Folkligt motstånd mot högerpolitik och nedskärningar

Under det gångna året flammade det folkliga motståndet mot högerpolitik och nedskärningar upp i en rad europeiska länder; Grekland, Spanien, Portugal, Frankrike, Irland, England med flera länder. Detta uppsving för arbetarkampen har också åtföljts av ökade kontakter och samordning inom den nya anti-kapitalistiska vänstern i Europa.

Tredje europeiska anti-kapitalistiska konferensen – ett uppmuntrande steg framåt

Delegater från hela Europa, från Irland till Polen, från Grekland till Norge, möttes på den tredje europeiska anti-kapitalistiska konferensen i Paris 16-17 oktober under höjdpunkten av demonstrationerna mot den franska pensionsreformen.

Medan de två första hade initierats av Nouveau parti anti-capitalist (NPA, Frankrike) tillkom den tredje konferensen på ett gemensamt initiativ av NPA och Socialist Workers Party (SWP Storbritannien).

Den förde samman 22 organisationer från 16 länder. Delegater från följande organisationer deltog i konferensen:

Bloco de Esquerda (Portugal)
Gauche anti-kapitaliste (Schweiz)
Izquierda anticapitalista (Spanien)
LCRSAP (Belgien)
POR (Spanien)
SEK (Grekland)
ISL (Tyskland)
En Lucha (Spanien)
DSIP (Turkiet)
SWP (Storbritannien)
Enhedslisten (Danmark)
Internationale Socialisten (Holland)
People before profit (Irland)
SWP (Irland)
OKDE Spartakos (Grekland)
Polska Partia Pracy (Polen)
Sinistra Critica ((Italien)
Mouvement pour le socialisme (Schweiz)
Solidarité (Schweiz)
Rött (Norge)
Socialistiska Partiet (Sverige)
NPA (Frankrike)

Uttalandet som antogs av konferensen kan läsas nedan (se länk) och framhävde huvudsakligen den nuvarande krisens snarare strukturella än temporära natur. Långt ifrån att generera keynesianska lösningar har krisen givit upphov till strama planer som tenderar att institutionalisera nyliberalismen och skriva in den i samhällets genetiska kod.

I Tyskland, till exempel, används stränga mått för att omdefiniera begreppet för ”existensminimum” med ett tak för hushållen på 180 euros per månad. I Frankrike, Spanien, Grekland, Irland är det pensionssystemen och arbetsrätten som är måltavlorna. Och i Italien är det det nationella arbetskontraktet – som fixerar den nationella nivån för arbetskraftens försäljning till ett lägstapris – som är ifrågasatt.

Denna politik, som genomförs i en social och klimatkris, åtföljs av auktoritära åtgärder, utveckling av rasism och återgång till ”värden” som tenderar att legitimera hundratusentals kvinnor återgång till hemmet. Därutöver, bland annat i Tyskland, Schweiz och Polen, finns en ny offensiv för att favorisera uppbyggnaden av kärnkraftverk som bara har börjat.

Det faktum att detta möte ägde rum mitt i rörelsen mot pensionsreformen i Frankrike underströk nödvändigheten av att samordna kampen på europeisk nivå, och mera blygsamt, koordineringen av anti-kapitalisternas egna ingripanden. Det är detta som deltagarna önskade bära vittnesmål om genom att avbryta sitt arbete för att delta i demonstrationen i Paris. En polsk kamrat, en från Spanien och en från Grekland riktade sig till demonstranterna genom NPA:s försorg. Konferensen föregick också mobiliseringen som förberedes i olika europeiska länder, som under de två följande månaderna skulle ge uttryck för folkligt motstånd mot inskränkningarna i Storbritannien, Irland och Portugal, och mot kärnkraften i Tyskland.

Det fanns tre punkter på konferensens dagordning: krisen, dess politiska konsekvenser och motståndet från arbetarna; svaren på krisen framlagt av anti-kapitalisterna; vårt gemensamma ingripande och perspektiv och dess samordning.

Den första punkten, som inleddes av Alex Callinicos från SWP, gav tillfälle till ett stort utbyte. En bred enighet uppstod vad gäller att betona krisens djupa och varaktiga karaktär, det handlar inte om en enkel cyklisk episod utan om en total vändpunkt förkroppsligad i den nedskärningspolitik som förs i alla europeiska stater. Det är liktydigt med en utmaning till social omfördelning som inte vet någon annan gräns än arbetarnas och de lägre klassernas motstånd. Det skapar en kris för nyliberal ideologi; långt ifrån att ge demokrati och framsteg identifieras marknadsekonomin med social tillbakagång och åtföljs av uppgången för reaktionära idéer från den nya ytterhögern.

Ingripandena illustrerar den stora åtskillnaden i arbetarnas motstånd. Och även de paradoxala politiska konsekvenserna av krisen, som i Spanien där vänsterns kollaps har lämnat fältet öppet för högern trots succén för generalstrejken. I vilket fall, för anti-kapitalister innebär frågan om att agera gemensamt genom en enhetsfrontspolitik medan man försvarar anti-kapitalistiska perspektiv, att agera så att arbetarna leder sina strider på gemene mans nivå utan att lämna över dem till byråkratin, genom att hålla demokratin levande inom rörelsen. Flera kamrater underströk vikten av den franska rörelsen som representerar ett hopp bortom aktivisternas skara.

Den andra punkten, som introducerades av Yvan Lemaitre från NPA på basis av dokumentet ”Våra svar på krisen”, framlagt för diskussion på NPA:s kongress, visade en bred enighet kring kravet att arbetarna ska vägra bära kostnaderna för krisen och kring nödvändigheten av att greppa frågan kollektivt på en europeisk nivå för att bättre integrera denna dimension i vår politik. Även om den nationella arenan förblir klasskampens grundstomme så består också den europeiska dimensionen vilket visades i Bryssel 29 september.

Diskussionen om frågan om slogan rörande utträde ur euron illustrerar detta. Frågan är högst närvarande i den grekiska arbetarrörelsen där känslan av att Grekland blivit föremål för diktat från EU och IMF kommer till uttryck i denna slogan i en sådan utsträckning att rörelsen inte kunnat göra motstånd mot attackerna från PASOK-regeringen. Utträde ur euron framstår som ett ”möjligt” svar. Det är en illusion, den enda vägen ut ur krisen är ett ingripande från arbetarnas sida för att bryta med borgarnas institutioner, nationalisera bankerna genom att skapa en enkel kreditorganisation och sen bryta med det kapitalistiska Europa, men agera i betydelsen av ett annat Europa, arbetarnas och folkens Europa. Diskussionen är inte avslutad, den har bara börjat.

Behovet av att fördjupa denna diskussion i ett anti-kapitalistiskt perspektiv var en av konferensens huvudsakliga slutsatser, introducerad och utvecklad av Vanina Giudicelli från NPA. Det handlar om att fånga varje tillfälle för att agera tillsammans, demonstrera existensen av en europeisk anti-kapitalistisk strömning, utarbeta gemensamt material, gynna ingripanden på möten, visa internationell solidaritet med kampen osv. Ett gemensamt datum sattes på våren 2011 för att fira 140-årsdagen av Pariskommunen.

För alla deltagare markerade denna tredje konferens en etapp, utan tvivel ett steg framåt i relationernas och diskussionernas kvalité, trots bristen på utvecklade förberedelser. Det beslöts att hålla två konferenser per år för att ge oss möjlighet att förbereda dem bättre. Frågan om mer strukturerad samordning diskuterades, det mötte inte enhälligt bifall från deltagarna och vi föredrog idén om flexibel koordination. En slutdeklaration diskuterades, förbättrades och formulerade huvudpunkterna i synsättet som enade oss.

Ursprungligen från International Viewpoint. På svenska först publicerad hos Röda Malmö och på Socialistiska Partiets hemsida.

Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman1, 2, Röda Lund, Mullvaden,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements