Ekosocialism

En central punkt i en modern socialism måste vara ekosocialism. Ekosocialism är ett uttryck som används mycket av den organsiation i vilken jag själv är med, Socialistiska Partiet och dess världsorganisation Fjärde Internationalen. Uttrycket började användas i början av 1990-talet när vänstern kände behov av att formulera en ny variant av socialism efter att järnridån försvunnit. Ibland används order humanekologi om detta sätt att försöka göra en syntes mellan röd och grön ideologi. Ekosocialism. Men vad innebär det?

Så här skriver Socialistiska Partiet i en kort presentation av ekosocialism:

Klimatförändringen som orsakas av människans utsläpp fortsätter. Trots att alla vet att vi är på väg mot en katastrof som också skulle slå hårt mot oss här i Sverige så ökar utsläppen i världen hela tiden.

Skälet är inte någon naturlag som inte går att göra något åt – skälet är att vi idag har ett ekonomiskt system där pengar och vinster sätts före allt annat. Även sånt som människors behov och vad miljön klarar av. Det kan till och med vara en konkurrensfördel för företagen att behandla sina anställda som skit och att smutsa ner klimatet och miljön, då kan nämligen företagen sänka sina kostnader och tjäna ännu mer.

Ett ekonomiskt system där pengar sätts framför människor och miljö kommer aldrig kunna lösa klimatkrisen eller skapa ett rättvist samhälle.

Därför krävs det ett annat ekonomiskt system som sätter människors behov och vad klimatet klarar av framför pengar och ekonomiska vinster.

Ekosocialism innebär ett samhälle där tillväxt inte är gud och allts mätare. Tillväxt kan inte ske om det inte är ekologiskt hållbart. Det kan komma att innebära att vi för att bygga ett bättre, mer hållbart och lyckligare samhälle måste se till att den tillväxt som hotar att förstöra livets (som vi känner det) framtid på jorden måste stoppas. Någon sådan ekologiskt hållbar lösning kan dock inet uppnås genom kapitalistiska lösningar. Helt enkelt därför att tillväxt är grundläaggande för att kapitalism som ekonomiskt system ska kunna fungera:

2. Klimatpolitiken är intimt sammanbunden med energipolitiken. Det finns ingen annan långsiktig och realistisk väg ut ur problematiken än att ersätta de fossila bränslena – olja, kol och gas – och kärnkraften med förnyelsebar energi, samt att spara energi. Med tanke på situationens allvar krävs en snabb övergång till ett energisnålare och energieffektivare samhälle. Med detta menar vi ett samhälle som inte förbrukar energikällor eller andra resurser i högre takt än de förnyas.

3. Det största hinder en sådan omställning stöter på är de grundläggande drivkrafterna i dagens kapitalistiska värld: vinstmaximering och ständig expansion. Därför måste hela tiden fler och fler varor produceras. Det som är logiska och nödvändiga beslut under kapitalismen är skadligt och ohållbart för samhället och naturen. Med den globala uppvärmningen och dess effekter kommer det nuvarande systemet, baserat enbart på vinstjakt, idag i motsättning till biosfären och mänsklighetens fysiska livsvillkor. För att kunna göra produktionen klimatneutral och resurshushållande krävs att de enskilda besluten underordnas samhällets och naturens behov och inte vinstbehovet. För att detta skall kunna ske demokratiskt kan makten över produktionen inte ligga hos enskilda kapitalister, utan måste omvandlas till demokratiskt styrd gemensam samhällsegendom.

Dennna syn å ett ekologiskt hållbart samhälle förutsätter en utökad demokrati, vilket är en av de skaer man vet gör människor lyckligare. Ju mer människor känner att de kan påverka, ju bättre mår människor och ju lyckligare blir folk. Det betyder att vi samtidigt kan få lyckligare människor och ett ekologiskt hållbart samhälle. Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen har valt att kalla detta utopiska samhällsperspektiv för ekosocialism. Man anser att det behövs en klimatomställning för att detta samhälle ska kunna uppnås:

En rättvis klimatomställning kommer inte att bli verklighet av sig själv. Liksom i alla andra samhällsfrågor krävs det sociala aktörer. En så omfattande förändring kommer att präglas av och vara beroende av samhällets grundläggande motsättning: den mellan arbete och kapital, mellan dem som lever av att sälja sitt arbete och dem som berikar sig genom att köpa det. Det gör det nödvändigt att formulera klimatkrav och organisera klimatkampen på ett sätt som förmår lösa arbetarklassens problem, dagliga såväl som långsiktiga. Samtidigt är arbetarklassen en del av det nuvarande samhället, präglas av den konsumtionshysteri som råder, och är målet för kapitalismens behov av masskonsumtion. Även om kapitalistklassen lever bra mycket mer resursslösande, så lever även den västerländska arbetarklassen utöver de ekologiska ramarna. De etablerade konsumtionsmönstren måste därför förändras. Dagens ohållbara förbrukning av resurser är dock inte främst ett resultat av att människors krav på ökad konsumtion. Drivkraften är istället kapitalismens jakt på ökad vinst. En väsentlig del av konsumtionen är dessutom sådant som inte på något sätt höjer levnadsstandarden, till exempel de jättelika militärutgifterna, de ständigt ökande transporterna av likvärdiga varor världen runt eller långa resor till jobb och vardagsbestyr. Som socialister måste vi vara tydliga med att de rika ska vara de som skall spara mest och göra den största omställningen i en ekologiskt betingad övergång till ett energisparande samhälle. Arbetarklassen skall inte stå tillbaka en millimeter gentemot kapitalägarna, utan måste vara den klass som tjänar mest och förlorar minst på omställningen till ett energisnålare samhälle.Dagens konsumtionssamhälle skapar oss inte egentligen högre levnadsstandard, utan upprätthålls genom politiskt, socialt och kulturellt tryck, samt mängder av reklam. Minskade produktionsvolymer innebär dock att vi kan ta ut en del av de senaste decenniernas produktivitetsökning i kortare arbetstid istället för i ökat konsumtionsutrymme, och på detta sätt öka den del av produktionsvärdet som kommer arbetarklassen till godo. Med mer fritid och bättre miljö ökar vår levnadsstandard. Vår utmaning blir att finna en väg där arbetarklassens dagliga intressen och kamp kuggar i den ekologiskt nödvändiga förändringen. Att formulera och organisera kring fackliga krav som är klimatsmarta och pekar i riktning mot ett hållbart samhälle. Frågan om sänkt arbetstid måste därför få en överordnad ställning. Omställningen till ett energisnålare samhälle måste innebära att arbetarklassen jobbar mindre på kapitalistklassens bekostnad, att den minskande varukonsumtionen främst drabbar samhällets rika, samt att den reella levnadsstandarden – innefattande ren miljö och fritid snarare än prylhysteri – för arbetarklassen ökar.

För att kunna uppnå ett smahälel där människor är lyckligare och som är ekologiskt hållbart samhälle kan vi ockå behöva dela på jobben genom kortare arbetstid:

Ett av de vanligaste argumenten mot minskad arbetstid är att ”vi” inte har råd, ett argument som är nästintill löjeväckande om man betänker hur mycket samhällets rikedomar vuxit sedan den förra arbetstidsförkortningen för 40 år sedan. Det avgörande är dock om man ser kravet som ett offensivt och systemförändrande krav, då handlar det inte om ”vi” utan om en kamp mellan klasserna i samhället med målet att nå en arbetstidsförkortning på kapitalisternas bekostnad.

Men det kanske viktigaste argumentet för en radikal minskning av arbetstiden grundar sig i klimatfrågan. Fakta säger att vi inte har mer än några decennier på oss för att stabilisera klimatet på den minsta farliga nivå som det är möjlig att nå. Inom loppet av denna tid måste det handla om en enorm omställning av produktionen och mycket kraftiga minskningar av energikonsumtionen. Men för att minska energikonsumtionen så mycket som krävs måste vi också tillsammans och solidariskt minska den samlade materiella produktionen på vår jord. Solidariskt därför att de legitima kraven på att tillfredsställa grundläggande behov för miljarder av människor runt om på vår jord samtidigt måste tillgodoses – mer av rent vatten och skolor till barnen för några och mindre av lyxbilar och ständigt nya elektroniska leksaker för andra, för att uttrycka det förenklat.

Att bryta med dagens konsumtionssamhälle, där vi springer som råttor i hjulet för att ständigt inhandla nya prylar är nödvändigt för att rädda vår jord. Men det skulle också ge oss möjlighet att leva bättre liv, med mer tid för varandra och för våra barn. Det skulle också ge oss mer möjlighet till egen aktivitet, till organisering och möjlighet att vara med och påverka samhällets utveckling. Därför är kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen en lön ett krav som är mer aktuellt än någonsin.

Det är ett sätt att ge alla människor jobb utan att produktionen måste öka, utan tillväxt. Eventuellt kräver detta att arbetstiden förkortas utan att man ekonomsikt kompenserar detta med högre lön:

Den som kritiserar fortsatt ekonomisk tillväxt i vår del av världen inser ganska snart att vi behöver jobba mindre. Men hon inser också att om lönen förblir lika hög som innan arbetstidsförkortningen vore inte mycket vunnit ur miljösynpunkt: då är köpkraften oförändrad och konsumtionen förblir lika stor och miljöbelastande.

Med denna nygamla motivering blir vänsterns paroll om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön plötsligt obsolet. Bortsett från att parollen motsvarar 33 procents löneökning – tio gånger mer än vad arbetarsidan brukar få ut i en avtalsrörelse – och därför knappast är möjlig under rådande styrkeförhållanden uppstår frågan om bibehållen lön ens är önskvärd.

Ett alternativ vore att i fackföreningsrörelsen verka för en ny inriktning: Det räcker nu. Den genomsnittliga inkomsten i Sverige är tillräckligt hög (ca 28 000 kr i månaden förra året). Givetvis finns ingen anledning att avstå så kallat löneutrymme åt vinster eller marknadslönesättning, tvärtom, men vad vi nu behöver fokusera på är att jämna ut klyftorna och minska arbetstiden. Faktum är att om produktivitetsökningen är 2 procent om året och tas ut som kortare arbetstid i stället för högre lön skulle arbetstiden minska från 40 timmar till 30 på bara 14 år. Hade det spåret inletts 1996 hade vi haft sextimmars arbetsdag nu, och åtminstone inflationsskyddat lönen.

Istället kan man alltså ta bort onödig konsumtion som mlitära utgifter och kostnader för reklam, som gör människor olyckliga genom att nya behov av olika prylar skapas. Så att människor ska vilja ha mer och därmed konsumera mer för att känna sig lyckligare. Genom att denna konsumtion och dess kostnader tas bort kan människor delvis kompenseras för den kortare arbetstiden genom sänkta skatter. Men kom ihåg att det faktiskt är nödvändigt för att vi ska få ett ekologiskt hållbart samhälle att vi i väst minskar vår konsumtion.

Att ha ett arbete är en av de viktigaste faktorerna bakom att man upplever livstillfredställesle. Hög arbetslöshet är mycket negativt för lyckan i ett land. Alltså är det viktigt att få så många som möjligt i arbete. Detta kan uppnås genom förkortad arbetstid. Samtidigt uppnår man också andra fördelar som att det blir lättare att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle.

Läs också:

Anti-capitalism and climate justice
Capitalist climate change and our tasks
Ecosocialism, democracy and planification
Att ge förnuftet muskler
De konkreta alternativen

Intressant?
Läs mer: B&P, Fria,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Andra källor:
Tage Wiklund, Det tillgjorda landskapet, 1995
Bengt Brülde, Lyckans och lidandets estetik, 2009
Wilkinson & Pickett, Jämlikhetsanden, 2009

Technorati: , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by ScribeFire.

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

9 svar på “Ekosocialism”

  1. Helt rätt. Rött och grönt måste förenas. Arbetarrörelse och miljörörelse. Miljön är den materiella grunden till samhället. Realsocialismen i dess olika former efterliknade alltför mycket kapitalismen i tillväxt, centralisering och storskalighet. Med det gröna tillägget kan vänstern på allvar bryta med kapitalismen.

    Här kommer den evolutionära forskningen om människans natur (inklusive lyckoforskningen) väl till pass. Utöver den materiella grundtryggheten blir vi ju inte lyckligare av mer prylar och konsumtionshysteri.

    Men det blev ju målet för realsocialismen sedan de gett upp kampen om verklig socialism, verklig arbetarmakt. Arbetarna mutades med materiell tillväxt i det oändliga. Så kunde de så kallade arbetarledarna i lugn och ro smälta in i de borgerliga klasserna.

    Onödig prylkonsumtion handlar om vårt biologiska behov att klättra i hierarkier, få status och prestige, få makt och resurser. Ett ständigt ekorrhjul utan annat slut än att jordens resurser tar slut, med början i olja och vatten.

    Vi har ju även biologiska behov av jämlikhet och rättvisa. Vilket i sig ger oss ett bättre samhälle (”Jämlikhetsanden”). Alltså ett mer demokratiskt samhälle med påverkansmöjligheter i vardagen och även på arbetsplatserna. Socialismen egentliga slutmål.

    Nyckeln till att förena miljögrönt och arbetarrött är alltså jämlikhet (med medföljande rättvisa, påverkan, demokrati). Med jämlikhet tar vi bort det tillväxthysteriska hierarkistatusklättrandet på våra medmänniskors axlar.

    Vi lämnar det överdrivet materiella tänket och återgår till socialismens grundideal om ett samhälle med alla individers allsidiga utveckling och självförverkligande.

    Framförallt vinner vi aldrig med negativa paroller, som att vi måste sänka vår standard.

    Utan med positiva paroller att vi måste höja vår standard på ett annat bättre sätt. Som byter prylar mot relationer. Saker mot människor i samarbete.

    Även vad gäller andra delar av det gröna har vi att lära, som småskalighet. I lokal demokrati kan individerna märkas, göra en skillnad. Utöva en positiv social kontroll av varandra. Utveckla en solidaritet med människor man känner och möts ansikte mot ansikte med.

    Det var med storskalighet, centraliserng och specialisering i väpnade styrkor (staten) som klassamhället började växa fram. I det lokala jägarsamhället hade man jämlikhet och demokrati.

    Fram alltså för rödgrön småkalighet.

  2. Tillägg: Privatiserade vårdcentralers personal uttrycker sig ofta positivt om kortare beslutsvägar. Det småskaliga snarare än det offentliga ägandet har visat sig vara viktigt för påverkansmöjligheter. Detta är en trend jag lyfter fram, ingen stor grej.

  3. ”[…]dagens konsumtionssamhälle, där vi springer som råttor i hjulet för att ständigt inhandla nya prylar[…]”

    Det pratas väldigt mycket om det här, konsumtionshets. Jag undrar jag. Själv har jag aldrig upplevt något sug att sprätta bort varenda slant på nya häftiga prylar hela tiden, förutom möjligtvis när jag var barn och ville ha stora Lego-saker.

    Jag tror att de människor som lever så här, i mitt tycke helt tossigt, kommer att få problem oavsett vilket samhälle de lever i.

  4. Som miljöpartist så kan jag bara konstatera att den här ekosocialismen låter som något som jag, och stora delar av den gröna rörelsen kan skriva under på utan några som helst förbehåll. Jag tycker det låter som den politik som mp har drivit under hela sin existens, förutom att mp har varit för dåliga på att trycka på jämlikhetsaspekten, vilket vi får ta till oss.

    Angående att mp är ekologister så håller jag inte med. Mp är ett hopkok av olika rörelser där några tillskriver naturen ett egenvärde och andra inte gör det. Själv gör jag det inte. Många i den nya generationen miljöpartister ser sig för övrigt som utilitarister apropå lyckoforskning. i vilket fall spelar det inte så stor roll, den praktiska politiken blir likadan i vilket fall.

    Läs gärna: http://avveckling.wordpress.com/2010/06/07/rodgront/
    En text om hur jag tycker mp borde utvecklas.

    1. Anders Schröder: Det finns som jag ser det socialister bland miljöpartisterna, men ledningen präglas av helt andra krafter och Maria Wetterstrand tycks omfatta stora mått av ekologism. Jag är medveten om att miljöpartiet ännu är ett hopkok av en mängd inriktningar, men rörelseriktningen tycks vara stadigt mot höger.

Kommentarer är stängda.