Tersmeden – adliga bruksägare

Del 3 av 10 i serien De misslyckade kapitalisterna

Tersmeden är en släkt som kom till Sverige från Flensburg under Gustaf II Adolfs regeringstid:

Släktens äldsta kända medlemmar verkade i Stade under 1400-talet. I början av 1500-talet flyttade Thomas tor Smede d.ä. (död 1553) från Stade till Flensburg och byggde där upp ett handelshus som under tre generationer kom att höra till norra Tysklands mest betydande. Släkten handlade bland annat med danska hovet och flera av dess medlemmar ingick i stadens råd.År 1602 gick handelshuset i konkurs och den dåvarande huvudmannen fick lämna Flensburg. Hans barn spreds i huvudsak över Danmark men några flyttade till Sverige, däribland sonen Herman tor Smede (1610–1667), vilken är stamfar till alla nu levande Tersmedar. Han var gift med Catharina von Klein, dotter till konstmästaren Pehr von Klein som Gustaf II Adolf inkallat till Sverige för hans kunskaper i mässingsbruk. Herman tor Smede fick anställning inom det svenska bergsbruket och ansvarade för ett antal olika bruk och hammare i Södermanland och Dalarna, däribland Larsbo, som blev den svenska ättens stamgods.

[…]

I samband med konung Adolf Fredriks kröning upphöjdes ätten den 22 november (1) 1751 i adlig värdighet under Reinhold Tersmedens son, bergsrådet Jacob Tersmeden d.ä. (1683–1752) (hans bröder och systrar adopterades istället på styvfaderns namn och nummer). Hans hustru var Elisabeth Gangia, dotter till prosten Petrus Petri Gangius och Christina Teet och av samma släkt som Rosenstedt.

I och med Jacobs söner, assessorn Jacob Tersmeden d.y. (1712–1767) och hovintendenten Erik Tersmeden (1728–1810) påbörjades en uppdelning av den månghövdade ätten i ett flertal grenar, av vilka fem stycken kvarlever i dag. Grenarna har givits namn efter de olika familjegods de innehavt enligt följande:

Ur släkten har också utgrenat sig en friherrlig ätt (Ramnäs; nr 338, utgången 1914) och två kommendörsätter (nr 1940 A, utgången 1797, respektive 1940 B, utgången 1955).

Den friherrliga ätten stammade från en son till assessorn Jacob Tersmeden d.y. och dennes hustru Magdalena Elisabeth Söderhielm vars mor var en Cederberg, nämligen Fredrik Tersmeden som efter en tid som kunglig livdrabant så småningom avancerade till generaladjutant och överste i Armén, generalmajor, samt president i Kammarrätten. Hans hustru var statsfrun Marie Stanislas Josephine Sparre, svensk friherrinna och fransk grevinna, som 1817 fick titeln riks-rådinna. Fredrik Tersmeden upphöjdes till friherre år 1809 enligt §37 i regeringsformen från samma år varigenom endast huvudmannen ägde friherrlig rang. Hans äldste son ryttmästaren Wilhelm Fredrik Tersmeden blev friherre efter honom 1819. Dennes hustru var kusinen Jaquetta Elisabeth Tersmeden, vars mor först hette Aurivillius innan hon adopterades Rosén von Rosenstein. Wilhelm Tersmeden ägde större delen av Ramnäs bruk och var hedersledamot av Lantbruksakademien.

Släkten Tersmeden var vid mitten av 1800-talet Sveriges största bruksägarsläkt med intressen i järnbruken Larsbo, Ramnäs, Finshammar, Ström (friherrliga grenen), Saxehammar, Norn och Frövi (Hinsebergsgrenen). Ägandet var dock huvudsakligen uppdelat på två olika grenar av familjen, Hinsebergsgrenen och Ramnäsgrenen.. En svensk amiral, Carl Tersmeden (1715-1797) var bror till Jacob Tersmeden d.y.

Reinhold Tersmeden hade börjat arrendera Larsbo redan 1687 och hans son och efterträdare Jacob Tersmeden d.ä. blev 1722 ägare av bruket. Under Larsbo bruks storhetstid på 1700-talet bodde nästan 500 personer i Larsbo. Tillsammans med Saxehammar kom Larsbo bruk länge tillhöra släkten Tersmeden. Den siste brukspatronen som levde på Larsbo, Jacob Niklas Tersmeden, flyttade 1794 till sitt nyligen inköpta Hinseberg.

Därefter kom bruket att drivas av en förvaltare fram till 1874 då det såldes till Larsbo-Norns AB. Detta i likhet med Saxehammar och Norns bruk. Följande år, 1875 infördes även järnbruken i Vikmanshyttan, Turbo och Prästhyttan i bolaget, därmed höjdes aktiekapitalet från 1,5 miljoner kronor till 2,2 miljoner kronor. Turbo bruks stångjärnstillverkning upphörde 1889, istället anlades ett sågverk och en sulfitfabrik på platsen. Till följd av rationaliseringar lades även smidet vid Norns bruk ned 1899. Larsbo bruk och Saxehammars bruk lades ned 1907. Masugnen vid Norn rustades dock upp, och 1912 anlades också en kraftstation i Norn i syfte att förse industrierna i Turbo och Vikmanshyttan med elektricitet. 1916 lades dock även hyttan i Norn ned, den sista blåsningen utfördes i februari samma år.

Produktionen kom istället att koncentreras till sulfitfabriken i Turbo och järnverket i Vikmanshyttan, där det bland annat fanns masugn, degelstålverk med 9 ånghammare och 6 smältugnar. Larsbo-Norn ägde även gruvor och andelar i gruvor, till exempel Knapptjärnsfältet. I början av 1910-talet inleddes en omfattande modernisering av stålindustrin i Vikmanshyttan, vilken slutfördes först 1920 då de nya valsverken stod färdiga. I samband med 1920-talets krisår fick företaget i ekonomiska bekymmer och försattes därför i konkurs 1921. Vi denna tid var AB Scania-Vabis (nuvarande Scania) huvudägare i Larsbo-Norns AB. Larsbo och Saxehammar övertogs av Barkens Sågverks AB (1953 köpt av Billeruds AB, ingår i nuvarande Stora Enso), medan Vikmanshyttan, Turbo, Norn med flera, förvärvades av det då nybildade Wikmanshytte Bruks AB (köptes 1966 upp av Stora Kopparbergs Bergslags AB, nuvarande Stora Enso).

1793 inköptes Hinseberg av brukspatron Jakob Niklas Tersmeden (1745-1822), son till Jacob Tersmeden d.y. (1712-1762). Efter några år på Hinseberg påbörjade Tersmeden bygget av den ståtliga herrgårdsbyggnaden med sina 50 rum. Den stod färdig 1803. Brukspatron Theodor Tersmeden (?-1885), son till Jakob Niklas Tersmeden ägde Hinseberg 1858-85. Den siste brukspatronen blev August Tersmeden (?-1909) som ägde det 1885-1909. Under sistnämndes tid såldes Frövi Bruk år 1905 och efter hans död även Pikaboda och Nyby gård. Huvudgården inköptes av 1941 av ingenjör Victor Hybinette (1867-1937). Sen 1956 ägs Hinseberg av staten och det är numera kvinnofängelse.

Carl Reinhold Tersmeden (1929-1991) sonson till August Tersmeden var biträdande direktör i Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) och gift med Margaretha Bonde, släkt med Wallenbergsmannen Peder Bonde (son till Carl Gustaf Bonde och Blanche Dickson, styvson till Ebba Wallenberg) i Skandinaviska Enskilda Banken. 1974 blev Carl Reinhold Tersmeden chef för SAF:s och Sveriges Industriförbunds gemensamma kontor vid dåvarande EG med uppgift att bevaka svenska intressen, och då särskilt näringslivets.

Per Reinhold Tersmeden
(1752-1842), son till Jacob Tersmeden d.y. ärvde efter sin mors död 1787 en andel av Ramnäs bruk och löste successivt ut sina syskons andelar i denna egendom. 1795 stod Strömsholms kanal färdig fram till bruket. Något som gjorde attbruket fick vissa konkurrensfördelar. Under större delen av 1700-talet var det två familjer som ägde de många olika smedjorna som fanns i Ramnäs. 1834 förvärvade Per Reinhold Tersmeden slutligen även den del av egendomen som ägts av familjen Schenström och blev ensam ägare till Ramnäs.

Bruket övertogs vid hans död av en brorson till Jacob Fredrik Tersmeden d.y., Fredrik Tersmeden (1752-1819). Fredrik Tersmeden var fullmäktig i Jernkontoert och i Riksgäldskontoret samt president i kammarrätten. Han son Wilhelm Fredrik Tersmeden (1802-1879) var först militär och sedna brukspatron för sina bruks- och lantegendomar, Ströms- och Franshammars bruk i Hälsingland, Ramnäs och Seglingsbergs bruk i Västmanland med flera. Han var också fullmäktig i Jernkontoret (1835 blev han fullmäktiges ordförande). Utöver detta hade han en rad offentliga uppdrag av olika slag. Ramnäs bruk övertogs av hans son Adolf Tersmeden (1836-1914) som dock sålde det år 1907. Adolf Tersmedens syster Ebba Tersmeden var gift med Claës Gustaf Adolf Tamm (1838-1925), ägare av bland annat Österby och Strömbacka.

Den Schenströmska herrgården från 1762 på åns västra sida används idag som hotell och konferensanläggning. Familjen Tersmedens herrgård, byggd i början av 1800-talet i empirestil finns också kvar och ligger på åns östra sida. Under familjen Tersmeden utvecklade sedan Ramnäs till en av Sveriges ledande stångjärnsproducenter. 1868 uppfördes det första valsverket.

Genom att anställa ett antal erfarna kättingsmeder från det nedlagda Furudals bruk i Dalarna kom kätting med tiden att bli Ramnäs egen produkt. Verksamheten ombildades 1874 under namnet Ramnäs Bruks AB. Under 1930-talet började man även tillverka rostfria diskbänkar. Idag är produktionen delad på flera företag, men kätting tillverkas alltjämt. Det var dock nära att denna verksamhet lades ned i februari 2003 då den norska ägaren Scana begärde sitt dotterbolag i Ramnäs i konkurs. Med hjälp av pengar från Svensk Rekonstruktionskapital AB och AB Arvid Svensson kunde emellertid verksamheten räddas, och ett nytt bolag bildades, Ramnäs Bruk AB. Andra delar av verksamheten i Ramnäs drivs vidare i företaget Gunnebo Lifting.

Lars Gustaf Tersmeden (1755-1833), bror till Per Reinhold Tersmeden, var först svensk militär. Han var gift med den betydligt yngre Hedvig Elisabeth Schön (1776-1840), dotter till den förmögne brukspatronen och grosshandlaren Johan SchönSeglingsberg. Han blev 1790 tillfångatagen i Ryssland och återvände hem från fångenskapen när kriget var slut senare samma år. Han tog då avsked ur militären och blev lantbrukare i det större formatet. arrenderade 1793-1799 av sin bror Per Reinhold Tersmeden Västsura säteri under Ramnäs. 1799 köpte han Göksholm. Han behöll dock endast denna egendom till 1817 varefter han i stället bodde på och
brukade egendomen Österrasta. Jacob Johan Tersmeden (1794-1849), son till Lars Gustaf Tersmeden, var också militär. Han var gift med Margareta Lovisa Wennerblad (död 1858), med vilken han fick sonen Gustaf Jacob Tersmeden och dottern Hedvig Elisabet Charlotta (1823-1897), gift med godsägaren Per Erik Larsson på Ulriksberg.

Trots att familjen Tersmeden i likhet med familjen von Stockenström var mycket rika och stora bruksägare i Bergslagen kom man inte att på något sätt att använda pengarna till kapitalistiska företagsbildningar. Ett agerande som överhuvudtaget var kännetecknande för de gamla bruksägarsläkterna i Bergslagen och Stockholm.

Läs mer: Fredrik Tersmeden, Sydsvenskan1, 2, 3,

Andra källor:
Adelskalendern
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Artur Attman, Svenskt järn 1600- och 1700-tal, 1986
Artur Attman, Svenskt järn och stål 1800-1914, 1986
Nordström, Bergsmän & brukspatroner, 1987
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Technorati: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by ScribeFire.

Series Navigation<< von Stockenström – Ostindiska, Fagersta, Länna, GarpenbergTham och Tamm – från Ostindiska till järnbruk och gods >>
Advertisements