för att bli ”rumsrena” i det rödgröna samarbetet.
Slutligen har vi miljöpartiet som har en annan syn på tillväxt. Man poängterar att vi måste ha globala långsiktiga lösningar. Problemet man har är att det är svårt att förklara hur det hela skall ske i praktisk politik varför risken är att det uppfattas som ”flummigt”.
Så vad gör då den stackars väljaren?
Valet kommer att avgöras i den första av dessa grupper där den stora majoriteten av väljare trots allt finns. Då skillnaderna mellan socialdemokrater och borgerliga är små kommer inte sakfrågorna att avgöra. Förmågan till ledarskap och personfrågor relaterade till detta kan däremot bli mycket avgörande och då måste nog konstateras att moderaterna har en fördel framför socialdemokraterna. Det som också ligger de rödgröna i fatet är att man är ett oprövat kort när det gäller regeringsduglighet och redan har det funnits frågor där man har svårt att komma överens (…förbifart Stockholm, förmögenhetsskatt, ..)
Sedan kan det uppkomma händelser som får opinionen att svänga snabbt. En miljökatastrof i vår närhet och jag tror att segern för de rödgröna är ganska given.
Problemet A Svensson är att ett rasistiskt parti som är Socialdemokratiskt i fördelningspolitiken och borgeligt i många värdefrågor (utom rasismen) är väldigt svårt att basera en budgetmajoritet på.
Klarsynt: Även när det gäller rasismen delar SD uppfattning med många borgerliga väljare och partier (det är väl synligt i centern och folkpartiet och mindre synligt hos m och KD). Och, nej, SD är inte anhängare av en fördelningspolitik som gynnar fattiga och arbetare. Det är möjligtvis vad de säger, men inte vad de föreslår i praktiken. De kommer i allt väsentligt att ge stöd till en borgerlig regering om de kommer in i riksdagen. VI har sett samma sak i andra nordiska lädner som Danmark och Norge. Vi kan säkerligen strida om detta, men facit kommer ju så småningom. I övrigt delar jag till stora delar Pragmatikerns bedömningar. Pragmatikern pekar också på en väsentliga skillanden mellan de borgerliga partierna i övrigt och SD. Nämligen nationalismen.
Förutspådde inte sifos juniundersökning före valet 2006 att s skulle vinna valet?
Det är inte konstigt att det går dåligt för sossarna och de grön röda när man har Mona Shalin som statsminister kandidat. Hon är den mest avskydda och en av de minst begåvade politikerna vi har i Sverige. Enda som kommer upp i hennes klass är Maud. Men alla vet att hon bara är en nyttig idiot i högerblocket. Mona var det sämsta valet av sossarna någonsin. När hon är tyst går siffrorna upp och när hon syns går de ner. Vem fan gillar Mona undrar jag
Mona Sahlins tid var i mitten av 90-talet, hon var den givne efterträdaren till Ingvar Carlsson och vid denna tid tror jag nog hon spred en hel del positiv energi omkring sig. Sedan gick det fel med Tobleroneaffär och hon hamnade i den politiska kylan. Det kan nog med fog antas att hon fick ta ofantligt mycket stryk, varav en hel del oförtjänt, vid denna tid.
Med detta som bakgrund är det givetvis inte lätt att komma tillbaka och att göra en ”nystart” om man av många, också i det egna partiet, betraktas som en ”föredetting”. Mona Sahlin vill säkert en hel del men just nu verkar hon inte kunna förvandla denna vilja till entusiasm och positiv energi. Istället lyser det på något sätt trötthet och osäkerhet omkring henne, något som mycket väl kan avgöra valet.