Afrika – Framtidens kontinent
Richard Dowden
Leopard förlag
Kultur ja, magi nej
En gång i Nepal hamnade jag på en smutsig bakgata i Katmandu. Där stötte jag på en grupp ivriga män som entusiastiskt skar halsen av en skrikande get. Bakom dem i leran stod en splitterny bil med motorhuven öppen. Där på motorn stänkte de djurblodet – ”för att onda andar inte skulle orsaka motorstopp”, förklarade de.
Det minnet kommer för mig när jag läser det gedigna 450-sidorsverket ”Afrika – Framtidens kontinent” av experten Richard Dowden, som levt, rest och rapporterat från Afrika i 40 år. Ett genomgående tema i denna imponerande översiktliga nutidshistoria är nämligen kultur på gott och ont. Kultur kan vara bra och nödvändigt. Och kultur kan vara dåligt och destruktivt. Två tankar att hålla i huvudet samtidigt om man vill förstå dagens Afrika. Det visar författaren av denna massiva kunskapskälla med övertygande tydlighet.
För att inte reta upp de politiskt rättrogna alltför mycket med bokens många oönskade sanningar vill jag först påpeka truismen att Europa begått de värsta handlingarna mot mänskligheten: inkvisition, häxjakt, kolonialism, slaveri, fascism, världskrig, förintelsen och gulag. Och att SSA, det svarta subsahariska Afrika (mitt namnförslag: ”Afsara” – Afrika söder om Sahara) är den världsregion som drabbats värst av den västerländska imperialismen: erövringskrig och slavhandel som slet sönder de afrikanska samhällena och ersatte dem med nya onaturliga gränser som helt bortsåg från kontinentens egen historia, kultur, etnicitet och handel.
Med det sagt kan vi med boken konstatera att det i dagens mycket religiösa Afrika finns kristen fundamentalism i söder och muslimsk dito i norr – blandade med traditionell afrikansk religion och kultur. Detta religiösa arv har bidragit till, och blandat sig med, vissa obehagliga kulturella (och politiska) inslag: häxkonst, häxbränning, homofobi, manschauvinism, kannibalism, grymma våldsutbrott, etniska inbördeskrig, folkmord, våldtäkter på barn för att ”bota aids”, valfusk, diktatur, lynchningar, stympningar, kvinnoövergrepp, korruption, elitlyxliv, låg tillit människor emellan, bristande arbetsdisciplin, mord på albinos för att använda likdelarna i magi, statusprålande, samma rovgiriga rika i statliga som privata företag, social hierarki, polygami, steningar, hjärnflykt, kleptokrati, plundring, massakrer.
Är detta svepande generaliseringar? Ibland kanske, men sanningen är nog tyvärr ofta att ”fördomar” lever vidare eftersom de inte sällan innehåller en kärna av sanning.
Mycket utbredd i Afrika är tron att det bakom makt, rikedom och framåtskridande ligger andlig makt och magisk medicin (vodoo och svartkonst). Drabbas man av olyckor letar man därtill efter syndabockar som använt svart magi mot en. Det är svårt att se hur Afrika ska kunna utvecklas utan att dessa attityder och trossystem förvandlas, skriver författaren. Det måste man (läs recensenten) instämma i för det var/är ett rationellt och vetenskapligt tänkande som fick/får de kinesiska, indiska, arabisk-muslimska och västerländska högcivilisationerna att utvecklas. För att förbättra världen måste man förstå och bearbeta den verkliga världen – inte förstå och bearbeta andevärlden.
Å andra sidan måste en framgångsrik utveckling bygga på de goda delarna av den egna kulturen (och religionen), på nyttiga delar av egna historiska erfarenheter och rötter – som dans, livsglädje, gemenskap, mänsklighet, värdighet, social begåvning och afrikansk kommunalism, som författaren nämner som de positiva dragen i det Afrika han älskar.
Mycket av detta uråldriga arv slogs dock sönder av kolonialismen, vilket ledde till ett destruktivt självförakt för det egna och inhemska. Istället kom ett vulgärmaterialistiskt dreglande efter västvärldens blänkande statusprylar. Och speciellt ett förakt för att arbeta med händerna – i synnerhet en lust att fly från det viktiga jordbruksarbetet.
Det låter lite dystert det hela så vadan detta med ”framtidens kontinent”? De svar jag hittar i slutat av boken är mobiltelefoner, en ny högutbildad medelklass, att unga i den afrikanska stormakten Nigeria trots allt har börjat få igång ett framgångsrikt företagande, afrikanska enhetssträvanden, färre krig och konflikter, samt växande ekonomier – speciellt vad gäller oljeproducenterna.
Och inte minst att Kina gör jätteinvesteringar i Afrikas ekonomi och infrastruktur. ”Närmare en miljon kineser har flyttat till Afrika och fler är på väg”. ”Kinas effekt på Afrika – och på resten av världen – är det begynnande 2000-talets största globala geopolitiska förskjutning”. Det är nu upp till Afrikas länder att samordnat reglera och utnyttja förhållandet till Kina istället för att ropa om kinesisk kolonialism, menar författaren.
Häpnadsväckande är Richard Dowdens landbeskrivning av Angola (en av många djuplodande sådana). Den officiella historiebilden är att de progressiva hjältarna i MPLA stödda av Sovjet och Kuba, slogs mot de reaktionära skurkarna i UNITA stödda av USA och Sydafrika. Men runt Afrikas kuster finns sedan många hundra år ett biologiskt och kulturellt blandfolk, mestiser, som har blivit välbärgade på att tillsammans med kolonial- och västmakterna exploatera inlandets råvaror och svarta befolkning – de som har en ”äkta” afrikansk kultur. Mestiserna stödde i stort MPLA, de svarta UNITA.
I slutet av kolonialtiden började nämligen Portugal skicka vita till Angola för bosättning. Där trängde dessa undan den gamla privilegierade mestismedelklassen, som då vände sig till kommunisterna och MPLA för att få hjälp. Idag har ex-marxistiska MPLA format en ny överklass av mer ljushyade, vilken samarbetar med USA om den växande oljeutvinningen. Landsbygdens och slummens svarta förblir de fattigaste. Man baxnar över hur MPLA fört världen bakom ljuset…
Avslutningsvis vill jag återvända till det kulturella temat i boken. Alla folk, nationer oh stater har en kollektiv rätt till kulturell egenutveckling istället för en påtvingad, västlig, likriktande, nyliberal globalisering (detta inom ramen för demokrati och mänskliga rättigheter – och helst inom ramen för ett rationellt och modernt tänkande). Författaren blir därför upprörd över att afrikanerna så ofta överger sin kultur och sina traditioner. Men på grund av det tidigare nämnda självföraktet bland afrikaner får han på denna front mothugg av dem:
– Jag påpekade att deras levnadssätt hade stora kvaliteter och att det vore dumt att kasta bort alltsammans i en vild jakt på västerländsk materialism. De blev mycket indignerade. Hur vågade jag står där och säga att Afrika inte borde få det som alla västerländska länder hade? Var inte afrikaner lika goda som européer? Om jag hade kommit dit för att hindra Afrika från att utvecklas fick jag allt resa hem till England igen där jag hörde hemma.
Kulturtemat återkommer i två viktiga både separata och blandade politiska tankeströmmar i Afrika – marxism (socialism) och afrikanism (black consciousness, ”race”), vilka betonar materiell klasskamp versus svart makt & etnokulturellt självförverkligande (samma motsättning finns i Nordamerika och Sydamerika mellan marxister/vänstern och indianister/indianaktivister).
Personligen anser jag båda ideologierna viktiga, och ser dem som lika självklart komplementära som kropp och själ. Arbetar/bondeklassen behöver jämlikhet och ett bättre liv. Och folken/staterna i Afrika behöver en fungerande nationalkänsla för att komma över den förödande splittring västvärlden har påtvingat kontinenten.
Hans Norebrink
Läs mer: DN, GP, Dagens Bok, Newsdesk, SR, SVD,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Afrika – Framtidens kontinent, Richard Dowden, Afrika, Europa, Fundamentalism, Häxkonst, Homofobi, Manschauvinism, Kommunalism, Kolonialism, Kina, MPLA, UNITA, Sydafrika, Portugal, Kultur, Böcker, Historia, Samhälle, Politik
Se GP häromdagen om kannibalism i Afrika. Ett mycket politiskt obekvämt fakta, men vi måste ju se verkligheten som den är, inte som vi vill att den ska vara. Annars kan vi aldrig ändra den.
Som framgår av min recension är icke-modernt traditionalistiskt tänkande ett utvecklingshinder i det svarta subshariska Afrika – SSA (mitt namnförslag ”Afsara” = Afrika söder om Sahara i förkortning)
Det där är ju ganska ointressant. Att några religiösa dårar äter delar av människor är inte representativt för något och alltså ganska ointressant och obetydligt.
Att gammaldags tänkande är ett hinder är ju en generell iakttagelse och inget speciellt för Afrika. Huruvida gammaldags tänkande är vanligare i Afrika än nån annan stans är för mig okänt.
Nu är det ju inte ointressant, kannibalism förekommer lite varstans som GP redovisade. Och sedan har vi morden på albinos vilkas kroppsdelar används i svart magi. Det är toppen på isberget av ett magiskt tänkande som hindrar utvecklingen i Afrika. Man ser inte hårt arbete och kollektiv kamp som det som leder till välstånd, utan tanken att man når dit via magi och andar är mycket utbredd. Speciellt i Afrika, och det är en icke oviktig del av deras fattigdom. Nu kan jag uppmana dig att läsa boken.
För samhällsutvecklingen är det ointressant. Det handlar om mycket, mycket små företeelser. Som vanligt klarar du inte att värdera saker och värdera dem korrekt.
Det är precis samma fel du gör med hedersvåld. Övervärderar obetydliga saker. Och hur vet du att GP eller deras uppgiftslämanre inte bara fabulerar? Det vet du inte så det finns stor anledning att betrakta det hela som exotism och inget annat.
Jag utgår från Richard Dowdens bok:
”Richard Dowden är chef för The Royal African Society. Han har bott och arbetat i Afrika sedan 1971 och var i många år korrespondent för The Times och Independent. 1995 blev han ansvarig redaktör för The Economists Afrikabevakning. Han har också gjort ett antal dokumentärfilmer om Afrika för BBC och Channel 4.”
Innan hade jag inte ägnat detta med magi, andetro och traditionalismens inverkan på Afrika några större tankar. Jag såg också uppgifterna om att nigerianska prostituerade i Göteborg hölls i mental fångenskap med hjälp av voodo mot släktingar i Nigeria, och att barn våldtogs i Sydafrika för att bota aids, och att albinos mördades för likdelar i Östafrika, som udda företeelser.
Nu ser jag med Dowdens bok ett destruktivt mönster som hindrar utvecklingen i Afrika. Obekväma och oönskade fakta. Men är vi inte överens om att man ska se världen som den är inte med fördomar och förutfattade meningar?
Återigen. Konservativa mönster är en sak. Voodoo en annan mer marginell och obetydlig. Det finns heller inget som säger att Dowden har rätt. Kolonial attityd kanske? Vad vet jag. Jag har inte läst boken eller nåt annat om det hela heller. Jag vet bara att man ska vara misstänksam.Exemplet från Göteborg är meningslöst och löjligt. Inte representativt för afrikaner någonstans. Det är typexempel på hur man lyfter fram det extrema och skapar fördomar. Du går på det. Bedrövligt.
Jag utgår från boken som presenterar en ny helhetsbild. Då ser man plötsligt att de udda företeelser man tidigare just sett som udda företeelser passar in i detta. Är det här kanske istället du som inte vill ta in något politiskt obekvämt som inte passar in i din världsbild?
Förresten stod det en artikel om en voddoutställning från Haiti häromdagen, med vodoo som folkets upprorsreligion, och också utnyttjat av överklassen. Socialantropologen och vodooprästen (samma person) som uttalade sig menar att vodoo har fått fel rykte.
Människan söker av naturen hitta mönster överallt, vare sig de finns eller inte finns. Ungefär som när folk plötsligt började uppmärksamma fågeldöden som något speciellt, trots att det inte finns det minsta unika i det och något som hänt varje år. Att helt plötsligt via enstaka fall skapa sig en bild av Afrika som inhöljt i magi är ett annat exempel på mönster av enstaka fall som hittas, men som man lägger en vikt på som det inte förtjänar.
Visst finns det fördomar och rasism hos de outbildade. När jag var på Zanzibar hade de bränt en häxa två år tidigare (en ö utanför Zanzibar är Voodoons skapelseort). Men man ska vara bra förvirrad om man tror att afrikaner är så dumma att de inte vet varifrån rikedom kommer. Så korkade att de faktiskt tror att den skapas av magi. Det är enbart kolonialistens tankesätt. Det är trots allt på Zanzibar som man skapade en egen revolution med slagorden från den kubanska (till Fidel Castros förvåning).
För mig är mönstret plötsligt, men inte för Dowden som bott i Afrika i 40 år. Han har ingen kolonial attityd utan fördömer västerländsk kolonialism och rasism, försvarar allmänt afrikansk kultur, och kritiserar överdriven västerlandisering. Han ser mycket positivt på Afrika, och afrikaner han anser har saker att lära oss, och han menar att utvecklingen kommit igång och ser ljust på Afrikas framtid.
Men av historiska tillfälligheter blev Västerlandet först med en historisk global process av modernitet. Nu är Östasien snart ifatt. På tredje plats ligger Latinamerika och Sydasien, och på fjärde och sista plats ligger Afrika och arabvärlden (liksom delar av Indien med sitt hinduiska konserverande kastsamhälls-tänkande). Traditionell islam och afrikansk religion har på ont och gott utgjort spärrar mot västlig kultur i Afrika och Mellanöstern. Själv är jag som Dowden för att de ska bygga sina samhällen på sina egna kulturer, men det finns ju undantag, som reaktionärt tänkande och könsstympning (som är utbrett i just Mellanöstern och norra svarta Afrika). Här utgör också traditionell islam och afrikansk religion motståndsfickor mot västerlandisering. Men inte bland de unga som västerlandiserats via internet.
Vi hade också ett traditionalistiskt tänkande förr, så det har inget med ras eller kultur att göra, utan hur långt man kommit i moderniteten; vetenskap, rationalitet, demokrati, kvinnorättigheter, nationsbildning, läskunnighet, industrialisering, liberalism, socialism, kapitalism, sekularisering, utvecklings- och framåtskridande-tänknde, klassmedvetenhet, kritiskt tänkande etcetera. Detta är ju sociologiskt allmängods.
Dowden skriver att Europa sög ut Afrikas resurser och: ”I missionärernas och kolonialguvernörernas spår raserades Afrikas politiska system, dess kultur, värdighet och självaktning.” Vidare skriver han:
”Afrikanska samhällen blir konservativa av att leva i en så obeständig värld, styrd av de äldste, traditioner och tusentals ordspråk…Ännu i vår tid hålls emellertid unga afrikaner tillbaka av gråhåriga gubbars makt.”
”Afrikaner betraktar inte mänskligheten på samma sätt som västerländska individualister gör, människor som står fria från det förflutna och framtiden. i Afrika sträcker sig den mänskliga kedjan bakåt till de äldsta förfäderna och framåt i kommande generationer.”
”Det är svårt att se hur Ugandas eller Afrika självt skulle kunna utvecklas utan att dessa attityder och trossystem förvandlades…Rikedom och framåtskridande uppnås med andars eller magisk medicins hjälp. En stor man har makt och den makten får man inte utmana eller ifrågasätta, för bakom hans rikedom eller ställning ligger en andlig makt som låter honom bli rik och få ett viktigt arbete. Denna dimension av andlig makt är gemensam för nästan hela Afrika, en dimension som utomstående nonchalerar på egen risk.”
”Afrika genomgick aldrig 1700-talets europeiska revolution i världsåskådning och samhälle som ville ha vetenskapliga förklaringar till världen och skilde det vetenskapliga och det andliga åt. Den moderna västerländska världsåskådningen drar en gräns mellan den fysiska världen och den andliga världen…Detta synsätt är i själva verket nytt i Europa, bara 250 år gammalt…Europa har förlorat denna känsla för det mystiska, andliga. Det har inte Afrika gjort.”
Ingen har sagt att det har med ras eller nåt sånt att göra. Inget säger heller att Dowden har rätt på alla punkter eller ens överhuvudtaget.
Nej, men man vet ju hur rasisterna tänker, de lägger skulden hos ras och kultur, och kan missbruka sådana här obekväma fakta. Men man kan inte av politisk korrekthet dölja sanningen för att ens ideologiska motståndare kan utnyttja den. Så gjorde realsocialismens försvarare i alla år, även jag. Och så fortsatte förtrycket i det fördolda.
Det är upp till var och en att bedöma trovärdighetsgraden i all information man överskjölls med dagligen. Man drar där olika slutsatser. Min Afrikabild förändrades på två punkter av boken som jag såg som trovärdig. Detta med andligheten, samt den positiva bilden, Att Afrika inte bara är död och elände som är den bild man får i media, utan att de börjat gå framåt.
Jag kan ha fel, ni kan ha fel. Vem vet vem som bedömer vad som är sant bäst. Men någonstans finns ju en sanning om detta. Den kan man gärna diskutera kring utan att genast konspiratoriskt misstänka dolda motiv som koloniala attityder, fördomar, naivitet, uppblåsning av småsaker etcetera.
Håller på att läsa boken nu, spännande; kanske lite cliché-aktig, men innehållsrik och skriven på ett personligt och intresseväckande sätt. När jag var i Nigeria så var det ett fåtal medierapporterar om kannibalism och människooffer. Verkar dock vara ett ganska marginellt fenomen, men däremot symboliskt intressant för hur människor relaterar till varandra i stater där staten ”dont give a fuck”.
Jag tror att det är missvisande att beskriva tron på andlighet osv som ett större hinder på vägen mot ”utveckling”, vilken ”utveckling” det nu är?? Finns betydligt större hinder än tron på andlighet som står i vägen för utveckling (handelspolitik, klientelism, fragila politiska institutioner, utländska intressen mm). För ett halvår sedan skulle rätt många påpeka att Islam står i vägen för att befolkningen i nordafrikanska länder ska göra uppror mot sina despoter. I dagsläget måste dessa tankar omformuleras (ja, jag vet, lite ad hoc-aktigt vill ju ”de enkelspråriga” få det till att det är ju faktiskt egentligen islamister som gör uppror i dessa länder nu för att få mer Islam, Jihad!.). Och inte för allt för många decennier sedan skulle en del hävda att ”kollektivistiska” asiatiska länder inte kan utvecklas, pga av att individualism inte är något bärande tankefundament. Verkligheten är dock mer mångfaceterad än vi vill få det till; vi får göra lite tillägg till Webers ”Den protestantiska etiken och kapitalismens anda”!.
Liten anekdot: Tror att nån antropolog för typ 50 år sedan visade att häxeriinstitutioner och ”magiskt” tänkande inte uteslöt rationella förklaringar, snarare att människor såg dem som kompletterande varandra? Man förstod att det var naturkrafter/materiella orsaker som orsakade att t.ex. ett hus föll samman (termiter i detta fall). Däremot söktes förklaringen till varför människan som fick huset över sig dog i den andliga världen. Med andra ord försökte de göra dödsfallet relevant i social termer i just det samhälle de lever i. Mig veterligen är detta ett ganska universiellt fenomen.Hur många gånger har jag inte hört min kristna familj i Sverige tillskriva ”oförklarliga händelser”, som t.ex.dödsfallet av den man håller kär, guds vilja, guds plan etc (trots att man rationellt vet att dösfallet berodde på en sjukdom, olycka etc). I de flesta fall lever människor med flera ”kunskapssystem” existerande sida vid sida (t.ex. ”västerländsk” medicin är helt ok, men det hindrar inte att jag aktar mig från ”det onda ögat”:)). Hurvida vilket kunskapssytem som är mest förankrat är en emprisik fråga och kan inte fastställas på förväg, tror jag.
Ok, blev lite of topic här:) Hursomhelst ser jag framemot att fortsätta läsa boken (roligt att den nigerianske författaren Chinua Achebe skrivit förordet!)