Boknytt
En stad i ljus
Anders Ehnmark
Norstedts
Befriad socialism
Anders Ehnmark har skrivit en liten intressant resonerande bok om Antonio Gramsci, den uppburne ikonoklastiske italienske kommunisten som dog som Mussolinis fånge. Med skärpa har han fångat dennes tankekärna. Och med rätta visar han på hur dennes fängelseanteckningar har stor relevans för dagens svidande vänsterfråga; Varför socialismen (en bra idé) misslyckades (blev förtryck) och hur går vi vidare?
Ehnmark kan sitt italienska idélandskap och visar hur Gramsci gräver fram marxismen-leninismens totalitära rötter; Dogmer om industriella drivkrafter som bildar samhällets ekonomisk-materialistiska bas, vilken styr klasserna, vilka styr individernas tänkande. Och allt detta analyserat och förstått av en självutnämnd förtruppselit som ensamma känner de ”objektiva” eviga absoluta sanningarna och historiens ödesbestämda deterministiska plan-mening. Sociala vetenskapsmän i partiets gestalt som talar om för folket vad de bör vilja.
Gramsci betonar snarare den politisk-kulturella intellektuella överbyggnadens betydelse i samhället. Hur den skapar samtycke mellan förtryckare och förtryckta, en den styrande elitens tankedominans eller hegemoni – Gramscis nyckelord – med hjälp av alla köpta intellektuella. Därför fordrar befrielsen en folklig kulturrevolution för tankens frihet. Lite av Marx vänd uppochner alltså.
Ehnmarks slutsats är att det som återstår av socialismen är den demokratiska vägen dit. Det är delvis rätt, men för snävt, menar jag. I Gramscis anda måste socialismen förvandlas från parti/elitförvaltat förbestämt kunnande (”den vetenskapliga socialismen”), till öppet torg för samförståndsinriktad medborgardiskussion om hur få ett rättvisare, jämlikare, demokratiskare samhälle. Drömmen om en förenad värld av ”folknationer” där alla är med och delar och bestämmer – det är vad som, enligt min mening, återstår av socialismen.
Läs mer: Dagens Bok, AB, SMP, Blaskan,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om En stad i ljus, Anders Ehnmark, Antonio Gramsci, Hegemoni, Socialism, Kultur, Böcker, Samhälle, Politik
Hans har en tendens att sätta likhetstecken mellan den socilaism han själv tidigare var anhängare av (stalinism/maoism) och socialism i stort. Det leder naturligtvis fel.
Det finns en mängd socialistiska inriktningar som alltid kritiserat stalinismen/maoismen. Däribland den inriktning som jag tillhör (ibland kallad trotskism). Alltså kan man inte hävda att socialism per definition ledde till förtryck som hans tycks göra i inledningen tilld enna recension. Antonio Gramscis själv skulle ha tagi strakt avstånd från ett sådnat påstående. Då utelämnar man exempelvis också den reformistiska socialistiska strömningen som fanns, bra mycket större än stalinism/maoism. Nämligen socialdemokratin.
Jag har inte läst boken. Men min uppfattning är att det som så ofta med Anders Ehnmark finns en tendens att läsa in de egna visionerna i andras texter. Allt brukar blir ”republikanism”. Och det behöver inte vara något fel med det. Men Antonio Gramsci är betydligt mer komplex än så, samtidigt som det kryptiska språket i anteckningsböckerna från fängelsetiden gärna lånar sig till individuella tolkningar.
Du har rätt att jag pratar om realsocialismen, den sovjetiska maoist-stalinistiska modell som om man räknar in även Tredje-världen-länder hade mellan en tredjedel och hälften av världen under sig. Ett viktigt historiskt faktum att förhålla sig till för all vänster. Dessutom är det ju den socialismen folk oftast tänker på när ordet nämns.
Vad gäller den reformistiska socialdemokratiska socialismen hade väl den redan när Gramsci dog som fascismens fånge i stort sett lämnat sina socialistiska ambitioner. Vad Gramsci ansåg om trotskismens föredömligt tidiga uppgörelse med realsocialismen vet jag inget om. Vad jag minns stod det inget i boken om det.
Gramsci gräver upp realsocialismens totalitära rötter. Och den kritiken drabbar även delvis Marx och Lenins tänkande som jag förstår det. Vilket gör att kritiken har viss relevans även för andra än ex-stalinist-maoister.
Idén om den vetenskapliga socialismen, där en skolad elit anser sig veta bäst vad folk behöver, kom före Stalin. Förmodligen är det en allmän tankefigur som också går igen i t.ex. vetenskaplig arbetsledning, funktionalistisk stadsbyggnad och nyliberal ekonomi, och som på detta sätt gjorde sig bred även inom arbetarrörelse och antikolonial rörelse. Inte ens folkrörelser kan ju helt avskilja sig från vad som är brukligt i samhället.
Och, Anders, nog var Trotskij influerad av dessa tankegångar när han hävdade att fackföreningarna skulle vara till för att föra ut partiets politik till arbetarna (istället för tvärtom) och att produktionien skulle organiseras militärt. Kanske han omprövade sin position senare när han hade fått stryk i den interna maktkampen?
Jan Wiklund: Trotskij omprövade mycket och hade också fel i mycket.
Jag håller också med Hampus om hur folk uppfattar orden kommunism och socialism.
Och förstås och överens med Torberg om den frihetliga socialistiska tradition som av andra än oss själva ibland kallas trotskism.
Nej, det är ett ytterst litet fåtal människor som tänker på Kina eller Sovjet när man säger socialism. Dessa stater förknippas med ordet kommunism, inte socialism. De som förknippar socialism med Sovjet torde vara det lilla fåtal mörkermän man endast hittar på Lidingö, Djursholm och på SvD:s ledarredaktion.
”Trotskism” är, för sjuttonde gången”, inte ett slaviskt tydande eller följande av Trotskys åsikter. Det är en anti-auktoritär tradition som bl a bygger på Leo Trotskys analyser av byråkratiseringen av Sovjet och andra proletära projekt. Trotsky ändrade sej många gånger i olika frågor och går inte att tillbe på det sätt som Stalinister så tragiskt och löjeväckande har tillbett sina Gudar. Det ska personer som tror sej ha nåt att säga om folkrörelser och deras urartning ha fattat.
Torberg: Nej, ismer är jag nog rätt rudis på. Jag har heller aldrig förstått poängen med att hänga en ism-ändelse på ett personnamn om det nu inte är för att personen på något vis står för ismen.
Förmodligen för att jag tycker att praktiken är roligare.
Jan W: Vi har aldrig gjort det själva (hängt nmante trotskism på oss). Vi kallar oss socialister. Det är andrasom gjort det och vi använder det bara för att klargöra vårt avståndstagande från Stalins sovjet.
Om man ska kunna kommunicera eller lära om bofinkar eller företeelser som t ex ideologier härstammande ur parasitskikt inom arbetarrörelsen (stalinism, modern socialdemokrati osv) är det en hjälp att kunna deras beteckning. Istället för att säga: ”den där lilla finken som är så allmän och låter så här bla bla” kan man förenkla genom att säga bofink. Detsamma med t ex ismer. De är inga exakta begrepp men mycket användbara i samtal efter definition.