Libyen, vänstern och intervention

Debattens vågor går höga i de svenska vänstern. Det finns en rad positioner där olika medlemmar i Socialistiska Partiet och Socialistiska Partiets partistyrelse tillsammans med Vänsterpartiet är de som varit positiva till interventionen medan övrig vänster tagit ställning mot. SP kanske i lite mindre grad och mer motvilligt än vänsterpartiet.

Bland de som tagit ställning mot finns en grupp vänstermänniskor som hårresande nog förvarar Ghaddafi och hans diktatorisk och odemokratiska regim. Bland dem återfinns tyvärr flera latinamerikanska vänsterledare såsom Hugo Chavéz, Fidel Castro och Daniel Ortega. Denna inställning har jag ingen respekt för den är baserad på en total felaktig uppfattning om Ghaddafi-regimen, vänsterns roll i världen och det arabiska upproret.

En annan grupp är de som reflexmässigt tagit ställning mot interventionen därför att det är imperialistiska västmakter som agerar på som hjälpare för den libyska revolutionen efter att denna revolutions ledare begärt det. Denna inställning och reaktion är förstås enkel. Man kan reflexmässigt inta den och slipper då analysera det konkreta läget. Man bortser helt enkelt från verkligheten och tar ställning utifrån en teori. Stämmer inte kartan med verkligheten så väljer dessa människor kartan. De väljer att bortse och blunda för väsentliga fakta. Några av de saker de valt att inte beakta är (tack till Benny Åsman för punkterna):

  • Att Libyens oljeproduktion enbart står för 1,9 % av världsproduktionen och att exploateringen av produktionen redan ligger i händerna på de stora imperialistiska oljebolagen. Det finns visserligen stora kända reserver i landet som innebär att siffran 1,9% skulle kunna ökas, men inte utanför de internationella oljebolagens kontroll.
  • Man tar inte heller hänsyn till det faktum att Pentagon och försvarsministern Robert Gates uttryckligen visat att Vita Huset var extremt tveksamma inför att gå med på en no-fly zon. Det viftas bara bort med att det skulle vara spel för galleriet. I måndags fick vi ytterligare bevis för att USA på inga villkor vill bli inblandade i ännu ett markkrig i ett muslimskt land då Robert Gates meddelade att USA redan inom ett par dagar tänker minska sitt deltagande i bombningen av Ghaddafis militära installationer.
  • Denna schablonartade position hävdar också att interventionen är till för att avsätta Ghaddafiregimen så att det internationella kapitalet kan få fritt spelrum i landet och att privatiseringen av marknaden kan ske. Att den libyska marknaden redan är öppen för det internationella kapitalet och att den nyliberala agendan redan härskar bekymrar inte förespråkarna för den här positionen.

Denna ståndpunkt är enligt min åsikt inte hållbar då den inte utgår från verkligheten utan ifrån en idé om verkligheten som inte stämmer.

Det finns andra som är mot på mer sansade och verklighetsnära grunder, bland dem Bertil Videt, medlem i Fjärde Internationalens nederländska sektion och tidigare medlem i den danska. Han menar att riskerna med ”hjälp” från imperialistiska makter är så stora att den hjälpen måste begränsas till leverans av vapen till oppositionen så att denna kan försvara sig. Han anser vidare att bombningarna skadar den arabiska revolutionen. Andra som intagit en liknande position är Erik Svensson på bloggen Biology and Politics liksom bloggen Ekonomikommentarer.

Det sistnämnda har dock ännu inte varit fallet. Revolutionen i Jemen går vidare och militärer och ministrar har lämnat regimen och gått över till revoltörernas sida. I Syrien, Marocko och andra länder fortsätter demonstrationerna med ökat deltagarantal. Det stora problemet med Bertil Videts och andras med liknade argumentation är dock ett annat. Det är frågan om vad som skulle hänt med oppositionen och befolkningen i Benghazi om Ghaddafi-trupper intagit staden. Interventionen från västmakterna och FN stoppade detta och därmed stoppades med all sannolikhet en massaker på delar av befolkningen i Benghazi.

Den sista gruppen inom vänstern är vi som tagit ställning för flygförbudszonen. Det har inte varit ett lätt ställningstagande och det hade varit bättre om Ghaddafi störtats i ett folkligt uppror utan stöd från utlandet. Men det alternativet fanns inte. Ghaddafi var på väg att krossa oppositionen och ställa till ett blodbad. Därför var interventionen och flygförbudszonen det enda kvarvarande alternativet. En seger för Ghaddafi hade varit ett dråpslag för revolutionen i hela arabvärlden och klart sämre än det som nu skett. Andreas Malms ställningstagande för svensk hjälp till oppositionen är en förlängning och konsekvens av detta resonemang.

Många människor jämför också med Irak. Men situationen i Libyen och Irak är inte ett dugg lika. I Libyen finns det en legitim opposition som begärt hjälp från omvärlden. Nåt liknande fanns inte i Irak.  Därför är jämförelsen inte adekvat. Den enda jämförbara situation jag kan hitta är inbördeskriget i Spanien på 1930-talet. Och jag tvivlar på att vi av principiella skäl hade varit mot franska imperialisters bombningar av Francos militära positioner om det hade kunnat rädda den spanska revolutionen.

Intressant?
Bloggat: Lasse, Copyriot, Aronsson, Vänstra Stranden, Bjereld,
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, 4, 5, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, AB1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Anonym

    ”Istället för bomber bör FN skicka fredsförhandlare till Libyen. Med ambition att snabbt få ett slut på blodbadet och för att garantera en oberoende utveckling.”Så skriver kommunisterna i Proletären samtidigt som de i andra sammanhang hyllar folkets kamp mot Kadaffi!Sverigedemokraterna hamnar i sak på samma sida som kommunisterna, inget stöd åt Förenta nationerna och folkets krav på hjälp!Det fanns de som i slutet av 30-talet ansåg att man kunde förhandla med herr Hitler. Den brittiska ministern Chamberlain åkte till ett möte med Hitler och kom hem med ett fredsavtal i handen. ” Fred i vår tid” utropade han och alla vet ju hur det gick med denna ”fred”. Churchill utmålades som ”krighetsare” när han sa sanningen om Hitler och den rörelse han stod för.Vi vet också efteråt vem som hade rätt.Samma sak är det med Kadaffi, han påminner i långa stycken om Hitler med stänk av Stalin i sitt bizarra förtryck av folket.Förhandla med den mannen är ju lönlöst. Att AU Afrikanska Unionen faller till föga inför dess grundare Kadaffi är inte ett dugg underligt om man vet hela historien om denna organisation full av mutkolvar.Kadaffi har haft pengar att smörja de flesta samt investerat i deras länder där deras klaner och stamfränder sitter och sköter dessa bolag. När de gått med förlust har Kadaffi skjutit till pengar. Inte fan biter man husse i handen!I alla tider har ytterhetspartier i sak fallit i varandras armar när det bränner till, även denna gång. Att tidningen Folket i Bild fallit i armarna politiskt med kommunisterna från Göteborg är ju bara att beklaga. På sjuttio o åttitalet var detta politiskt omöjligt då denna sekt verkligen hade fört en mycket skum politik./*påstående utan täckning som inte heller kan verifieras på något sätt, borttaget’/ #ASMan försökte bli broderparti till Kina, Albanien, Sovjet osv. Idag hyllar de Nordkorea och Cuba!De ska inte komma och tala om för FN vad som är rätt eller fel eller håna den övriga vänstern i vårt land som ställer upp på att hjälpa oppositionen i de arabiska länderna!

  • Jag tycker att du gör en underlig tolkning av patistyrelsebeslutet. Så här har jag tolkat det, i en text som jag skrivit som ledare i Internationalen. (Observera att den inte är godkänd som ledare ännu.)

    I Mellanöstern och arabvärlden betyder demokrati antiimperialism
    I revolutionära tider är händelseutvecklingen oftast lika hastig som den är motsägelsefull. Den snabba och massiva bombattacken mot Khadaffis styrkor i Libyen tog de flesta på sängen, och vänstern kastade sig yrvaket in i en debatt som till största delen redan var postfaktisk.
    På några timmar gjordes frågan om vi skulle vara ”för” eller ”mot” en flygförbudszon överflödig – som Carl Bildt uttryckte det: ”det finns helt enkelt ingenting kvar i Libyen som kan flyga”.
    Nästan lika snabbt blev kravet på JAS till Medelhavet meningslöst. Att efter ett par veckor skicka åtta svenska bombplan för att bomba ett land där inga mål finns kvar vore i bästa fall den tommaste av alla tomma gester. Ståndpunkten hann knappt intas innan den var passerad av händelseutvecklingen.
    Flygförbudszonen är ett faktum, huruvida det påskyndar eller hindrar den arabiska revolutionen är en fråga för historien, inte för politiska aktivister. Kanske kommer hela händelsen visa sig inte vara så avgörande som den verkar när bomberna faller; den revolutionära vågen i arabvärlden inspireras av uppror i andra länder, men det är inte det som driver den. Den drivs av fattigdom, vanstyre och förtryck – drivkrafterna är med andra ord inhemska.
    Men låt oss vara glasklara med en sak: stöd till kriget mot Khadaffi är inte ett stöd till revolutionen i Libyen. Man behöver inte vara någon knäpp kommunistisk konspirationsteoretiker för att anse det, den här gången räcker det faktiskt att lyssna på vad de som leder angreppet säger: gång på gång upprepar de högsta representanterna för USA att syftet med angreppen inte är att stödja rebellerna.
    Inte heller är syftet att förhindra att civilas liv spills. Det är visserligen det uttalade målet, men tyvärr är det inte så världen fungerar. Hur världen fungerar har under de senaste dagarna kanske bäst sammanfattats av Phyllis Bennis från Institute for Policy Studies: ”Oppositionen i Libyen, eller åtminstone stora delar av den, gjorde en helt legitim begäran om internationellt stöd, och av goda humanitära skäl tycker många människor i stora delar av världen att det är något de har rätt till. Men regeringar är inte människor. De tar inte strategiska beslut av humanitära skäl. De använder inte sina krympande resurser, och de använder framförallt inte militärmakt, för att nå humanitära mål. Så regeringars kalla strategiska beräkningar kan inte ses som ett legitimt svar på de humanitära behoven hos Libyens folk eller den humanitära impulsen hos världens folk.”
    USA avfyrar hundratals inte tomahawkmissiler för 1 miljon dollar styck och upprätthåller inte en flygförbudszon för mellan 10 och 30 miljoner dollar per dag om landets mäktiga inte tror att de kan få något tillbaka. En bieffekt av angreppet kan bli att människoliv räddas, en annan kan bli att revolutionen i området stärks. Men det är inte det som är syftet, så stöd till det imperialistiska kriget är därmed inget annat än stöd till det imperialistiska kriget.
    Ett verkligt stöd till rebellerna hade varit att ställa kortdistansmissiler och bombflyg under Benghazis kommando. Ett annat att ge de stridande där de vapen och de ekonomiska resurser som de hela tiden behövt och begärt. Den som tycker att sådana scenarier låter orealistiskt har också förstått vad kriget mot Khadaffi i grund och botten handlar om, och vad det inte handlar om.
    För oss som är solidariska med det demokratiska upproret i Libyen återstår två saker: för det första att i praktisk handling stödja de kämpande. Hur den praktiska handlingen kommer att se ut variera med hur förutsättningarna ser ut där vi agerar; förutsättningar som förändras både med tid och rum. Praktisk solidaritet kan betyda allt från att organisera humanitära konvojer, precis som vi gjorde med Arbetarhjälpen till Bosnien eller Ship to Gaza, över konkreta insamlingar av pengar för att köpa vapen till de stridande som under Vietnamrörelsen till organiserandet av internationella brigader för att strida på de upproriskas sida, som i Spanien under trettiotalet.
    Vår andra uppgift blir att bevaka de imperialistiska makternas försök att kontrollera den arabiska revolutionens förlopp. Det innebär inte att vi ska förvandla oss till recensenter, att vi behöver vara ”för” eller ”mot” varje enskilt taktiskt drag som USA/EU gör i regionen. Imperialismen är inte ofelbar, det är mycket möjligt att den vidtar åtgärder som motverkar dess egna objektiva intressen.
    Meningen med att vi ska förstå det imperialistiska spelet – som ibland spelas med humanitära bomber, men mycket oftare med andra humanitära medel som USAID eller National endowment for democracy – är att beväpna den revolutionära rörelsen i alla länder med den kunskap som behövs för att inte våra taktiska manövrar ska motverka våra startegiska mål.
    För en demokratisk revolution i någon djupare mening kommer med nödvändighet också att vara anti-imperialistisk. För att citera den indiska aktivisten och författaren Arundhati Roy:
    ”[Väst] hoppas på samma sorts färg”revolutioner” som de iscensatte i östra Europa. Men arabvärlden har varit offer för 150 år av brutal kolonialism och nykolonialism, permanent israelisk aggression, otaliga USA-ledda krig och nyliberala härjningar dekorerade med västvänliga olje-prinsar som spelar upp ett Disney-arabien för de svältande massorna. Ett antal rabiata liberaler kommer inte att räcka för att vända det legitima hat mot väst som massorna närt i generationer. I Mellanöstern och arabvärlden betyder demokrati antiimperialism.”

    • I motsats till dig var jag med under diskussionen. Majoriteten av PS var för en intervention. Inte omvänt. Jag var dock inte med när den slutliga versionen antogs vilket skapat problemet. Alla som kommenterat uttalandet har läst det så som jag läst den.I övrigt kan jag hålla med om huvuddelarna av din kommentar, men den är också full med traditionella floskler. Jag har inte i detta nu tid att ge ett längre och ordentligare svar, men ska se om jag kan återkomma senare i veckan. Men som sagt, vad jag kan se är vi överens om det mesta.

      Jag diskuterade också frågan långt innan det skedde och har under en månads tid diskuterat och följt frågan om flygförbudszon. Under den perioden har jag på grund av utvecklingen i Libyen förändrat min ståndpunkt. I februari stödde jag och röstade för därför FI:s uttalande mot imperialistisk inblandning av något slag för att nu i slutet av mars ge stöd till flygförbudszon. Det är ingen postfaktisk diskussion för mig (även om det vore det kan sådana ha betydelse).

  • Pingback: Libyen efter bombningarna - vad gör vi nu? | Svensson()

  • Lite konstiga punkter från Benny Åsman:

    * USA vill ALDRIG bli inblandade i markkrig om de kan undvika det. Bombkrig däremot gärna. Och det är de som dödar flest civila. Huruvida en tveksamhet kan ingen av oss som inte varit på de interna mötena uttala oss om. Men USA är inte direkt kända för sin ärlighet.

    * 2% av oljan är ENORMA mängder. Även om man vill få det att verka som litet. Det är dessutom olja man kan handla som inte behöver gå igenom Suez-kanalen vilket håller leveransen oberoende från konflikt där.

    * USA:s dominans har alltid handlat om militär, aldrig ekonomi. Det är militären man skapa ett beroende till.

    Revolutionen i Libyen är med största säkerhet stendöd. Påverkan på revolutionerna i resten av länderna återstår att se. Med troligast är att vi aldrig på något sätt kan renodla den exakta verkan interventionen i Libyen haft på dem. Förrutom reformrörelsen i Irans självklara död.

    • Jag håller inte med dig om att USA inte vill bli inblandade i markkrig och inte heller om deras främsta motiv. 2% av oljan är mycket olja, men en liten andel.

      Vidare tror jag inte på reformrörelsen död i Iran oavsett vad som hänt i Libyen. Det har inte så direkt kopplingar helt enkelt. Iran är inte ett arabisktalande land och det är inte heller ett sunnimuslimskt land.

      En seger för Ghaddafi hade inneburit slutit för den arabiska revolutionen. Nu finns det fortfarande en möjlighet i fler länder och vi har sett ett uppsving i Jemen och Syrien efter att interventionen ägt rum.

      • Det finns inga som helst skäl att tro att revolutionen i Jemen skulle ha upphört om Gaddafi fått fortsätta. Det är nog ren förvillelse att påstå något sådant. Alla vet att ett flygförbudszon aldrig skulle komma på fråga i Jemen där USA fullt stödjer regimen. Mycket tveksamt om demonstrationerna i Syrien heller skulle påverkats. De fortsätter ju trots att makterna i Bahrain tycks ha segrat.

        • När det gäller Jemen är jag benägen att hålla med dig. Det verkar ju därmed som om jag kan ha el om den arabiska revolutionen och att de som hävdar att interventionen i Libyen skulle påverka har uppenbart fel som vi ju kan se. Det enda viktiga är då att en massaker i Libyen förhindrades på detta sätt. Nog så väsentligt. Men nu tror jag inte det. Jag tror att en Ghaddafiseger skulle haft negativa konsekvenser. Om det kan vi ha olika åsikt. Däremot kan vi se att interventionen inte tycks påverka revolutionen i arabvärlden alls. I alla fall inte negativt. Mer däremot på ett positivt sätt i Libyen.

  • Pingback: Bombvänstern IK leder derbyt | Stefan Bergmark()

  • ”En seger för Ghaddafi hade inneburit slutit för den arabiska revolutionen.” Vad bygger det på? Jag har läst säkert hundra analyser av situationen i Libyen, och inte stött på det påståendet någon annan stans.

    • Det har jag. Som läst ungefär lika många och lite till. Men det bygger på följande enkla logik egentligen. Ett uppror nedslaget med våld utan att omvärlden egentligen gjorde nåt möjliggör för andra regimer att använda precis samma våld. Rädslan för detta våld gör att folk inte vågar protestera längre. Uttryckt mycket förenklat.

  • Så du menar att om en revolutionär rörelse någonstans någon gång lider ett militärt nederlag så är revolutionen i den delen av världen körd? God were fucked…

    Länka gärna till någon av artiklarna du läst.

    • Inte för gott. Snälla du. Du borde vara för god för att misstolka på det viset. När andra säger att flygförbudszonen innebär att revolutionen avstannar så skulle man ju kunna tolka det likadant. Men självklart gör jag inte det. Det vore löjligt.

      Men just nu skulle det nog bli stopp. För denna gång. Men världen förändras ju och det kommer nya chanser. Som tur var behöver vi dock inte vänta på det. I och med att revolutionen i Libyen överlevde så ökar protesterna i resten av arabvärlden. Kanske finns det till och med de som nu vågar delta för att de tror (ett misstag förstås) att väst kommer att ingripa till deras försvar mot deras förtryckare.

  • Misstolkar? ”Slutet för den arabiska revolutionen” tolkas nog som slutgiltigt av dom flesta som talar svenska. Kanske skulle du istället fundera över hur du formulerar dig, kanske kan du till exempel välja att kalla ett bakslag för ett bakslag?

    • Slarvigt eller hur? Men jag misstänker ändå att du faktiskt förstod vad jag menade. Annars ber jag om ursäkt för att skrev fel så ett missförstånd uppstod.

    • Nej, jag tolkade slutet som slutet. Och i så fall kan man ju diskutera allting som inte innebär att atombomber används. Om formuleringen istället lyder ”ett bakslag som kan utgöra ett hinder för den arabiska revolutionen”, då för vi en helt annan diskussion.

  • Pingback: Imperialismens dubbelmoral och imperialismens intressen i Libyen | Svensson()

  • Pingback: Socialistiska Partiet, vänstern, Libyen och Nato | Svensson()