Individualism som en nödvändig del av socialism

En förutsättning för att vi ska kunna uppnå stöd för socialism bland vanligt folk är att vi klart tar avstånd från de många olika misslyckade experiment som förekommit under socialismens och kommunismens namn. Sådant som Stalins Sovjet, Pol Pots Kambodja, enpartisystem, förbud mot fria fackföreningar och partier samt  annat. Diktatoriska länder med odemokratiska strukturer och praktiker. Stater som i namn av kommunismen har förtryckt och terroriserat.

En annan sak är att det vi vill skapa måste var ett samhälle som folk upplever som bättre och där folk upplever att de mår bättre och lyckligare. För att folk ska må bättre och upleva sig som lyckligare är vissa sker mycket viktiga. Det ena är jämlikhet, dvs relativ små ekonomiska klyftor och skillnader mellan människor.  Det andra är individualism. Dessa två saker är nämligen kännetecknande för de länder som man kan visa har den högsta livstillfredställelsen och den friskaste befolkningen med minst sociala problem. Jämlikhet och individualism. Dess två saker tycks också var kopplade till varandra De mest jämlika länderna hör också till de mest individualistiska. Dessutom måste förstås fattigdom avskaffas. Det är det allra viktigaste för att folk ska bli lyckligare.

Enligt undersökningar är människor lyckligast (har högst livstillfredställelse) i rika, jämlika (men effekten av detta är mycket olika i olika länder, beroende på kulturella faktorer, enstaka forskare ifrågasätter också detta) och individualistiska länder. Enligt mätningar som World Values Study (WVS) genomfört åren 1999 och 2004 så är de 7 lyckligaste Danmark, Schweiz, Österrike, Island, Sverige, Finland och Australien. Av de 12 lyckligaste låg 9 i nordvästra Europa. I samtliga liknande undersökningar som gjorts ligger i stort sett samma länder i topp. Utöver de redan nämnda så ligger Nya Zeeland, Norge, Luxemburg, Kanada och Irland oftast också med på listorna och rankningarna. 2008 publicerade WVS en ranking på ”subjektivt välbefinnande”. I denna ranking ligger samma länder som tidigare i topp som redan nämnts plus en räck latinamerikansk länder. Av de 20 länderna i topp var 5 länder latinamerikanska. I undersökningar har man också kunnat se att i länder som USA, Storbritannien och Japan har folk inte blivit lyckligare eller uppnått högre livstillfredställelse sen andra världskriget.

Arbetslöshet har en stor betydlese för hur lyckliga människor upplever att de är. Hög arbetslöshet minskar männiksor upplevda livstillfredtställelse i ett land. Sverige har sen 1990-talet början fallet på de rankningar som redovisas ovan och under samma tid har jämlikheten minskat och arbetslöshet ökat. Det har ganska säkert ett samband. Ett jämställt land innebär högre upplevd lycka. Ett starkt konkurrensutsatt samhälle innebär lägre upplevd livstillfreställelse och lycka. Rättsosäkerhet och korruption innebär minskad lycka. Ju mer demokratiskt ett land är, ju lyckligare och direktdemokrati som i Schweiz vekar vara det allra bästa. Det handlar om att folk upplever att de kan påverka. Då är folk lyckligare. Fler självstyrande och demokratiska enheter ger högre lyckonivåer (vilket talar för små politiska enheter och decentralisering av politiken samt en utökning av demokratin till att omaftt alla samhällets områden). Yttrandefrihet och andra medborgeliga friheter har positiva effekter på lyckan. Fungerande myndigheter ökar också lyckonivåerna i ett land.

Sen är det så att människor i individualistiska kulturer är lyckligare än människor i kollektivistiska kulturer. Det beror på frihet från socialt tvång och grupptyck, möjlighet att sjölv välja livsstil och vad man kan och vill göra. Toleranta länder är generellt mycket lyckligare än intoleranta, baldn annat på grund av att man inte är så rädd för kritik i toleranta länder. Sekulära och rationella länder är lyckligare än traditionella. Ett samhälle där reilgiösa värdne styr är därmed ganska säkert ett mindre lyckligt samhälle, medan ett rationellt samhälle där vetenskapen ligger till grund för uppfattningar och värden är ett lyckligare. Lyckan är större i länder där man anser att man kan lita på andra människor, där föreningslivet är rikare och de social nätverken starkare.

Vil vi bygga ett annat samhälle måste vi beakta all dessa faktorer såväl som en del andra. En del av det vi måste se till att bevara och stärka är alltså individualismen. Detta då det är en starkt lyckobringande faktor. Det verkar som om det krävs ett förhållandevis jämlikt och tryggt samhälle (vilket hör ihop) för att ett individualistiskt samhälle ska utvecklas. Trygghet som samhället förser oss med verkar vara en väsentlig faktor för individualism. Detta då det möjliggör för individen att frigöra sig från grupptryck, sociala normer, familj och religion samt ger en möjlighet att välja sitt eget liv. Eftersom det är på detta vis finns inget som motsäger att individualism bör vara en viktig målsättning för ett socialistiskt samhälle. Trygghet och individualism. Individualism blir en nödvändig ingrediens i ett socialistiskt samhälle. För ett socialistiskt samhälle måste vara lyckligare och bättre än det nuvarande. Varför ska vi annars byta system?

Läs också:
Socialistiska liberaler
Lyckliga människor finns i jämlika nationer
Avklädda nyliberaler
Kollektiv kultur – bra för välfärden
En möjlig socialism

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Läs mer: DN, SVD1, 2, GT, Dagen, AB, IDG, Sydsvenskan, HN, AV, Lyckobloggen, FoF1, 2, 3, 4,

Källor för faktauppgifter:
Bengt Brülde, Lyckans och lidandets estetik, 2009
Wilkinson & Pickett, Jämlikhetsanden, 2009

Technorati: , , , , , , , , ,

Powered by ScribeFire.

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

7 svar på “Individualism som en nödvändig del av socialism”

  1. Mycket bra skrivet. i stort håller jag med.

    Jag tror också alltmer på ett småskaligt lokaldemokratiskt uppbyggt samhälle. Låt makten börja där och delegeras uppåt, istället för som idag tvärtom. I det lilla samhället kan man påverka, märkas, synas som individ. Där man känner varandra ökar också solidariteten och hänsynstagandet, liksom den nödvändiga sociala kontrollen.

    Individualism, jättebra. Men det finns individualism och individualism. Idag finns det för mycket destruktiv individualism, och vi behöver få mer av gemenskapskänsla, mer av social tillhörighet till meningsgivande grupper, mera av solidaritet och samhällelig ansvarskänsla. Socialiteten ger lycka.

    Däremot behövs mer av vänsterindividualism, att den positiva delen av begreppet återerövras och utvecklas. I ett socialistiskt samhälle ska allas personlighet kunna utvecklas, inte bara kändisars. Själva vitsen med socialism är allas lika värde, att alla ska vara med, och vad är vitsen med det om inte alla är annorlunda och därmed har något eget att bidra med? Redan Marx tog väl upp detta med allas personliga utveckling under socialismen.

    Men inom sociala ramar, till nytta för alla andra. Många blommor som blommar i den gemensamma samhällsträdgården. Vara olika men lika värda. Vara lika, höra ihop, men utan jantelag och konformism.

    Detta med ja till social individualism och nej till dagens galloperande nyliberala, atomära, asociala, splittrande individualism som bryter ner samhället bör utvecklas ännu mera.

    En bra utgångspunkt är att bryta med vänsterns gamla förlegade fördömande av all individualism som vore det ett liberalt borgerligt monopol. Där har du börjat bra Andes.

  2. Som jag förstått det är Sverige ett av världens mest individualiserade länder och inte är vi lyckligare för det! För mycket individualism är inte bra heller, då kan individualismen gå över till att bli egoism. Det är där vi är nu, i egoism- och cynikerträsket!

    1. Sverige är alltså ett av världen lyckligaste länder. Plats 14 som sämst och plats 1 som bäst i olika undersökningar. Det är ju det jag hänvisar till. I topp 20 samtliga undersökningar som finns och där Sverige är med. Grekland, Spanien, Italien och Tyskland lyckas aldrig med den bedriften för at ta några exempel.

      1. För den som vill vet vad jag tycker om företagande och liknande i ett socialistiskt system kan läs i de länkade inläggen. Där finns tankegångar kring detta.

        När det liberalers syn på indiviualism kontra den syn som jag har kommer jag att ta upp det i ett särskilt inlägg (men jag har redan gjort dte i ett par av de länakde inläggen). Vad gäller indiviuella lösningar som minskar tryggheten (en förutsättning för individualism), friheten (en förutsättning för individualism) och individualismen så hänvisar jag till inlägg som jag skrivit om det. Seriösa inlägg som kritiserar tankegångarna i detta inlägg mottas gärna, men vulgärliberala inlägg som mer är provokationer än seriösa inlägg är jag gärna utan.

    1. Björn: Och det kanske är ett av de grundläggande problemen som uppstått när socialistiska/kommunistiska experiment gjorts.

      Sen är jag ju knappast nån Marx och begriper inte riktigt varför du jämför mig med honom. Men kanske ska jag se det som hedrande att du tilldelar mig en såpass kraftfull kapacitet som tänkare. Men jag anser inte att jag är förtjänt av det. 😉

      När Marx verkade hade ju inte heller stalinismen eller Pol Pots terrorvälde uppstått. Så det hade ju varit svårt för honom att ta avstånd från något som skulle hända i framtiden.

Kommentarer är stängda.