Kriskommission hos Socialdemokraterna, framtidskommission hos Vänsterpartiet – men vad händer nu med vänstern efter bakslaget i valet? Sker det en omprövning av trettio års högerkurs inom socialdemokratin? Håller Vänsterpartiet på att finna en ny strategi för att skapa motkrafter till högern?
Det är svårt att skönja några sådana tecken. Snarare verkar det äga rum ytterligare en rättning högerut. S och Mp har spolat de rödgrönas överenskommelse om Afghanistan – som var full med kryphål, men ändå ville ge sken av en kursändring i frågan – till förmån för en räddningsinsats av regeringen Reinfeldt!
Lars Ohly tvingades spela den försmådde älskarens roll. Förgäves försökte han peka på den överenskommelse man gjort, men Peter Eriksson svarade kallt ungefär att ”trodde du verkligen på det?” Lars Ohly ville fortsätta det rödgröna samarbetet, men Mona Sahlin har ställt honom inför fullbordat faktum genom att förklara att man tar ”paus” i samverkan.
Naturligtvis kommer de rödgröna att formera sig igen inför nästa val i en eller annan form. Ledningen inom V kommer återigen att krypa för att få vara med, ungefär på samma sätt som när Mona Sahlin medvetet ställde V utanför när S och Mp började bygga upp sitt samarbete med inriktning på regeringssamverkan.
Visserligen höjs det nu kritiska röster inom V mot fortsatt rödgrönt samarbete, men det är till stor del relaterat till situationen just för tillfället. Någon omprövning av samarbetet inför valet har inte skett. Ändå måste detta utvärderas som en katastrof; då V tvingades vika ner sig till förmån för ett oppositionsalternativ som inte förmådde avskilja sig tillräckligt från högeralliansen, och då socialdemokratin gjorde sitt sämsta val sedan 1914.
Högerkursen från V är knappast ny, partiets stöd till socialdemokratin och till socialdemokratiska regeringar sträcker sig långt tillbaka i tiden – vem minns inte uppbackningen 1994-96 av Göran Perssons nedskärningspolitik – och vittnar om ett inskränkt perspektiv samt en oförmåga till att ta steg mot en politik som utmanar högerutvecklingen.
Med en annan hållning skulle Vänsterpartiet kunna bidra till att det formerades en vänsterpol i den svenska politiken, en pol som skulle attrahera såväl besvikna socialdemokrater som yttervänstern och samla radikala arbetare tillsammans med bland annat unga aktivister i en våg av utomparlamentariska opinionsbildande aktiviteter. En ny vänster skulle kunna byggas kring tre beståndsdelar:
-Antikapitalism: En fullständig brytning med all nyliberal inspirerad agenda, stopp för alla nedskärningar och privatiseringar och för en omfattande omfördelning av samhällets resurser från rik till fattig, från privat lyxkonsumtion till gemensam välfärd och klimatomställning. Detta innefattar också en radikalisering av fackföreningar med formuleringar av krav från gräsrötterna om slut på individuell lönesättning, bemanningsföretag, och så vidare. Dessutom – inte minst – en samling för kravet på sextimmarsdag för jobben, klimatet och jämställdheten.
-Ekosocialism: Vänsterpartiet är ansvarigt för att ha lämnat dörren öppen för det borgerliga Miljöpartiets framgångar. En klimat- och miljöomställning värd namnet är inte möjlig med Mp:s politik. det kommer tvärtom att krävas en demokratisk samhällsplanering och kontroll över kapitalet för att säkerställa en övergång till ett samhälle där mänsklighetens kort- och långsiktiga intressen kan garanteras.
-Ett internationellt samhällsomdanande perspektiv: Om än vår kamp till en början är nationell så kan en socialistisk samhällsomvandling inte tänkas utanför ett europeiskt och globalt sammanhang. Men det innebär också att vänstern, förutom ett aktivt solidaritetsarbete, även måste söka samarbete och erfarenhetsutbyte med sådana socialistiska krafter i andra länder som strävar åt samma håll. NPA i Frankrike är ett exempel på ett sådant typ av parti. Vänsterpartiet kunde dock börja med att rikta blickarna mot närmare håll. Danmark är ett fall där man lätt kunde statuera ett positivt exempel genom att säga upp bekantskapen med Socialistiskt Folkeparti till förmån för Enhedslisten. Det går inte att ha systerliga förbindelser med ett parti som likt Socialistiskt Folkeparti böjer sig för den främlingsfientliga agendan.
Ursprungligen ledare i Internationalen.
Intressant?
Bloggat: Röda Lidköping, Röda Malmö,
Borgarmedia: GP1, 2, 3, SVD1, 2, 3, 4, DN1, 2, 3, 4, EX1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Antikapitalism, Ekosocialism, kriskommission, Lars Ohly, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, sextimmarsdag, Vänsterpartiet, Vänstern
Jag saknar en punkt – en som borde vara sossarnas paradgren men inte är det: en Keynes 2.0.
Vi står i en situation ”once in a lifetime” då en bubbelekonomi måste dödas och en ekonomi som grundas på produktion sättas istället. Detta är inget socialistiskt krav, det var det som Keynes förordade för att rädda kapitalismen. Men det var också det som New Deal i USA och socialdemokraterna i de skandinaviska länderna satsade på och fick entusiastisk uppbackning av sina respektive folk för.
I själva verket består hela den kapitalistiska utvecklingen av s.k. Kondratievvågor: perioder av spekulation som avlöses av perioder av produktion och sen återigen avlöses av perioder av spekulation. Det ligger i kapitalismens natur, och beror på att de lyckosamma produktionsfaserna hopar en massa kapital som inte kan investeras lönsamt i produktionen eftersom mer av samma slag inte kan säljas. Det är elementär Marx.
Men vad som inte är elementär Marx är att det går att med politiska medel upprätta en ny period av produktion. Det gjordes på 30-talet, och det har gjorts tre gånger tidigare under industrisamhällets tid. Det kräver radikala reformer av ekonomin, men det kräver inte socialism (vad det nu är).
Sådana radikala reformer skulle jag kräva av ett vänsterparti för att jag skulle tro på det. Jag skulle också kräva en blåkopia av hur reformerna skulle se ut, så att det inte stannade vid prat.
Jan : Kondratieff är väl mer elementär Mandel än elementär Marx. 😉
Jan: Instämmer
Anders: Vänsterpartiet som pool, ja. Men bäst vore om det skedde som en ny partibildning. Då skulle speciellt vänstersossar känna sig mer hemma. Och man kunde bryta banden till Sovjetkommunismen. Överskrida den av historien överspelade klyftan mellan kommunism och socialdemokrati (båda ledde ju ändå till ny kapitalism, statsbyråkrati och partivälde istället för till socialism).
Ohlys trängtande efter ett samarbete de andra parterna som inte verkar speciellt intresserade av är minst sagt underligt. Ohly och V kom med på nåder och de andra två sa mer eller mindre öppet att egentligen ville man inte ha med Ohly och V men blev ”tvingade” av S vänsterfalang/facken. Mp var närmast direkt fientliga och oförskämda mot Ohly och V. Att Ohly fortsätter att svamla om den rödgröna alliansen verkar inte riktigt sunt när man behandlat V som något katten släpat in.
Varför skulle vi vilja rädda kapitalismen genom diverse trixande med statsbudgeten (keynesianism)? Fast jag är övertygad om att det inte fungerar, det krävs betydligt mer än så för att vitalisera kapitalismen. Antagligen världskrig, eller åtminstone massivt politiskt tvång. Men jag tror penningherrarna är för starka och egoistiska för att underkasta sig något sådant. Kanske om de hotas av revolution.
Det finns inte mycket empiri till stöd för keynesianismen. Eller ja, Stockholmsskolan (Ohlin, Myrdal m.fl) var inne på en liknande linje på 30-talet, men att Sverige klarade av krisen snabbt berodde snarare på att kapitalismen i Sverige ännu var i uppbyggnad. Att ekonomin sedan flöt på relativt problemfritt i två, tre årtioenden efter världskrigets gigantiska kapitalförstörelse är inte så konstigt. Men därefter kom den sk. deflationen som keynesianerna inte begrep sig på eftersom de hade en felaktig teori.
Nazityskland under Hjalmar Schacht tillämpade också någon form av keynesianism, men Nazityskland är som bekant ett såpass säreget exempel att det är svårt att dra några slutsatser om hur väl keynesianismen fungerade där. Sen har vi visserligen det kortlivade försöket under Mitterands första ministär, receptet fungerade inte och det blev chockinflation.
Vad beträffar bubbelekonomin så var ju det fiktiva kapitalet inte alls på samma nivå 1930 som det är i dag. I dag är det ju… trettio (?) gånger så stort som det reella kapitalet. Men om man ska vara för en teori bara för att den är emot en bubbelekonomi så kan man ju lika gärna anamma den österikiska skolans lärossatser?
Men ja, vi borde helt överge penninghushållningen. Det var nödvändigt förr eftersom man då inte hade möjlighet att hantera information uppdelad på reella kategorier (”varuslag” och olika slags arbete) utan tvangs räkna om allting i en abstrakt normalvärdeskategori, pengar. Men i dag kan vi hantera en reell hushållning, då är det klart att vi ska göra det.
Alex: Jag har inget som helst intresse av att rädda kapitalismen, däremot är jag intresserad av att rädda de människor som lever i den. Det kan bara göras genom radikala ekonomiska reformer som ”sätter ekonomin på fötter”. Som tvingar resurserna att fokusera på verklig produktion istället för på pyramidspel.
Icke-kapitalistiska fötter torde kräva ännu mer än kapitalistiska för att lyckas. Vi får vara glada om vi lyckas med det senare, med de svaga rörelsemobiliseringar vi har idag. Det är i och för sig möjligt att det behövs reella antikapitalistiska hot för att skapa något av den tvingande nödvändighet som behövs. Ett dialektiskt samarbete/kamp mellan antikapitalister och keynesianer skulle kanske skapa bäst dynamik?
Anders: Jag har inte läst Mandel, men nog var det väl Marx som pekade på kapitalismens tendens att skapa överproduktionskriser? Annars kan man läsa mer om det här hos Carlota Perez: Technological revolutions and financial capital. En kort sammanfattning med fokus på dagens krav finns i http://www.carlotaperez.org/interviews/CParticleODApril2009.pdf.
Jan Wiklund. Mandel skrev om kapitalismens långa vågor och utvekclade den marcistiska ekonomin på ett sådant sätt att mycket av den används även av borgerliga ekonomer för att förstå sitt eget system, kapitalismen. Andreas Malms bok om imperialismen bygger på Mandel.
Anders: Det är jag säker på att han gjorde. Det var från början Joseph Schumpeter som lyfte fram Kondratiev medan den senare försmäktade i de stalinistiska fånglägren. Så han blev ganska känd och citerades flitigt av ekonomer som t.ex. Ragnar Frisch innan den nuvarande neoklassiska gojan gjorde sitt bästa att skyffla ner honom i underjorden, tillsammans med alla andra som försöker förstå kapitalismen historiskt. Förutom Mandel bygger ju Immanuel Wallerstein mycket på Kondratiev.
PS. Men nog var det väl ändå Marx som myntade begreppet överproduktionskris? Dvs att produktionsapparaten kan sälja mycket mer än vad folk klarar av att köpa och att det därför stockar sig oanvändbart kapital?
Och även om Kondratiev inte entydigt gav detta skulden för de nedgångar han iakttog så är det nyckeln i Pérez’ och Freemans förståelse (hur det är med Mandels vet jag alltså inte; P&F refererar bara i föregående till honom). Som alltså går ut på att detta oanvändbara kapital ger upphov till spekulationsekonomier där produktionen blir en bisak. Alltså vad vi just nu upplever. Och som motiverar en ”Keynes 2.0” dvs att en hörnsten i varje radikalt alternativ till den förda politiken borde vara att styra över resurserna från spekulation till produktion.