Häxjakten avmoderniserad

Boknytt
Häxornas försvarare
Jan Guillou
Piratförlaget

Häxjakten avmoderniserad

Jan Guillous välskrivna historiska reportagebok om häxförföljelserna har några år på nacken. Men det gör ju inget när det handlar om 1600-talet – i Sverige, Norden och Europa. Den kristfundamentalistiska massakern på oskyldiga kvinnor (och män) fortsätter att skrämma och fascinera.

Guillou avfärdar tidspopulära feministiska och socialistiska förklaringsmodeller av häxhysterin. Det var ingen könskamp för hälften av häxorna i Estland var män, och alla på Island. Inte heller var det en manlig-vetenskaplig attack mot kvinnlig folkmedicin (eller hallucinationer på ”naturdroger”).

Det handlade inte heller om någon klasskamp. Ingen statlig disciplinering av folket. Ingen adlig-rojalistisk konspiration mot bönderna. Inget ”pigornas uppror”, Och det var inte de allra fattigaste som drabbades på landsbygden. Överheten var snarast osäkra på hur de skulle hantera den folkliga häxpsykosen.

Även det trendiga förnekandet av individens betydelse i historien får sig en känga av Guillou. Vem som satt vid makten i olika länder hade betydelse för hur häxfantasierna bemöttes. Själv ser jag ingen motsättning – har man en politisk struktur som ger mycket makt till en person, får förstås dennes speciella personlighet ett stort genomslag (Napoleon, Stalin, Hitler…).

Den katolskfundamentalistiska inkvisitionen var enligt Guillou mildare på häxfronten än den protestantfundamentalistiska häxförföljelsen. Han pekar vidare på att 300 svenska kvinnor brändes på bål som häxor. Men samtidigt brändes 700 svenska män på bål för tidelag (djursex). Och dubbelt så många kvinnor avrättades för barnamord (= svenska hedersmord) som för trolldom.

Bland häxutpekarna (många barn) fanns ofta samma narcissistiska drömmar om kändisskap som idag. Personliga vendettor spelade in när det gällde vilka som brännmärktes som häxor. Smittsam masshysteri gjorde det hela värre.

Men som jag förstår det finns som avgörande återstående förklaringsmodell till häxfenomenet kvar det för oss nutida svenskar så obegripliga: En bondebefolkning vars tankevärld var mentalt fjättrad i en vidskeplig, fanatisk, ortodox, gammaltestamentlig religiös fundamentalism av närmast kristfascistiskt snitt.

Läs mer: SVD, DT, Clarté,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Nej, stopp där! 300 häxor dödades visserligen i Sverige, men alla brändes väl inte? Vad jag minns så halshöggs de flesta. Var dock ett tag sen jag läste Olof Fahléns bok ”Dömd till yxa och bål” så jag kan inte säga med säkerhet.

  • Jerker Nordlund

    Mycket bra bok. Men glöm inte att nämna avsnittet om de moderna häxjakterna – sexualbrottsrättegångarna och pedofilanklagelserna.

  • Filosoferaren

    ”En bondebefolkning vars tankevärld var mentalt fjättrad i en vidskeplig, fanatisk, ortodox, gammaltestamentlig religiös fundamentalism av närmast kristfascistiskt snitt.”

    Att utifrån nutida referensramar bedöma historisk tid är mycket vanskligt och leder knappast någonstans.

  • Hans Norebrink

    Baksidestexen på Guillous bok: ”Under åren 1668-1676 brändes mer än 300 svenska kvinnor på bål som häxor…”

    Till Filosoferaren: Jag tror varken på rumsmässig eller tidsmässig kulturrelativism. Mänskliga rättigheter är mänskliga rättigheter. Människor är människor överallt i alla tider, och de har rätt att bli behandlade humant.

    Dessutom är ju beskrivningen sann och förklarande.

  • Ja, det är baksidestexten, men stämmer det verkligen?

  • Det torde ha betydelse för häxhysterins uppkomst att perioden 1500-1700 var en riktigt eländig tid i Europa. Senmedeltidens relativa välstånd bröts och under en generation, ca 1500-1530 sjönk inkomsten till en tiondel för en hantverkare, enligt Fernand Braudel. Självklart att folk blev desperata. Och eftersom eländet berodde på helt nya saker – världsmarknadskapitalism och statlig centralisering – var det svårt att förstå sig på. Att folk jagade häxor berodde på samma sak som att tyskar jagade judar efter kraschen 1929: plötsligt obegripligt elände.

    Jag håller med Filosoferaren om att det knappast är meningsfullt att tala om fascism i häxfallet. Tänjer man begrepp för långt blir de meningslösa. Orwell klagade i en tidningsartikel om att han hade sett fascism klistrat på allt från nykterister till hundar. Att man tycker illa om något är inget skäl att sätta vilka etiketter som helst på det.