Klassklyftorna började öka i början av 1990-talet

På ett sätt har ledaren i SVD rätt när den säger att de ökade klasskillnaderna (fast man använder det intetsägande ordet utanförskap) inte bara är ett resultat av de senaste årens borgerliga styre. Nej, självklart är det inte det. Klasskillnaderna började öka i samband med att den nyliberala privatiserings- och avregleringspolitiken fick fäste i Sverige i slutet av 1980-talet. Efter det har samtliga regeringar i Sverige följt samma väg, privatiseringens, avregleringens, de ökade klyftornas väg. Oavsett färg på regeringen så har vi alltså haft en borgerlig politik. Utvecklingen mot ökade klyftor har dock accelerat under den senaste borgerliga regeringen enligt en rad olika undersökningar.

Sen har det under ännu längre tid varit så att flyktingar av olika slag haft det svårt att komma in i samhället. Det är ett problem vi alltid kommer att få dras med, men det går att minska problemet. Man behöver inte öka det så som den borgerliga regeringen gjort genom att försämra möjligheterna att leva ett hederligt och lagligt liv på en anständig nivå trots att man inte har jobb. De ekonomiska klyftorna, som är en del av problemet för integrationen, går att minska genom en politik för ökad jämlikhet och minskade klassklyftor, dvs raka motsatsen till det vi ser från den borgerliga regeringen som generellt gynnar de som redan har och framförallt gynnar de som redan har mycket.

Socialbidrag, a-akssa och sjukersättning bör återställas till tidigare nivåer och kanske göras ännu bättre. Ferl folk i arbeta kan vi få genom att förbjuda bemanningsföretag och minska arbetstiden såväl som genom en satsning på att öka personaltätheten och återställa kapaciteten i den offentliga sektorn, vård, skola och omsorg. Privatiseringarna stoppas och de enheter som privatiserats tas tillbaks i gemensam ägo. På det sättet kan klyftor minskas, människor få likvärdig vård oavsett social status och klass. Det är en återgång till en jämlikhetsssträvande politik som behövs. Inte  motsatsen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • … samt inte minst övergivandet av den fulla sysselsättningens politik till förmån för en meningslös jakt på en inflation som inte ens finns längre.

  • Pingback: Peter Andersson - med rätt att tycka....: Vill vi göra något åt de växande klyftorna mellan människor? Del 2()

  • Instämmer i din analys att utvecklingen mot ökade klyftor började redan på 1990-talet, ja egentligen redan på 1980-talet då avregleringspolitiken inleddes. Jag vill inte gå så långt som att hävda att detta var en borgerlig politik, men klart är att den svenska modellen har förändrats i grunden.
    Normpolitiken har satt inflationsmålet över sysselsättningsmålet. Marknadens räckvidd har ökat med avregleringar och fria globala kapitalflöden. Inkomsterna har blivit mer ojämlika. Sverige drabbades under 1990-talet av en djup ekonomisk kris, som slog mycket hårt på välfärden (se Välfärdsbokslut för 1990-talet).
    Utmaningen nu är att återerövra själva kärnan i välfärdspolitiken; jämlikheten.
    Hälsar Lena

    • Anders_S

      lena: Ja, att återerövra jämlikheten, kampen för jämlikhet, är det viktigaste. De andra viktiga frågorna, jämställdhet, antirasism blir i skenet av ökad jämlikhet lättare att arbeta för och med.