Boknytt
Stalins barn
Owen Matthews
Historiska media
Sovjetiska öden
Mina volontärår i Bolivia lärde mig ett alternativ till den västerländska tidsuppfattningen med historien bakom oss och morgondagen framför oss. Indianerna såg framtiden som något okänt som smög sig fram bakifrån. Det förflutna däremot låg framför dem som en oändlig källa av kunskap och erfarenhet – inspirerande såväl som avskräckande.
Så när den försvagade vänstern spolar politisk korrekthet och istället efterlyser ”nya och provocerande idéer om ett solidariskt samhällsbygge” (tidningen Internationalen) så återvänder jag gärna till 1900-talets realsocialistiska misslyckande. Inte minst till Sovjetunionen som i tid och rum var det största fiaskot. Det ger mycket att lära av för att inte göra om samma misstag.
Mest intresserar mig faktalitteratur, men även skönlitteratur som ger en kompletterande förståelse av livet under stalinismen. Som denna bok om ”Tre generationer av kärlek och krig”. Genom en splittrad familjs tragiska öden skildras fattigdom och elitprivilegier, utrensningar och arbetsläger, krig och död, sammanhållning och kärlek över nationsgränserna.
Där fanns bland alla umbäranden, tvångskollektiviseringar, och hårt fabriksarbete även en entusiasm över den forcerade industrialiseringen som satte miljoner i arbete mitt under den kapitalistiska massarbetslöshetens trettiotal. Desto större framstår den stalinistiska regimens svek mot alla de arbetare, bönder och kommunister som oskyldiga mördades av statsterrorn.
Författarens morfar Boris Bibikov, hängiven kommunist som ledde uppbygget av en traktorfabrik i Ukraina, deltog i januari 1934 i sjuttonde partikongressen i Moskva. Som många andra delegater sympatiserade han med Sergej Kirovs kritik mot den hårdhänta kollektiviseringen av landsbygden. Stalin hade ännu inte all makt.
Men i december samma år mördades Kirov. Några år senare avrättades Bibikov (som påstådd trotskistisk folkfiende) och med honom över hälften av delegaterna vid den sjuttonde partikongressen. Den stalinistiska fraktionen i partiet tog över makten, och marschen mot ett nytt rött klassamhälle och en statlig borgarklass mötte inte längre några hinder.
Absolut makt korrumperar absolut. Att tro att så mycket makt i ideologi och vapen samlat i så få händer skulle kunna leda till något gott är att inte förstå den mänskliga naturen. Det är att inte förstå att gränsen mellan gott och ont inte går mellan personer, partier eller klasser. Den går genom varje människohjärta, som Solzjenitsyn helt riktigt konstaterade.
Läs mer: FFLH, Fria, Times, NRK,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Stalins barn, Owen Matthews, Kirov, Bibikov, Stalin, Makt, Vänstern, Kollektivisering, Satlinism, Socialism, Sovjet, Ryssland, Historia, Kultur, Böcker, Politik, Samhälle
