Adhd – en subjektiv diagnos

Adhd-diagnoser och liknande moderna diagnoser har ett stort mått av subjektivitet i sig och då är det självklart mycket ofta så att det blir fel. Helt normala beteenden som beror på helt andra saker än nån sjukdom diagnostiseras och till slut blir det så att själva diagnosen skapar sjudomen och det ”felaktiga beteendet”:

En nyligen utgiven bok, Crazy Like Us. The Globalization of the American Psyche av den nordamerikanska journalisten och författaren Ethan Watters handlar om mötet mellan den västerländska diagnostiserande psykiatrin och människor i fjärran länder. Ur Watters’ bok framtonar bilden av relationen mellan en kolonialmakt och de koloniserade, med kolonisatörernas alla fördomar om de underkuvade och med mäktiga ekonomiska intressen i bakgrunden.

Den verkligt originella tesen i Watters’ bok är att vårt diagnostiska system inte bara påverkar hur vi upplever andras lidande, utan också hur de själva upplever det.

Det främsta exemplet i boken är hur antalet kinesiska kvinnor med anorexi ökade i Hongkong i mitten av 90-talet. Tidigare hade de kinesiska kvinnorna inte heller haft den symtombild som beskrivs i diagnoshandboken, DSM-IV (som  sammanställs av American Psyciatric Association och vars klassificeringssystem dominerar den rådande västerländska psykiatrin)

Det förändrades då media rapporterade om en tonårsflickas död i anorexi 1994. Plötsligt svämmade tidningarna över av rapporter om ”tonårsdöden”, och experter fick uttala sig, det vill säga västerländska experter, som beskrev symtom, orsaker och förlopp. Speciella rådgivningsprogram startades, trots att antalet patienter var få.

Watters presenterar en skrämmande och slående iakttagelse: inom några år hade antalet fall av anorexi ökat kraftigt. Och sjukdomsbilden följde nu troget DSM:s föreskrifter.

Hur det går till när sjukdomspaket exporteras skildras i bokens beskrivning av ”vågen som förde PTSD till Sri Lanka”. Vågen, det var tsunamin på annandagen 2004. Och PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, är den diagnos som i DSM-IV beskriver allvarliga reaktioner på svåra händelser, trauman.

Men hur ställer jag mig till dess moderna diagnoser som sådana. Jag är positiv då det i mång fall visat sig att människor kunnat få hjälp och ett bättre liv genom att få en diagnos som ADHD eller Asperger.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

22 svar på “Adhd – en subjektiv diagnos”

  1. Jo, det går mode i sjukdomar. Både att folk upplever sig ha dem, och att läkare diagnosticerar patienter som drabbade. Men som du säger kan ju folk få hjälp av en diagnos.

    Men man kan också se vissa sjukdomar som skapade av det moderna onaturliga samhället. Dyslexi är en sjukdom först när man måste läsa, en förmåga vi biologiskt inte är födda med (som vi är födda med förmågan till språk). Det är samhällets onaturliga krav som skapar ”sjukdomen”.

    Ta sedan ”bokstavsjukdomar” som ADHD, med hyperaktivitet, bristande koncentrationsförmåga (eller överdriven), rastlöshet, osocialitet etcetera. Det kan bara vara en del av den naturliga variationen av egenskaper hos människan, bara att de hamnar på ytterkanten.

    I vår naturliga tillvaro som jägare-samlare-fiskare (vi fortfarande är genetiskt skapade för) kan dessa egenskaper ha fungerat utan problem, kanske till och med ha varit till fördel för stammen i vissa situationer. Det kunde ha skapat ledare, äventyrare, krigare.

    I dagens samhälle med dess sociala krav är dessa egenskaper i vägen (fast psykopater gör inte sällan karriär som företagsledare). Och hur onaturligt är det inte för unga växande nyfikna levnadsglada människor att sitta stilla i bänkar i skolan år efter år.

    En tanke alltså: Det kanske är samhället snarare än vissa indvider som är sjukt i betydelsen onaturligt i förhållande till vår mänskliga nagur?

  2. Att använda begreppet ”sjukdom” om ADHD är rent felaktigt, det är ingen sjukdom, är inte klassat som en sjukdom. Det är klassat som ett funktionshinder, men alla skulle nog inte hålla med om det heller, ett funktionshinder, som det låter, är ju något som hindrar ”funktionen”, vilken funktion, kan man fråga sig? För mig själv, som har dubbeldiagnosen ADHD/Asperger så är mitt svar snarare att pga att jag inte haft någon diagnos under barndom och tonår, alltså ingen förståelse för vad problemen bestått i, inte mött någon förståelse utifrån, så har problem uppstått, eller ”trauman” om du så vill, som jag fortfarande idag tampas med, och annars så uppstår ”funktionshindret” mest i relationen till samhället, inte i mig själv, då är det bara en personlighetstyp, inte ett hinder…

    Jag måste hålla med Hans Norebrink om att det nog är samhället som är lite sjukt i den här meningen, när det ser mig som en belastning istället för en tillgång, samhällets ovilja att hjälpa mig med det jag faktiskt behöver för att underlätta för jobb etc och denna regerings rena häxjakt på personer som mig (jävlar vad jag har fått slåss de senaste åren för att hålla mig över vattenytan…) är det riktigt sjuka…

  3. Hej!
    Bra att du lyfter detta. Har hört snack om att i rika stadsdelar är det lättare att få diagnosen Aspberger, då går man in under psykiatrin med mer resurser, medan de i Angered/Rinkeby etc i större utsträckning dianostiseras med ADHD, gå kommer man till soc som har mindre resurser. Kan det ligga något i detta?
    (Jag menar såklart inte att detta skulle vara en (inofficiell) bestämd agenda, utan mer komplexa processer som kan få ett sådant resultat)

  4. -Har du några objektiva belägg för dina subjektiva slutsatser? 😉

    Allt är väl subjekt inför våra ögon? Något som framstår väldigt klar när man börjar ögna sina egna hål i synfältet eller de blinda fläckarna som det faktiskt heter. -De finns där men hur ofta ser vi dem egentligen? Barns behov av glasögon verkade öka kraftigt i slutet på 1850 talet i London, men berodde det bara på att den kemiska industrins kulturella präglingar av landskapet gjorde att ögonstenen i arbetarklassens ungar blev mindre flexibel eller hade samma sak funnits där hela tiden?

    Men den märktes först när barnen som tidigare sprungit på fälten och i kohagarna nu skulle sitta på skolbänken och nöta sitt springkåta arsle? Tja, jag tror nog mer på det senare. Men med de sagt så skulle jag nog inte missunna dem vare sig glasögon eller medicinering för samma mentala oskärpa, då det rent tekniskt vore att öka på de verkliga klyftorna i samhället för de som hamnar utanför redan tidigt i skolan.

    Men har skolan, pedagogiken eller människan verkligen lärt sig något om människans grunder dvs barnen och barnens inlärningspotential de senaste, tillåt mig att tveka, den nuvarande synen på barn verkar mera passa för robotinmatining än tillvaratagande av varje barns utvecklingspotential.

    @daniel
    Känner inte alls igen faktabeskrivningen
    Däremot förefaller det ha varit en vanlig skröna i Sverige tidigare att fattiga i USA oftare fick mer ADHD diagnoser än rika vilket underförstått skulle tolkas som ”att negrer fick DAMP diagnosen i pannan” men några sådana påståenden har aldrig gått att bekräfta, tvärtom har studier uppvisat raka motsatsen dvs att färgade i usa fick diagnosen i mindre utsträckning än andra på grund av att de ofta fick en sämre sjukvård. Man kan ju alltid undra vad som var bäst och sämst av dessa scenarior va?

    http://adhd-npf.com/svartsyn-om-diskrimineringen/
    Här ser vi ett inslag med några amerikanska kvinnor som tar upp just delar av fattigmans-skrönan. Leif Ellinder brukade väl skriva att alla som misslyckats tillräckligt i livet kunde få diagnosen som enligt honom var stigmatiserande. Jag har ibland undrat vad som kan vara mer stigmatiserande än att få en diagnos som bara går till de som misslyckats här i livet.

  5. Hej

    Jo ADHD är liksom många andra diagnoser till viss del subjektiv men sätts (normalt) inte lättvindligt. Det är många tester och kriterier samt möten med flera olika professioner som ska säga sitt. ADHD är heller inget som ”uppstår” utan problemen ska ha funnits sen barndomen.

    Sen kan man ju fundera över begreppet ”moderna diagnoser”. Symtomen för adhd liksom flera andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) har varit kända sen slutet av 1800-talet/mitten av 1900-talet.

    Utvecklingen går framåt (tack och lov) och vi vet mer idag än nånsin förr. Vissa former av autism kan idag ses på magnetröntgen. Imorgon kanske ett simpelt blodprov kan berätta om adhd. Eller så utvecklas eller försvinner adhd som diagnos för att ersättas av något annat mer ackurat pga saker vi inte känner till idag. Adhd lär väl vara en av de mest studerade funktionsnedsättningarna som existerar idag.

    Många s.k. undersökningar om npf bedrivs eller bekostas av scientologer och/eller anti-psykiatri anhängare. Dessa är inte ute efter sanningen utan har en helt annan agenda, så ganska ofta måste man kolla vem som betalt för undersökningen, varför och vad syftet är innan man kan dra slutsatser om eller av den.

    Sen tycker jag ju att det är oerhört sorgligt att vi har kommit dithän att vi är tvungna att diagnostisera människor som inte ”passar in” i samhället. Det finns inget utrymme att få vara udda eller annorlunda i vårt moderna samhälle eller högpresterande värld.

    @daniel – Jo det skulle inte förvåna mig om det är så att det oftare sätts autism-diagnos i ”rika” stadsdelar och adhd i ”fattiga”. Dock vill jag inte tro att det beror på ekonomin. Så cynisk kan väl ingen vara? Hoppas jag iaf. Jag tror att föräldrar i de rika stadsdelarna har större möjligheter att läsa på om vad det innebär och kräver hjälp och stöd.

    Vi inom npf-världen pratar ibland om att slopa själva uppdelningen av diagnoserna inom npf och istället koncentrera det kring färdigheter och tillkortakommanden. Dock kommer förmodligen LSS att behöva ändras igen. Psykiatriska funktionsnedsättningar (där även adhd ingår) togs bort från LSS av just anledningen att det skulle kosta för mycket. Därför står idag de flesta med npf eller psykisk sjukdom utan någon som helst form av stöd och hjälp.

  6. Vissa förnekar det men funktionshindret finns. På kort sikt måste dessa personer anpassas till att fungera i det existerande samhället. På lång sikt måste samhället byggas så att alla personlighetstyper inkluderas (förutom psykopater då).

    Det är inget måste, men lämpligt att ta hänsyn till människans/ människornas natur när bygger ett bra och lyckligt samhälle. Därför är kunskap om evolutionspsykologi så viktigt när man utformar politik och samhällsideologier.

    Lycka till Hanna!

  7. /*påstående utan källa, borttaget*/ #AS
    Däremot kan man ifrågasätta tillvägagångssättet i att ställa en neuropsykiatrisk diagnos och där skiftar metoderna kraftigt, från kommun till kommun, eller t.o.m från stadsdel till stadsdel, som Daniel skriver.

    För mej var diagnosen enbart positiv, trots att jag egentligen inte ville göra utredningen och idag har jag kunnat försonas med mitt gamla liv i missbruk och självdestruktivitet. Jag vet att jag självmedicinerade och gjorde vad jag kunde för att känna mej ”normal”.
    Idag äter jag Concerta och har inte längre det där skrikande tomrummet och utanförskapskänslan, på samma sätt.

  8. Vad jag förstår så är det främst själva damp-begreppet som ifrågasätts i den artikeln och damp har ju idag mer eller mindre försvunnit som begrepp när vi har mer och bättre kunskap. Forskning och vetenskap ger Utveckling!

    Gillberg med kollegor ville att deras forskning skulle granskas kritiskt men med förvissningen att anonymiseringen skulle hållas. När detta inte längre kunde garanteras för dem som det forskats på förstörde Gillberg (eller rättare sagt hans kollegor) många års material för att skydda dem.

    Jag högaktar dem för detta och hoppas, och tror, att fler forskare har den etiska hållningen. Gillberg & co blev utsatta för en fruktansvärd förföljelse och jag tror att det var den som gjorde att de forskare som skulle gjort granskningen backade. Skulle inte förvåna mig om de till och med blev hotade om än indirekt. Gillberg är fortfarande en väl ansedd forskare runt om i världen och det hade han inte varit om hans teorier hade varit bogus.

  9. Man kan aldrig högakta någon som förstör forskningsmateriel, oavsett ursäkt. Gillberg blev inte ”förföljd”, han tog helt enkelt lagen i sina egna händer och blev fälld för det. 20 hyllmeter materiel förstört. Tjo!

    Charlie, visst är det DAMP-begreppet eller snarare tron på att det alltid finns biologiska orsaker som ifrågasätts i artikeln. Vetenskapen har trots allt bevisat motsatsen och det var antagligen därför Gillberg förstörde materielet.

    Men om det plötsligt är sociala miljöer som orsakar något betyder det att det i praktiken kommer att vara en luddig definition, inte en exakt såsom om det fanns en genetisk orsak. Då kommer barn att klassas som ADHD enbart för att det är enda sättet att få ekonomiskt stöd från kommuner. Barn som nu hela livet får en stämpel om ”sjuk”.

  10. @Hampus Att Gillberg blev utsatt för en intensiv hatkampanj är ju ingen hemlighet. Sen undrar jag vilken vetenskap det är som har bevisat motsatsen? Länkar till detta Please.

    Jag förstår inte vad du menar med ”om det plötsligt är sociala miljöer som orsakar något”? Är det någon annan än just Gillbergs kritiker som hävdar att det är socialt? Sen är det många fler diagnoser som är ”luddiga”. Vetenskapen gör vad de kan men läkarna hänger inte alltid med i svängarna.

    Min man har en hjärntumör. Det är en luddig prick på scannern. Mycket luddigt vad det egentligen är och vad den gör för skada om den gör något alls. Ingen trots all vetenskap kan säga något mer än ”vi vet inte” vilket jag anser vara mer luddigt än min son årslånga utredning för adhd.

    Sen sista påståendet. *suck* Det är alltid sånt man får höra från människor som inte har en aning om vad de pratar om. Man får i regel sämre ekonomi med adhd-diagnos pga den stora diskrimineringen i samhället och på arbetsmarknaden. Detta gäller alla med någon form av psykisk funktionsnedsättning.
    Man får inga ekonomiska stöd av kommunen annat än möjligen socialbidrag vilket är en rättighet för alla medborgare – med eller utan diagnos.

    Om jag blir ”stämplad” som sjuk (vilket nu inte är fallet med adhd eftersom det är en funktionsnedsättning och INTE en sjukdom) torde vara mycket bättre än socialfall, fängelsekund, missbrukare, hemlös, arbetsoförmögen, skoldropout, psykotisk, obildad, trea, jon, lat, värdelös eller oduglig.

    1. Cahrlie T: Vanligt folk skiljer inte på ”funktiosnedsättning” och ”sjukdom”. Jag har EP. Det är ett handikapp. Det är en funktionsnedsättning och det är en sjukdom. Jag är med stor säkerhet också Asperger alt. högfungerande autism. En diagnos, men också ett handikapp och för vanlig folk också en sjukdom. Har man brutit benet är man sjuk utan att ha en sjukdom, men också funktionsnedsatt. Tillfälligt. Åtskillnaden låter sig helt enkelt inte göras i en allmän debatt. Har man diagnosen adhd uppfatats man som sjuk av många andra. Eller möjligtvis psykiskt störd.

  11. Charlie, Gillberg fälldes i kammarätten tre gånger och förstörde forskningsmateriel. Det är rätt att kritisera honom och det rejält. Kalla det för ”hat” om du vill.

    Källan till vad vetenskapen tycker har du i kommentaren ovan. Det är vetenskapligt bevisat att sociala förhållanden påverkar vem som diagnostiserats med ADHD/Damp.

    Och ja, att bli stämplad som sjuk är bättre än att bli pyskotiskt odugligt hemlös i fängelse. Vad i hela friden har det med något att göra? Bättre rik och frisk än sjuk och fattig?

  12. Ska sägas att DSM V sannolikt kommer att höja åldersgränsen för att diagnostisera ett barn med ADHD från 7 till 12 år.

    Man tycks även slopa uppdelningen i tre olika ADHD-varianter, en med betoning på bristande uppmärksamhet, en med betoning på hyperaktivitet-impulsivitet och en i kombination. Det finns inte tillräckligt med empiriska belägg för att det finns en sådan skillnad.

    ADHD beror antagligen på en nedsatt produktion av noradrenalin och dopamin vilket kroppen kompenserar med en ökad produktion av adrenalin. Fast då har många kritiserat detta perspektiv för att inte ta in sociala faktorer, men då har man inte begripit att hjärnan faktiskt är formbar (ju mer desto yngre man är) och att det inte nödvändigtvis föreligger någon motsättning mellan biologiska och sociala faktorer – den dualismen är ganska tröttsam.

    Finns ju t.ex. forskning som visat att för tidigt födda barn som hamnar mitt bland en massa intryck har en mycket större sannolikhet att utveckla ADHD eftersom hjärnan helt enkelt inte klarar av den stressen vilket kan ge en permanent obalans i signalsubstanserna (hjärnan ställer in sig fel). I dag så tar man hänsyn till det på förlossningsklinikerna men förr så resonerade man att det säkert var nyttigt med stimulans utan att ställa sig frågan varför naturen då inte designat oss så att alla spädbarn ploppade ut tidigare…

    Just frontalloben är ju det som reglerar dopamin osv. och utvecklas ända fram till 20-årsåldern. Om man i puberteten t.ex. har det struligt hemma och kanske tar droger och dricker alkohol så ser jag det som rimligt att det kan generera koncentrationssvårigheter och försvaga impulskontrollen. Förändrar man sin livsmiljö och sin livsstil så kan tillslut hjärnans ”default-inställning” ändras.

    De vetenskapliga fälten neuroplasticitet som epigenetik är på frammarsch i dag och jag tror att de kommer att förse oss med en stor mängd nyttiga lärdomar om psykiska funktionshinder, hur sexualiteten konstitueras och mycket annat!

    1. Hans: Det var ju på grund av den nyheten kag skrev inlägget. Och jag utgått från den i min kommentar. Utan att skriva nåt mer konkret om det.

  13. Det verkar finnas både över och underdiagnostisering av ADHD, vilket kanske skulle vara lättare att belägga med en regional och nationell statistik. Som en del påpekat är det knappast sannolikt att vissa län har 7 gånger så många diagnostiserade som andra län.

    Beklämmande är dock att bara en eventuell överdiagnostisering verkar få uppmärksamhet och inte underdiagnostiseringen och dess konsekvenser, men det kanske inte är lika konspiratoriskt för det massmediala godtycket att frottera sig med, kanske ligger det för nära verkligheten och den förefaller sällan vara svart-vit.

  14. @Hampus Sorry jag var nog lite oklar i min argumentation där. Jag menade att det är bättre att bli ”stämplad” med adhd än att hamna på gatan etc. Jag har större delen av mitt liv haft en hel del av de stämplarna jag räknade upp och jag mår definitivt bättre nu med diagnos och ett bra liv.

    @Anders s – Nej jag vet att folk i gemen inte kan skilja på handikapp, sjukdom/sjuk, funktionsnedsättning eller störning. Det är liksom hela grejen med attityduppdraget. http://www.hjarnkoll.org/

    Därför kommer jag, likt Davids kamp,fortsätta kämpa för att upplysa människor om skillnaden. Tack för en trevlig diskussion!

Kommentarer är stängda.