Tredjevärldismens liv och död

Boknytt
När bojorna brast
Vijay Prashad
Leopard förlag

Tredjevärldismens liv och död

En gång fanns det tre stora drömmar om en bättre värld. Idag är de sedan länge döda. En gång fanns det tre världar. Nu återstår bara en – och den är en mardröm.

Jag talar om tre realsocialismer i tre olika världar. Alltså den kapitalistiska västvärldens socialdemokrati. Den stalinist-maoistiska kommunismen i öst. Och den statsbyråkratiska tredjevärldensocialismen i syd. De dog alla ut under 80-talets gång på grund av egna svagheter i kombination med den nyliberala globaliseringsoffensiven.

Vi vet alla hur det gick i väst och i öst. De gamla socialdemokratiska och kommunistiska partierna förvandlade sig till vänsterborgerliga förvaltare av marknadsekonomin. Så idag härskar den ojämlika och miljöförstörande kapitalismen oinskränkt i nästan hela världen. Om än något mer liberal och demokratisk i väst, och något mer statsinterventionistisk och diktatorisk i öst.

Men hur gick det i Syd – i de kallakrigetneutrala alliansfria staterna i Afrika, Asien och Latinamerika? Hur gick det med deras nationalistiska självständighetskamp mot västvärldens imperialism och neokolonialism? Hur gick det för deras inhemska (officiellt) socialistiska samhällsbyggen – den afrikanska, arabiska, asiatiska och latinamerikanska socialismen? Och hur klarade Tredje världen av att manövrera sig mellan den första världens kapitalism och den andra världens (real)socialism?

Allt detta analyseras och sammanfattas utomordentligt kunnigt och synnerligen trovärdigt i amerikanske professorn och marxisten Vijay Prahads ganska lättlästa tegelstenen ”När bojorna brast – Historien om Tredje världens segrar och nederlag” – den första heltäckande skildringen av Tredje världen som nationalistiskt och/eller socialistiskt samhällsprojekt. Från dess födsel på 50-talet, via dess storhetstid på 60-70-talen, till dess i praktiken stagnation och död på 80-talet. I dagens USA-dominerade unipolära värld är den före detta Tredje världen borgerlig och uppsplittrad (med vänsteruppsvingets Sydamerika som undantag).

Jag minns hur jag under mina år i Bolivia blev duktigt trött på allt skäll på ”500 år av västligt förtryck och utsugning”. Och västkapitalismen var (och är) förstås en formidabel politisk, ekonomisk, kulturell och militär fiende till de fattiga ländernas blandekonomiska folknationalism och revolutionära klassocialism. Men i sitt berättigade hat mot imperialismen blundade man i Syd ofta för egna allvarliga feltänk, svagheter och misstag. Vilka nu minutiöst dokumenteras i denna nödvändiga fakta-och diskussionsbok.

Liksom fallet är med socialdemokrati och kommunism handlar urartningen och förborgerligandet i tredjevärldensocialismen (och tredjevärldenfolknationalismen) mycket om en naiv idealism vad gäller statens och människans natur, visar författaren. Dels handlar det i (bland annat) Syd om tron på en storskalig och centralistisk maktkoncentration till en ledare, ett parti, en rörelse, en ideologi, en organisation, en fackförening, en fristående yrkesmilitär (istället för folkbeväpning), en toppstyrande byråkrati (istället för självförvaltning), en maktfullkomlig stat (istället för demokratisk och decentraliserad maktkontroll), samt en styrande elit (istället för konstant folklig mobilisering).

Och dels handlar det om en för (evolutions)vetenskapen främmande vänsterillusion om att vissa ”ideologiskt medvetna människor” (typ yrkesrevolutionärer) – läs alfahannar – kan ha en fullständig makt utan att moraliskt korrumperas och använda denna härskarställning till mer makt, förtryck, pengaroffande, privilegier, statusjakt och sex med unga vackra kvinnor.

Det senare resonemanget är min vidareutveckling av bokens budskap. Och jag menar som gammal ”människonaturnaiv” vänsteraktivist att vi har mycket att lära av anarkister, syndikalister, trotskister, frihetliga socialister, vänstersocialdemokrater, liberaler och allmänborgerliga vad gäller att ha en mer realistisk, kritisk och misstänksam syn på staten. Det här med stark stat först och avveckling senare är en tragisk återvändsgränd. Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut.

Jag har bara en kritik av denna alldeles utmärkta bok som alla intresserade av de fattiga länderna (borgerliga som ex-socialistiska) bör skaffa sig: Dess syn på nationalismen. Vijay Prashad kontrasterar en medborgerlig, antikolonialistisk och internationalistisk tredjevärldennationalism (typ vi-vi kämpar tillsammans parallellt) mot en etnokulturell, chauvinistisk, nationalinskränkt europeisk nationalism (typ vi-dom kämpar mot varandra). Men i verkligheten fanns och finns båda dessa ytterligheter av den ambivalenta nationalismen – och alla glidande gråskalor däremellan – i såväl Europa som i resten av världen. Den tidiga europeiska nationalismen var exempelvis folklig, demokratisk, vänsterprogressiv och internationalistisk.

Författaren påpekar i sammanhanget att den individualistiska nyliberalismen taktiskt utnyttjar reaktionär kollektivism av folkpopulistiskt, etniskt och religiöst slag. Men etnicitet och religion kan lika gärna utgöra progressiva mobiliseringsgrunder för folklig kamp mot nyliberalismen – det såg jag inte minst bland indianerna i Bolivia.

Och i grunden bygger den folkliga kollektivismen (progressiv som reaktionär) på människans biologiska och kollektiva behov av gemenskap. Vi är sociala djur av naturen och i en eller annan form kommer vår socialitet att manifesteras i opposition till kapitalismens egotrippade atomisering och naturvidriga sönderslitning av samhällsväven.

Som marxist ser Vijay Prashad bara klasskampen, och inte folkkampspotentialen i progressiv etnokulturell nationalism – precis som den gruvarbetardominerade ”proletaristiska” (”obrerista”) traditionella vänstern i Bolivia. På andra extremen stod där ”indianisterna” som bara såg den etniska kampen.

Den framgångsrika rörelsen i Bolivia (i vilken jag arbetade som volontär) kombinerade båda kamperna (”Klass och nation” – ”Clase y nación”). Denna rörelse tog senare makten i Bolivia efter 500 år av vitt apartheidliknande överklasstyre – och tillsatte landets första indianska president, socialisten Evo Morales. Ett föredöme för byggandet av framtidens Syd.

Hans Norebrink

Läs mer: Dagens Bok, FIB, PH, SDS, DD, GP, NyTid, ArbB, HD, AB, KB,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

184 kr hos Adlibris

Advertisements