Det eventuella byggandet på Albanoområdet i norra Stockholm beskrivs i SVD som miljövänligt, som ett bevarande av ekosystemen och som att risken är att området byggs för tätt. Men när jag läser artikeln så finner jag att riskerna är helt andra. Riskerna är nämligen att det återigen byggs ett monofunktionellt område med dålig social funktion. En miljonprogramsmiljö mera centralt skulle man kunna säga. Med miljön som argument verkar det som om man tänker fortsätta att bygga icke-fungerande punkthusområden med enfunktionella funktion. Dvs det blir ett socialt dött bostadsområde med en massa outnyttjade gröna ytor. Ett område där man inte kommer att känna sig hemma.Inte kommer att känna sig trygg.
Att bygga in järnvägen genom området under ett nät är ju inte heller nån spektakulär idé som artikelförfattarens kriver. Det är ju vanligt förekommande att spår är inbyggda. Det kallas ibland tunnelbana och i många städer finns också järnvägslinjer som är inbygga så. I New York har det funnits i över 100 år (ex.vis Grand Central under Park Avenue på Manhattan) och där finns också en annan linje under Riverside Park (också på Manhattan) med just nät ovanpå under delar av sträckningen.
Ska det byggas i området så måste det byggas tätt. Som kvartersstad och inte som funkisförorter. Annars blir det varken miljövänligt eller socialt fungerande.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Albanoområdet, Järnväg, Park, Stadsnationalpark, Enfunktionellt, Samhälle, Stockholm, Stadsplanering, Kvartersstad
