Beijer och Hain – G & L Beijer

Del 3 av 13 i serien Skånekapitalet

Gottfried Beijer (1838-1901) var son till stadsbokhållaren i Malmö, Gottfried Beijer (1801-1878) och dennes maka i första giftet Catharina Margaretha Kockum och han var därmed kusin till Frans Henrik Kockum d.y.. Efter en kort period som sjöman övergick han snart till affärsverksamhet. Han var anställd i handelsfirman Hans Friis & Hjort i Malmö 1853-57, av Schenck & Co i Hamburg 1857-61 och Westenholz Brothers i London 1861-63. Sistnämnda år blev han prokurist för Gust. Roos & Co i London.

I London öppnade han snart egen handelsrörelse, huvudsakligen i spannmål. Efter några år flyttades firman till Malmö, där han tillsammans med sin bror Lorens Beijer 1866 startade grosshandelsfirman G & L Beijer. Även här bedrev man ursprungligen handel med i huvudsak spannmål, men övergick efterhand alltmer till stenkol, tackjärn och valsat stål. År 1878 startade Gottfried Beijer även Sydsvenska Ångfartygs AB. Efter Gottfried Beijers död 1901 övertogs ledningen för G & L Beijer av Lorens Beijer.

Gottfried Beijer ännu vid sin död verkställande direktör i flera privata järnvägar i Skåne i sammanslutningen Malmö Järnvägar. Han var bland annat, tillsammans med Carl Herslow, drivande för tillkomsten av Malmö-Billesholms Järnväg (MBJ), varigenom Västkustbanan fullbordades. Han var också vice ordförande i Kockums Jernverks AB och Bergverks AB Freja, ledamot i styrelsen för Kockums mekaniska verkstad m.m. Han var också en lokalt verksam politiker.

Morbrodern till Gottfried Beijer, Carl Gottreich Beijer (1811-1898), var ansvarig för utbyggnaden av Malmö hamn kring 1850, arbetade med järnvägsutbyggnad i S:t Petersburg 1837-38 och om att spela en viktig roll för svensk järnvägsutbyggnad:

År 1855 utnämndes han till överingenjör vid Södra stambanan av de under Nils Ericsons befäl stående statens järnvägsbyggnader, och han fortfor i denna befattning till 1862 års slut. Han deltog även som ledamot i den av regeringen 1855 tillsatta kommittén för undersökningar angående stambanornas lämpligaste sträckning. Då Kungl. Maj:t år 1862, efter Ericsons avgång från Statens Järnvägar, beslutat, att två särskilda styrelser skulle inrättas, nämligen en över statens järnvägsbyggnader och en för statens järnvägstrafik, blev Beijer utnämnd till chef i den förstnämnda styrelsen. Han var 1877-87 tillika chef i styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader samt erhöll 1878 generaldirektörs namn, heder och värdighet.

Under Beijers chefskap för järnvägsbyggnadsstyrelsen företogs undersökningar för upprättande av planer med kostnadsförslag för Norra stambanans fortsättning från Uppsala och Storvik genom Norrland samt i förening därmed stambanan från Torpshammar över Östersund till Storlien vid riksgränsen mot Norge. Totala längden av de stambanor, som blev utförda under hans ledning, uppgick till 1862 km, och bland dem märks Sammanbindningsbanan genom Stockholm. År 1887 erhöll Beijer på begäran avsked. Han blev 1877 ledamot av Lantbruksakademien (hedersledamot 1884) och 1884 av Vetenskapsakademien. Åren 1871-94 var han representant för Malmö stad i riksdagens första kammare.

Gottfried Beijers syster Charlotte Beijer (1850-?) var gift med Folke Hain (1842-1890). De fick sonen Erskine Hain (1877-1959) som i sin tur gifte sig med en kusin, Anna Beijer (1878-1948), dotter till Gottfried Beijer. Erskine Hain blev VD i bolaget 1914 och han efterträdde därmed Alfred Jacobsson som i sin tur efterträtt Lorens Beijer (1839-1910) vid dennes död. 1908 blev företaget aktiebolag och 4 år dessförinnan delades företaget upp så stockholmsdelen blev ett eget företag. 1922 blev Ernst Wehtje styrelseordförande i bolaget. Kol och koks var vid denna tid företagets viktigaste handelsvaror och under 1930-talet köpte flretaget upp en mängd andra kol och koksföretag. Under mellankrigstiden började man också med tackjärnshandel.

Stockholmsbolaget G&L Beijer Import & Export AB togs 1905 över av Waldemar Beijer, bror till Lorens och Gottfried Beijer, år 1905:

En av de första agenturerna från år 1920 var stålföretaget Arbed i Luxemburg, som numera ingår i världens största stålkoncern Arcelor Mittal. G&L Beijer Import & Export AB i Stockholm representerade Arcelor ända fram till år 2002.

Bolaget AB Kol och Koks förvärvades år 1915, det då ledande bolaget i branschen på den skandinaviska marknaden. Med detta förvärv tog Waldemar Beijer ett strukturgrepp inom handeln med bränslen.

År 1931 avled Waldemar Beijer och brorsonen Kjell Beijer blev kassadirektör. Kjell Beijer arbetade i bolaget  som ordförande fram till 1974.

Anders Wall anställdes 1956 av Kjell Beijer på Kol och Koks och G&L Beijers dotterbolag i Tyskland. Anders Wall blev i december 1964 VD och koncernchef i Kol och Koks/ G&L Beijer, då Sveriges yngste VD för ett börsnoterat bolag.

1956 började alltså en viss Anders Wall på G & L Beijer Import & Export AB i Stockholm. Bolaget i Stockholm, Kol & Koks AB, köptes ut av Kjell Beijer (1899-1988) år 1964 och Anders Wall blev vd i bolaget. Detta bolag utvecklades sedan till Beijerinvest AB i vilket bolag G &  L Beijer AB länge var en stor aktieägare. G & L Beijer Import & Export är idag ägt av Anders Wall. Kjell Beijer var dock huvudägare i Beijerinvest fram till sin död då hans kontrollerade den stiftelse han donerat sin förmögenhet till, Kjell & Märta Beijers Stiftelse. Kontrollen i stiftelsen övertogs av Anders Wall och stiftelsen är en av de större ägarna i Beijer-Alma. Dessutom äger stiftelsen ett par mindre företag, AB Svenskt Tenn och 20% i Bokförlaget Atlantis. I slutet av 2007 var stiftelsens förmögenhet 385 miljoner kronor.

Waldemar Beijer bildade 1903 Rederi AB Rex. Tanken var att rederiet skulle ge sig in i den då nystartade malmfrakten. För detta ändamål inköptes två ångare. Tre år senare anställdes Knut Malkolm Källström (1888-1949), som skulle få en stor betydelse för rederiet i framtiden. 1917 avvecklades rederiet och de sista fartygen såldes till Transatlantic (familjen Carlsson).

Ytterligare några år senare, 1923, startade Waldemar Beijer ett nytt rederi med samma namn. Knut Malkolm Källström blev VD och delägare i bolaget. När han dog 1949 övertogs ledningen i rederiet av sönerna Ragnar Källström och Knut Källström. 1966 deltog man i bildandet av Tor Line tillsammans med Rederi AB Transoil (ägt främst av familjerna Sörman och Parkfelt). Redan 1965 hade Rex köpt Uddevallarederiet Thordén och 1966 fusionerade Rex, Transoil och rederibolagen Bratt/Götha. 1967 köptes hela Rex-koncernen av Saléns.

1959 blev Richard Hain (1886-1975), bror till Erskine Hain, VD i G & L Beijer AB och 1961 efterträddes han av sonen John Hain (1918-1994). Samma år övertog Richard Hain ordförandeposten i styrelsen från Ernst Wehtje.

Under 1950, 1960 och 1970-talet var Richard Hain inblandad i partrederieraffärer tillsammans med familjen Högberg:

På 1950-talet och fram till och med 1970-talet kom Emanuel Högberg liksom sönerna Åke Högberg och Curt Högberg att bilda en rad partrederier tillsammans med bland annat Richard Hain, Sven Engwall och G Magnusson. Däribland Hemisphere SteamshipRederi AB Amphion, Rederi AB Bellis och Rederi AB Ceres. I det sistnämnda rederiet deltog bankir Tage Cervin, friherre Wilhelm Klingspor, advokat Hugo Stenbeck, direktör Sven Engwall och kapten B. Barkman förutom Emanuel Högberg själv. Ägandet i de olika bolagen var invecklat och en del av fartygen finansierades med billiga statliga lån. Genom diverse transaktioner, fartygsförsäljningar via Liberia osv tycks kanske de olika partrederikonstruktionerna under 1960- och 1970-talen också ha fungerat som ett sätt att flytta pengar till utlandet och komma undan med skatt på samma sätt som för bröderna Johansson och K.G. Jansson.

G & L Beijer har också under större delen av sin existens varit en stor delägare i Malmö Hamn AB och är en stor privat ägare än idag. Men själva hamnen ägs av ett bolag som kontrolleras av Köpenhamns och Malmö städer med privata delägare som minoritet. Man har också ägt och ägt andelar i diverse stuveriföretag.

AB Kolkompaniet blev 1968 dotterbolag till G & L Beijer och fyra år senare så blev Charles Werner ny VD. Charles Werner var gift med en dotter till Richard Hain. John Hain blev då styrelseordförande. Vid mitten av 1970-talet påbörjades en expansion utomlands och Kolkompaniet bytte namn till Beijer Olje AB. Under åren hade G & L Beijer också byggt upp en aktieportfölj och man inledde kring 1980 en aktivare hantering av denna. 1981 blevBeijer Electronics en egen avdelning i moderbolaget, med inriktning på marknadsföring av programmerbara PLC- och mikrodatorsystem. Året efter etablerades Beijer Electronics  i Norge och Finland. Värdepappersportföljen ökade samtidigt kraftigt i värde. 1985 bildades G & L Beijer Industri AB för att ta hand om industriförsäljningen. En utveckling i samma riktning, specialisering och uppdelning, fortsatte därefter:

1986
Beijer Electronics, som hittills varit en avdelning i moderbolaget, driver från och med detta år sin verksamhet i det nybildade dotterbolaget G&L Beijer Electronics AB.

1988
Aktieportföljen, som mest representerande ett värde av ca MSEK 750, börjar avyttras. AB Tebeco Industriprodukter förvärvas.

1989
Slipmaterialaffären byter namn till G&L Beijer Tools AB.

Därefter gav sig bolaget in i diverse finansiella transaktioner som ledde till att bolaget köptes upp, bytte namn och till att ett nytt bolag fick namnet G & L Beijer:

1990
bildas Matteus Fondkommission AB med G & L Beijer AB som en av huvudägarna.

1991
avgår Charles Werner som VD. Jan Årefors utses till ny VD.

1992
Skrinet AB förvärvar 62 % av aktierna i G & L Beijer AB. I Skrinet ingår dotterbolagen Kylma AB och DPnova. John och Jan Hain blir huvudägare i den nya koncernen. En renodling av verksamheten med inriktning på helägda dotterbolag inleds.

1993
Joen Magnusson ersätter Jan Årefors som VD för G & L Beijer AB.

1994
G & L Beijer AB blir ett helägt dotterbolag till Skrinet. Verksamheten inom Beijers respektive affärsområden olja, elektronik och industriförsäljning sammanförs till egna koncerner. Beijer Olje AB säljs till AB Svenska Shell. John Hain avlider i en ålder av 76 år.

1995
Skrinet AB ändrar namn till G & L Beijer AB.

[…]

1998
Beijers stärker sin ställning som Nordens dominerande kylgrossist och tillverkare av värmeväxlare genom att förvärva en dansk företagsgrupp bestående av bl a H Jessen Jürgensen A/S, BKF-Klima A/S, Armadan A/S och TT-Coil.
Peter Jessen Jürgensen och Johan Björkman föreslås som ordinarie styrelseledamöter i Beijers.
Vidare säljes G & L Beijer Spedition AB detta år.

1999
Detta år öppnar koncernens första webb-butik med Beijer Automations Electroshop.
I november tillsätts en ny ledning för affärsområde Industriteknik.
Dotterbolaget Beijer Industri säljer sin energiavdelning.
G & L Beijer AB säljer resterande aktier i Nimbus Boats AB.

Det nämnda bolaget Skrinet är inte det ursprungliga bolaget Skrinet, känt från 1980-talets finansspekulation, för det bolaget bytte namn till Herakles vid mitten av 1980-talet. I samma veva bytte dock ett dotterbolag till det ursprungliga Skrinet vid namn Sekretären namn till AB Skrinet. Aktiemajoriteten i det bolaget hade till en början Bo Sandell. I samband med uppköpet av G & L Beijer samt namnbytet blev familjen Hain huvudägare. Det förefaller om om dessa affärer delvis syftade till att frigöra kapital ur företaget med minsta möjliga skatteuttag på vinsterna.

År 2000 knoppades Beijer Electronics av och börsnoterades och år 2002 sålde Jan Hain (1949-), son till John Hain, efter mer än hundra år med familjen som huvudägare i bolaget, familjens aktiemajoritet i G & L Beijer AB. Istället blev nu företagsledningen, däribland främst Peter Jessen Jürgensen, Per Bertland och Joen Magnusson huvudägare i företaget. Samtidigt fortsatte dock bolaget att köpa och sälja andra småföretag och idag är företaget främst ett kylgrossistföretag som fått det US-amerikanska företaget kylföretaget Carrier som huvudägare. Jan Hain tycks numera vara aktiv i fastighetsbranschen.

Huvudägare i Beijer Electronics är numera Stena (familjen Olsson).

Läs mer: SDS, RT1, 2, VA, Börsveckan, DN1, 2, Newsdesk1, 2, HD, Sololja, SVD, Finanstankar, E24, SR,

Andra källor:
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986, 1986

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Technorati: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by ScribeFire.

Series Navigation<< Kock / Bergh – Simrishamn, Malmö och TrelleborgEngeström – socker och ylle >>
Advertisements