Elitism, biologism och högergnäll

Boknytt
Jämlikhetsbluffen
Christopher Snowdon
Timbro förlag

Elitism, biologism och högergnäll

Alla säger sig älska frihet. Det som skiljer agnarna från vetet är jämlikhet – älskad av vänstern och hatad av högern. Så när uppmärksammade ”Jämlikhetsanden” argumenterar vetenskapligt för att ojämlikhet förvärrar en rad samhällsproblem, så reagerar förstås överklassens ideologiska vakthundar i nyliberala tankesmedjan/bokförlaget Timbro. De översätter ”Jämlikhetsbluffen” (från anglosaxiska tobaksindustrianknutna höger-tankesmedjan Democracy Institute), vilken påstår att jämlikhet snarare är mycket dåligt för samhället.

”Jämlikhetsbluffen” dribblar mycket med statistiken i ”Jämlikhetsanden”. Den tråkiga biten tar jag inte tag i då jag vet att den senare bokens författare, Richard Wilkinson och Kate Pickett, bemöter kritiken på sin hemsida. Några statistiska invändningar i ”Jämlikhetsbluffen” tycker jag dok spontant verkar ha på fötterna. Liksom det självklara påpekandet att alla samhällsproblem påverkas av så många andra variabler än just jämlikhet-ojämlikhet.

Det är dock småsaker som inte påverkar min bedömning av ”Jämlikhetsanden” som en i grunden lysande bok. Men kritik och debatt är bra eftersom kontroversen handlar om fakta och vetenskap, inte om ideologi och önsketänkande (vänsterns att jämlikhet är bra för samhället, högerns att ojämlikhet är bra för samhället).

Detta är dock inte ”Jämlikhetsbluffens” inställning när de kritiserar, vilket påminner mig om komikern Tage Danielssons kloka ord; ”När någon säger att det är mycket mer komplicerat än så bör man ställa frågan: Sägs detta för att föra frågan vidare eller för att bevara status quo?”.

Och ”Jämlikhetsbluffen” går faktiskt ännu längre än att försöka bevara den rådande nivån av ojämlikhet. Den är inte nöjd med 30 år av ökande klassklyftor i väst, utan anser att vi fortfarande har för lite ojämlikhet. Bokens politisk-ideologiska värderingar och pläderingar består i själva verket av en erbarmligt lågkvalitativ högerreaktionär dinosauriedynga av indignerad konservativgnällig elitism, och individ-anarkist-nyliberalt demokratiförakt.

Istället för ärlig debatt ägnar sig ”Jämlikhetsbluffen” åt föraktfullt raljerande och förvrängda referat från ”Jämlikhetsanden”, samt åt ”guilt by association”, där jämlikhet direkt och indirekt associeras med mängder av mycket negativa företeelser.

Jämlikhet associeras i ”Jämlikhetsbluffen” med våld, stöld, mord, höga skatter, hejdad tillväxt, auktoritär socialism, medelklassintellektuella, konspiration, politisering, lathet, avund, stark stat, politikermakt, tvång, rödvinsvänster, dystert sjuttiotal, plågan av rika, permanent lågkonjunktur, längtan efter fattigdom, slaveri, minskad konsumtion, sänkt standard, pengar till regeringen, planekonomi, ransonering, politisk styrning, despotism, minskat välstånd, misantropi, begränsad frihet, orättvisa, hejdad utveckling, mot förbättringar och teknik, köpmotstånd, ringaktning av individen, bakåtsträvan, pessimism, viljelösa svenskar, nordisk halvsocialism (under borgarregeringar?), samt förakt för vanligt folks sunda konsumtionslusta.

Som så skrämmande många borgare verkar Snowdon (och Timbro) inte förstå vår storskaliga representativa demokrati (= indirekt folkmakt). Att folket i en demokrati utövar kollektiv politisk makt via sina representanter i staten, regeringen, politiken och myndigheterna/byråkraterna.

När Snowdon säger att dessa inte ska bestämma (till exempel om jämlikhet), utan istället varje individ för sig ”själv” (ett älsklingsord), så pläderar han mot demokrati och för en slags nyliberal anarki. Där ska de starka, rika och mäktiga i kraft av sina resurser styra över den individsplittrade oorganiserade massan av maktlösa och fattiga arbetare och lägre tjänstemän (se Wisconsin där vanliga arbetare förnekas kollektiv förhandlingsrätt av de nyliberala republikanerna).

Visst, det finns ett åsiktsglapp mellan folket och dess demokratiskt valda politiker. Men det demokratiska underskottet angriper man inte med mindre politikermakt, utan med större folklig kontroll över politikerna. Den kampen för dock inte Snowdon, Timbro och andra borgare. När klagade till exempel högern senast på att folkets envisa stöd för folkhemmet ignoreras av de privatiserande välfärdsslaktande allianspolitikerna i Sverige?

Vidare. Även om ”Jämlikhetsbluffen” skulle ha rätt i att det inte finns vetenskapligt stöd för jämlikhetens sociala nytta så kvarstår de moraliska värderingsmässiga rättviseargumenten för jämlikhet. De tar inte Snowdon upp. I hans värld finns bara helt oproblematiskt rika och fattiga (inget om hur det blev så, eller hur dessa förhåller sig ekonomiskt till varandra) och omfördelning dem emellan via statliga skatter är närmast kriminellt.

I verkligheten är människan ett socialt samhällsbyggande djur som i samarbete och arbetsdelning gemensamt producerar nationens rikedomar. Självklart har de därför en demokratisk rätt att (”själva”!) bestämma hur de kollektivt skapade resurserna ska fördelas individerna emellan. Varför ska då vissa ha mer när allas arbete är nödvändigt för samhällets välstånd?

Självklart kan man argumentera för att de som har utbildning ska kompenseras för sina studieskulder (eller få studierna betalda). Och för att de som arbetar och anstränger sig mer ska ha proportionellt mer betalt. Men om man som Snowdon påstår att de ekonomiskt framgångsrika har blivit det på hårt arbete – varför har då typ undersköterskor, busschaufförer och bönder så dåligt betalt? Och varför i herrans namn ska man (som Snowdon vill) ha högre lön för att man har haft den gudomliga turen att födas begåvad?

Miljöproblematiken är märkvärdigt frånvarande i marknadsfundamentalisten Christopher Snowdons lilla stridsskrift. Enda svaret är att det behövs mer tillväxt för att exempelvis lösa frågan om den globala uppvärmningen. En total klimatförnekan alltså. Ingenting om att människans ekonomiska aktiviteter måste hålla sig inom ramen för planetens ekologiska bärkraft.

Miljökampen framställs av ”Jämlikhetsbluffen” som vänsterns nya konsumtionsfientliga megaskonspiration för att smygvägen återupprätta den besegrade realsocialismen. Grön jämlikhet i chic fattigdom ses som vänsterns nya mål (Inte undra på att en ny bok från näringslivsförlaget SNS bär den talande titeln ”Hållbarhetsmyten – Hur tillväxten blev problemet”).

De många undersökningar som visar att ökad konsumtion och materiell tillväxt inte ökar lyckan över en viss nivå viftar Snowdon irriterat bort. Det är bara rödgrönvänstern som tror sig veta bättre än vanligt folk vad som är bra för dem. Detta är ett beprövat retoriskt bottennapp inom argumentationskonsten.

Så här: Om du röstar på parti X som får 10 procent av rösterna så tror du ju per definition av du vet bättre än de övriga 90 procent av väljarna vad som är bra för dem. I en del fall kan faktiskt en liten (i en viss fråga upplyst) grupp veta bättre än den stora majoriteten vad som är bäst för alla.

Det kan helt enkelt rent faktamässigt vara så att många vanliga människor inte ännu inser vad konsumtionen och statusjakten gör med dem och med miljön. De har inte tagit in alla fakta. Och hur svårt är det inte att inse att hela vårt fossilbaserade kapitalistiska tillväxtsamhälle har nått vägs ände och att världssamhället måste i grunden förändras om vi inte ska gå mot en global ekologisk och social katastrof?

Låt oss ta ett annat exempel på tugget ”tror ni att ni kan sitta på era höga hästar och säga er veta bättre än vanliga människor själva vad som är bra för dem?”. Ja, vi kan som exempel sitta här i ”världssamvetet” Sverige och säga att de afrikanska kvinnor som könsstympar sina döttrar inte vet vad som är bäst för dem själva. Utomstående och minoriteter kan faktiskt ibland veta bäst vad som är bäst för andra människor. Trist att behöva ta upp plats för att skriva sådana självklarheter.

Slutligen. Biologism är ett missriktat och missbrukat skällsord i den mån det används mot normal vetenskaplig utforskning av människans natur, av hennes medfödda beteendetendenser som djurart och könsvarelse. Det är idealistiskt att tro att människans själ är naturens enda undantag från den materialistiska evolutionen.

Däremot är biologism en korrekt beteckning på dem som menar att generna ska bestämma över samhället. Som menar att naturens ÄR ska styra över kulturens BÖR. Detta felaktiga sätt att resonera kallas det naturalistiska misstaget och det begår ”Jämlikhetsbluffen” som argumentativ slutkläm.

Boken pekar helt korrekt på att statusjakt och social hierarki fanns före kapitalismen, och redan hos aporna. Det är verkligen en del av dem mänskliga naturen att sträva efter ojämlikhet med sig själv på alfahannetoppen. Så långt är det rätt.

Fel är det när Snowdon fastslår att den mänskliga naturen inte kan påverkas – vilket den visst kan via den flexibla mänskliga kulturen. Lika fel är det när han skriver att vi måste följa och acceptera vår mänskliga natur – vi människor kan nämligen inom vida ramar själva bestämma över vårt beteende. Det visar inte minst den stora kulturella beteendevariationen som finns mellan olika mänskliga samhällen i tiden och rummet. Snowdon är alltså generande okunnig om kultur- och evolutionsvetenskaperna.

Dessutom har vi sannolikt från det jämlika jägarsamlarsamhället (90 procent av människans historia) med oss även en biologisk och kulturell beteendetendens till rättvisa och jämlikhet (vid sidan av det ojämlika hierarkitänkandet vi fått som däggdjursarv). Människan är av naturen såväl ojämlikt hierarkisk som jämlikt egalitär – en grundläggande ambivalens i vårt sätt att vara som sociala varelser.

Som människor har vi dessutom en överlägsen förmåga att organisera oss, även i demokratisk form. Liksom jägarna har vi därför förmågan att störta eliten/överklassen och införa jämlikhet om vi så vill.

Vi ger då upp den lilla chansen att nå en privilegierad alfahanneposition för att slippa den stora risken att bli en del av den undertryckta majoriteten av vanliga människor. Som jag ser det är alltså jämlikhet rent matematiskt att föredra för människan. Fler gynnas.

Men i slutändan handlar det inte om den mänskliga naturens medfödda beteendetendenser. Jämlikhet handlar om val, mål och värderingar. Om vilket slags samhälle vi demokratiskt vill skapa. Och som jag ser det behöver inte jämlikhet motiveras vetenskapligt. Det är ett värde i sig att på allvar behandla alla människor som lika värda.

I det ljuset framstår såväl ”Jämlikhetsandens” vetenskapliga jämlikhetsiver, som ”Jämlikhetsbluffens” ideologiska ojämlikhetstro, som var och en på sitt sätt irrelevanta.

Hans Norebrink

Läs också: Jämlikhet = Lycka + Miljö, Lyckliga människor finns i jämlika nationer, Jämlikhetsanden – för ett rättvist samhälle

Läs mer: Knuff, Newsdesk1, 2, SMP, Sommestad, ELHultén, GP, DN,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!