Intressant naturprojekt i skärgården

I ett projekt som kallas GRACE är syftet att man ska återställa igenvuxna öar och halvöar i fler av våra skärgårdslandskap. De ska återställas i det kala skick som de tidigare var i på grund av djurens bete på öarna. Projektet finansieras av EU-pengar och berör 4 län i Sverige, Västra Götaland, Halland, Stockholm och Blekinge. De platser som valts ut på västkusten finns i Göteborg, Öckerö, Kungälv, Tjörn, Orust, Tanum och Strömstad. Sammanlagt handlar det om 476 hektar fördelat på 14 öar och halvöar.

På den ö, där jag föddes fanns när jag var liten får som betade på utmarkerna, i bergerna och på det hedområde som kallas Et. Detta innebar att dessa områden hölls fria från skog och buskar. De växte inte igen. Det betade landskapet skapade förutsättningar för en dle ovanliga växter och ett speciellt djurliv. Ännu längre tillbaka fanns det också kor på Rörö (när jag tänker efter kan det nog faktiskt fortfarande ha funnits kor också när jag var liten), då det fanns flera bondgårdar på ön. När jag var liten var det dock i huvudska ett fiskesamhälle, med ett fåtal hushåll som också höll djur av olika slag. Det fans kalkoner, får och dessutom en mink- och hönsfarm. Just dessa höns råkade jag som barn tillsammans med pingstpastorns dotter döda. Vi kan ha varit kring 5 år gamla eller nåt sånt. Hönsen hade en rad småhus som de kunde gå in i. Jag och pastorns dotter stängde alla småhusen utom ett. Alla höns gick in i detta kvarvarande hus och sedan kvävdes de till döds. Hur det hela löstes ekonomiskt eller om det sen fanns hös igen har jag ingen aning om.

Nu ä det i all fall meningen att djur åter ska beta en massa områden i skärgården, det handlar om så kallade Natura 2000-områden. Naturreservatet på västra Rörö är ett sådant område och det ingår i GRACE-projektet. Det är bra, för delar av ön har växt igen på ett sätt som av en äldre öbo, Alf Lundgren, år 1988 i hembygdsboken om Rörö beskrevs så här:

Om en står på Abbelviberget å tittar seg omkring ser en möt å öa. Där på lesia har stövera spritt ud seg åver di ågera å änger som fôlk för inte så länge sin va så rädda om, å där krega sprang lösa ätter den tionde oktober. Nu har de förresten växt igen nött alldeles hemst, de ej ju lörvete hele väjen ifrå Abbelvi te Halaberget å inte bara där, ude i berga har de också växet opp en massa oliga torn å tre. Men oppe på berga blåser de la för möt, så där ä de seg likt. Om en vrir på hövvet känner en igen Jydhövvet, Flököl, Fyrvala å Haberget å allihop förresten.

När en står här å ser seg omkreng å kommer ihåww höre de så ud förr, så töcker en änna de ä synn att de ska förändra seg för möt. Ja detta mä växtlihed å sönt ä ju inte så farlit men om fôlk får bögga å spränga å rösa detan i alla vigar å damma här å härja som di jôr på manga andra ställe så ble en allt bra lessen – när de ä så fint som de ä.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

PS. Vill ni ha översättning av nåt dialektalt ord så är det bara att ställa en fråga i en kommentar. DS.

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

5 svar på “Intressant naturprojekt i skärgården”

  1. Ja… intressant. Som jag skrev nyligen på denna blogg så har nötboskap och människa levt i symbios i stora delar av Sverige sedan troligen yngre stenålder. Det har format korna, människan (laktosintolerans har till stor del sållats bort genom naturligt urva)l och inte minst det vi kallar natur, som i princip i hela landet är en kulturskapelse. Vi lever idag i slutet av en mäktig herdekultur med dramatiska förändringar i landskaps användning och artsammansättning. Det vi kallar natur är vanligen igenväxande eller, mer sällan idag, hävdade betesmarker. Vi håller på att förlora vår naturs artrikedom.

    En stor del av de tusentals arter, växter, fåglar, fjärilar, svampar mm som finns med på den sk Röda Listan över hotade eller utrotade arter är helt beroende av människans betesdjur och deras eviga arbete över markerna. Försvinner betet dör en stor del av vårt biologiska arv ut. Kanske tusentals arter bara i vårt land.

    Mulens marker var förr inte begränsade till hagar, utan djuren betade överallt. Skogen, kobben, stranden. Det som inte skulle betas hägnades och de oftast frigående djuren vaktades av herdar, i många fall barn. Djuren var stommen i de flesta människors ekonomi. De tillhandahöll det viktiga fettet, som smör och ost, förr en bristvara, som gjorde att man tog sej igenom vintern. De gav ett animaliskt proteintillskott, bl a genom mjölken, och inte minst… de tillhandahöll gödsel, en evig bristvara före konstgödslet.

    Med ökat extensivt bete kan vi rädda vår biologiska mångfald, använda i träda liggande marker till mat- och gödselproduktion och därmed minska trycket på andra proteinkällor. Givetvis måste vi satsa på koraser som inte kräver importerad soja, som betar marken största delen av året och som samtidigt ger gott näringsutbyte. Mer sånt… bort med grisfabriker och broileranläggningar. Fram för en moderniserad herdenäring…

    1. Torberg: I Bohuslän finns numer anästan bara köttboskap om man ska döma av vilka nötkreatur man ser på landsbygden. Det är alltifrån Highland Cattle till Charolais. Många är ute året runt och en del betar också extensivt. Fårskötseln tycks också ha ökat i vissa områden.

  2. Anders_s: Glädjande att höra. Men är det ändå inte så att den mesta tidigare betade marken används till annat även i dina trakter ? Förbuskning t ex ? Det finns enorma ytor i Sverige som skulle kunna användas till extensivt kobete så att vi får tillräckligt underlag för att rädda genetiskt hårt trängda sällsynta arter, producera gott och nyttigt nötkött utan att plöja upp mer regnskog, få bra protein utan att anstränga pressade fiskpopulationer i haven ytterligare, kunna stänga ner etiskt tveksamma djurfabriker osv ? Eller är Bohuslän ett glädjande undantag från den dystra utvecklingen i resten av landet ?

  3. Jag bodde i Lysekil ett par år när jag var barn och minns just de där vackra, röda, bara klipporna. Min förvåning blev stor då jag nära 50 år senare kom tillbaka för första gången på många år. Det var inte samma landskap som jag bodde i. Nu var mycket av bergen skogklädda. Vacker natur det också, men det var något speciellt med de röda bergen.

Kommentarer är stängda.