Skönmålar människans natur

Boknytt
Skymningssång i Kalahari
Lasse Berg
Ordfront

Skönmålar människans natur

Nej, nej, nej, vill jag ständigt utbrista under min läsning och recension av globetrottern, frilansjournalisten och författaren Lasse Bergs välskrivna, spännande, faktaspäckade, bildsköna och 300-sidiga bok ”Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro”. Så nästan ensidigt snäll och god, som han skildrar, är bara inte människan!

Budskapet var samma i föregångaren och bästsäljaren (45.000 sålda) ”Gryning över Kalahari”. Och min reaktion som recensent var likadan då – en bra och intressant bok, men med en i mitt tycke alldeles för ljus syn på den mänskliga naturen. Men kanske hans böcker tjänar till att balansera upp den så utbredda vulgärdarwinistiska (folkliga och borgerliga) tron att ”människan innerst inne är egoistisk”?

Visst är människan, som Lasse Berg skriver, samarbetande, delande, givmild, empatisk, egalitär, ”vi-kännande”, vänskaplig, ”gruppnormföljande”, hjälpsam, altruistisk, ”gruppbehövande”, snäll, fredlig, samverkande, kelande, kontaktsökande, kommunikativ, kollektivistisk, rättvis, ”flockdjurig”, ”jämlikhetsivrande”, konfliktlösande, sällskaplig, ”gemensamätande”, välvillig, respektsökande, omhändertagande, sympatisk, moralisk, entusiastisk, optimistisk, frihetssökande, kulturell, nätverkande, ”grupptrygghetssökande”, ”gemenskaplig”, ödmjuk, samvetsöm, ”antihögmodig”, hederlig, social, gruppbildande och god.

Men alla människor överallt och i alla tider vet ju av egen erfarenhet att motsatsen till allt ovanstående, och allt däremellan, också finns. Vilket även är en balanserad (evolutions)vetenskaplig hållning – vi motiveras av både individuellt egenintresse och kollektiv moral.

Nu kan det tyckas som om jag kastar sten i glashus eftersom jag tillsammans med etnologiprofessor Åke Daun skrivit debattboken ”Snällare än du tror – Människan social av naturen”. Men vår bok var inte endimensionellt skönmålande, som Lasse Bergs verk, utan ville just balansera bilden av människonaturen. Att hon varken (i sitt genetiskt-kulturella påbrå) är så osjälvisk som Bergs båda böcker framställer det, eller så självisk som folk i allmänhet tror.

Lasse Berg skriver också, helt riktigt, att människan är ”skamkännande”, avundsjuk, ”skadeglädjig”, ”Jantelagig”, konformistisk, ”gruppacceptanssökande”, ”respekt-av-andra-beroende”. Samt ivrig att bestraffa/utesluta normbrytare, översittare, skrävlare, mobbare, girigbukar, snyltare, despoter, skränfockar, lurendrejare, svikare och andra som inte följer ”samhällskontraktet”.

Men dessa känslor beskrivs okritiskt i positiva termer – som absolut nödvändiga för samarbete och jämlikhet. Var finns författarens omsorg om individens frihet, självförverkligande, annorlundahet, och rätt till en (inom sociala ramar) sund omsorg om sig själv och sina nära och kära?

Jag får i sammanhanget flashbacks till min ungdoms ultrarevolutionära maoistiska skräckfantasier om likriktade robotmänniskor, vars enda personliga önskan är att ”Tjäna Folket”. Frihetlig jämlikhet missförstådd som totalitär likhet. Huga!

Ett bra samhälle kräver istället en rimlig balans mellan enhetlig, samlande och homogeniserande kollektivism (med välfärdslig omsorg tillika socialt ansvarstagande), och en mångfald av individuella personligheter och intressen, vilka berikar och kompletterar varandra. Konstruktiv social individualism. Lasse Berg, däremot, betonar okritiskt kollektivet.

Detta kan bero på hans positiva och spännande erfarenheter av Kalahariöknens sanfolk (”bushmän”) i sydvästra Afrika (kanske människans biologiska och kulturella urhem). De är de sista resterna av den nomadiserande jägarsamlarkultur som människan levde i under över 90 procent av sin tid som djurart. I de målande miljöbeskrivningar Lasse Berg är så bra på skildras deras urmänskliga jämlikhetstillvaro i romantiska termer – trots inslagen av benhård konformism och Jantelag.

Fastän jag personligen (som frihetlig rödgrön socialist) ser jämlikhet som politikens viktigaste mål (vid sidan av miljö), så reagerar jag på Lasse Bergs brist på nyans i sin hyllning till det gamla småskaliga, egalitära jägarsamlarsamhället. Ja, enligt ny intressant forskning, som Lasse Berg redovisar, har våra beteendetendenser till jämlikt, likvärdigt och chefslöst samarbete funnits med oss även under alla våra 6 miljoner år som tidiga homininer eller förmänniskor.

Lasse Berg beskriver hur vi för 10-15.000 år sedan lämnade detta jämlika paradis (”urkommunismen”, min anmärkning). Med bofasthet, jordbruk, arbetsdelning och storskalighet – med början i enkla jordbrukssamhällen som Nya Guinea – kom syndafallet in i det moderna samhället med dess krig, könsförtryck, åldersförtryck och sociala hierarkier av elit och massa. Alltså klassamhället – den hårda arbetsamma verklighet utanför Edens lustgård där vi människor sedan dess lever.

Rätt igen, men jag saknar återigen nyanserna i Lasse Bergs skildring av historien. Med mina kunskaper i marxistisk och evolutionär materialism skulle jag istället vilja beskriva den mänskliga samhällsutvecklingen så här:

Jordbrukssamhället skapade ett resursöverskott människor kunde slåss om inom gruppen, och mellan grupper, visst. Storskaligheten krävde även arbetsdelning och specialisering – en process i vilken hövdingar, präster och soldater ”automatiskt” och delvis oplanerat fick mer makt än bönderna. Detta skedde över hela världen eftersom det nya storskaliga komplexa samhällets problem var likartade.

Men, undrar jag, varifrån kom den hierarkiska benägenheten att skapa nya klassamhällen där den nybildade överklassen roffade åt sig mer av resurserna än vanligt folk fick? Att skylla allt på övergången till jordbruket (den neolitiska revolutionen), som Lasse Berg gör, förklarar inte detta. Varifrån, efter så lång tid med jämlikhet, kom lusten till ojämlikhet?

Som jag förstår evolutionsforskningen glömmer han vårt långa medfödda däggdjurs-primat-arv av ojämlik social hierarki – ett av våra äldsta gruppbeteendeanlag. Även om detta gamla hierarkiarv överlagrats med ett nytt jämlikhetsarv så har det knappast försvunnit – så brukar inte evolutionen normalt fungera (jag går inte in på tekniska detaljer här).

Den här evolutionshistoriska missen gör, menar jag, att Lasse Berg hamnar fel. Hans berättelse börjar först med de allt jämlikare förmänniskornas socialitet.

Och med dessa kom (liksom delvis hos schimpanserna/bonobos) en intelligens som möjliggjorde för vanliga flockmedlemmar att samordna sig och ”kräva” mer rättvisa, jämlikhet och viss begynnande protodemokrati – gentemot de dominerande alfahannarna.

”Tanken” var att skydda sig (försvara sig) mot alfahannarnas makthierarki, vilket som en sidoeffekt skapade en jämlikare flock. Detta kallas ”den egalitära revolutionen” – stenålderns jämlikhetsrevolution.

Socialpsykologiskt är det väl rimligt att anta att jämlikheten i sin tur ökade tryggheten i gruppen då alfahannarna inte längre kunde behandla sina underordnade hur som helst. Gruppkänslan borde också ha förstärkts av att flockmedlemmarna hamnade på en mer likartad ”kompisnivå”.

Jämlikheten torde därför även ha gynnat försvaret mot yttre fiender, och underlättat det gemensamma anskaffandet av föda. Jämlikhet och samarbete lär således ha förstärkts ömsesidigt i en positiv spiral över tid. Och det var ju just människans unika förmåga till avancerat samarbete som gjorde henne till jordens härskarart.

Med de senare mänskliga (Homo sapiens) jägarna-samlarna-fiskarna förstärktes denna kulturella egalitära tendens av likvärdig beväpning, språklig kommunikationsförmåga och kulturell normbildning. Någon gång under resans gång (hominintid eller jägartid) kom troligen jämlikhetsivern rent biologiskt in i våra gener. Olika forskningsresultat visar nämligen att vi människor reagerar känslomässigt negativt på ojämlikhet och orättvisor – vilket även kan mätas i hjärnan.

Men att vi fick nya jämlikhetstendenser betydde som sagt inte att de uråldriga hierarkitendenserna försvann. Båda dessa medfödda beteendedispositioner var, är och förblir med största sannolikhet delar av vår ärvda mänskliga natur – fast inte på ett oflexibelt deterministiskt sätt.

När sedan det storskaliga jordbrukssamhället kom för 10.000 år sedan var det inte bara den ökade samhällsstorleken och sociala komplexitetens inneboende logik som ledde fram till det hierarkiska samhället. Det var också våra medfödda, individualistiska och ojämlika beteendetendenser (som även Lasse Berg i skymundan verkar antyda att vi har). Dessa beteendeböjelser fick en kraftig möjlighet till ”comeback” – och tog den med full kraft.

Plötsligt fanns det i jordbrukssamhället nya lockande resurser. Plötsligt fanns det människor med mer politisk, ideologisk-religiös, och militär makt än andra. Plötsligt blev samhället så stort att ”folket” inte längre kunde samtala och samordna sig (därtill olika språk). Plötsligt var inte längre maktsökande individer (däribland psykopater) nåbara för befolkningens kritiskt granskande blickar och sanktionsmöjligheter.

Samtidigt fanns alltså den gamla latenta hierarkiska beteendebenägenheten kvar. Kombinationen av alla dessa faktorer (finns säkert fler) splittrade samhället i mot varandra stående klasser. Eller, kanske vanligare, i mindre klart avgränsade sociala skikt i pyramidform.

Jag skulle alltså vilja korrigera Lasse Berg. Vi har alltid haft beteendeböjelser till såväl hierarkisk ojämlikhet som till egalitär jämlikhet. Men under de förhållanden som rådde under den småskaliga jägarsamlartiden, där alla hade koll på alla, kunde ett jämlikt samhälle upprättas och vidmakthållas. Det moderna anonyma storskaliga jordbruks- och industrisamhället skapade däremot betingelser för klassamhällets gissel.

Lasse Berg skriver att en slutsats är oundviklig: ”Dagens stora problem – världsfattigdom, miljöförstöring, epidemier, våld, utslitning, social isolering, ojämlikhet, förföljelse och förtryck – har inte sin grund i människans natur utan i jordbrukets och civilisationernas uppkomst.”

Som jag förstår det är det både och: Det handlar om den statussökande ojämlika sidan av människans natur i kombination med det nya storskaliga samhället.

Människan kommer därför för överskådlig framtid att vara ambivalent självisk-osjälvisk, hierarkisk-egalitär, ”ond”-”god” i varierande proportioner (så länge vi inte tillgriper genmanipulering, hemska tanke). Vi kommer därför knappast att nå den (ortodox)marxistiska vänsterns tänkta samhällshistoriska ändstation, där urtidens jämlikhetskommunism för evigt är återupprättad på en högre teknisk nivå. Faran för nya klassamhällen finns där alltid. Historien har inget slut – varken ett kapitalistiskt eller ett kommunistiskt.

Klasskampen är därför potentiellt evig. Sociala intressemotsättningar kan ständigt poppa upp. Varken Stalins massterror eller Maos kulturrevolution kunde hindra att en ny partibyråkratöverklass växte fram ur socialismens ruiner. Ja, själva de förtryckande metoderna bidrog till ”reklassifieringen” och/eller var en del av den nya ”röda borgarklassens” makterövrarstrategi.

Varför realsocialismen urartade i nya ojämlika privilegiesamhällen har varit min stora personliga fråga i 30 års tid. Efter drygt tio års darwinistisk privatforskning tror jag att den evolutionära vetenskapen kan bidra till såväl svaret som lösningen (då utgår jag från att det i stora drag går att slå fast något om människonaturen som i någon mån går att använda i politiken – något inte alla forskare instämmer i).

Vill vi återskapa ett jämlikt samhälle måste vi, tror jag, studera de evolutionshistoriska betingelser som gynnar hierarki respektive jämlikhet i ett samhälle. Samhällen har varierat stort i detta hänseende, så uppenbarligen kan politiken påverka

Våra ”hierarki-gener” (vi har vid sidan av ”jämlikhetsgener”) är av allt att döma inget hinder för att bygga ett jämlikare samhälle. Vi påverkas ju av såväl biologi som kultur – en dikotomi och gränsdragning mellan arv och miljö som dessutom i dagens forskning framstår som mindre skarp (se exempelvis genkulturell samevolution & ”niche construction” *). Kultur kan också ses som en del av biologin.

Med våra egna val av värderingar kan vi närma oss, respektive fjärma oss från jämlikhet. I Sverige och andra västliga folkhem(s)länder ökade exempelvis jämlikheten fram till 80-talet, för att därefter ständigt minska. Om vi i framtiden kan nå fram till en fullständig ”jägarliknande” jämlikhet är dock en svårare fråga.

Försök i den riktningen har dock gjorts under de senaste dryga 200 åren. Detta alltsedan den moderna jämlikhetstanken föddes under den franska revolutionen. Tiden sedan dess – med dess kamp för nationellt oberoende, demokrati, socialism och välfärd – kan med visst berättigande kallas ”den moderna tidens egalitära revolution”. En jämlikhetsrevolution som, trots alla bakslag, nu avancerar vidare i arabvärlden.

Sedan Bastiljen stormades i Paris 1789 har många idéer för att uppnå ett jämlikare samhälle diskuterats och/eller praktiserats (med varierande grad av egalitär och demokratisk övertygelse). Några exempel:

Vanliga arbetarlöner till politikerna i Pariskommunen. Nationell demokrati. Folkhemmet med dess stora offentliga sektor och allmänna välfärdsrättigheter. Försök att minska skillnaderna mellan kroppsligt och icke-kroppsligt arbete i exempelvis Albanien. Arbetsplatsdemokrati. Folkbildning. Likhet inför lagen. Rödgardisternas kulturrevolution. Folkliga kooperativ. Självförvaltning. Folkbeväpning istället för en stående armé. Global demokrati.

Flera av dessa åtgärder har bidragit till ett jämlikare samhälle, och/eller har potential att göra det. De kan vara delar av lösningen på egalitarismens problem. Men ingenstans i världen har man ännu uppnått ett verkligt i grunden jämlikt samhälle.

Den kollapsade stalinistiska megamodellen (i Sovjet och Östeuropa) med dess topptunga byråkrati, statliga ägande och centrala planerande ledde inte heller till jämlikhet, snarare tvärtom. Och om vi tittar tillbaka i historien ser vi ju hur storskaligheten sammanföll med det nya klassamhället från jordbruket och framåt. Kanske är storskalighet – inte privatägande – det största hindret för jämlikhet?

Från gröna miljövänner för man fram tanken att vi av ekologiska skäl bör decentralisera samhällsordningen via småskaliga mer självförsörjande lokalsamhällen. Det kan också vara en tanke för att uppnå jämlikhet – mindre av toppstyrt internationellt näringsliv, mer av starkare lokala ekonomier i samverkan. Den globala makten byggd nerifrån.

Å andra sidan verkar dagens storskaliga komplexa samhälle vara en förutsättning för att försörja jordens stora och växande befolkning. Ökad centralisering har gått hand i hand med stigande standard.

Detta är kanske den gordiska knuten. Vi har svårt att idag klara oss utan storskaligheten, men med den är det kanske svårt att uppnå jämlikhet. Här finns plats för fantasifullt nytänkande och social ingenjörskonst.

Hans Norebrink

* Genkulturell samevolution & ”nischkonstruktion” innebär i korthet att människan i unik grad har en genetisk disposition till lärande och socialitet, vilket möjliggör skapandet av kultur och omformning av miljön, alltså nya omgivningsfaktorer som i sin tur påverkar människans sociala och genetiska evolution, och så vidare i ett ständigt, likvärdigt och ömsesidigt samspel mellan genetik och kultur – vilket tillsammans formar människans natur (till exempel hennes troliga sociala benägenhet för såväl hierarki som jämlikhet).

Läs också: Optimisten Lasse Berg

Läs mer: DN, SVD, GP, EX, Knuff, SR, Allehanda, AB,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

219 kr hos Adlibris

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!

18 svar på “Skönmålar människans natur”

  1. Konstigt. I över 30 års tid har jag letat efter svaret på varför realsocialismen urartade, vad man kan lära av det, och hur vi undviker att en framtida socialism också urartar. Varför kämpa för socialism om vi inte vet hur vi ska hindra den från att urarta i nya klassamhällen?

    Nu tror jag mig äntligen efter drygt 10 års evolutionsvetenskapliga studier förstå mekanismerna bakom nya, gamla och återuppståndna klassamhällen. Det borde vara av otroligt stort intresse för vänstermänniskor. Jag anser denna recension vara den viktigaste i mitt liv.

    Men inga kommentarer?

    Skriver jag däremot om islam, mångkultur och invandring blir det alltid ett j-a liv?

    Var finns prioriteringarna?

    Mn hallå?

  2. Därför att min blogg inte läses av vänstermänniskor. Utan av vanligt folk. Ett uttryck som arbetarklassen är död är för de flesta helt obegripligt. Dom vet ju själva att dom lever och kämpar varje dag. Vad en desillusionerad vänstermänniska säger är oväsentligt och för de flesta oförståeligt.

  3. Arbetarklassen är död som ett kollektivt kämpande begrepp som subjektivt identifierar sig som vi i arbetarlassen. Tillspetsat och i stort sett som jag skriver tydligt. Men jag kan hålla med om att de gamla marxistiska begreppen ”klass i sig” (objektivt finns förstås arbetare) och ”klass för sig” (subjektivt finns en medvetenhet om att tillhöra en klass och en vilja att kämpa tillsammans) kan vara svåra att förstås för vanligt folk.

    Som jämförelse fanns när jag var i Bolivia de två stora indianfolken aymara och quechua. Aymara var ett subjektivt folk som sa ”Vi är aymaras”, quechua var ett objektivt folk som bara sa ”Vi pratar quechua”. Aymaras hade en folkkänsla, det hade inte quechua. På samma sätt kan klasser finnas där utan att själva ha medvetenheten och viljan till att vara en kämpande klass tillsammans.

    Denna desillusionerade vänstermänniska har varit vanligt folk i arbetarklassen i sammanlagt 25 år.

    1. Hans, du är för isolerad. Det är grundproblemet på det personliga planet. Samtidigt har du rätt i att arbetarklassen i Sverige inte agerar kollektiv i nån större utsträckning. Men tänk på Tunisien Egypten. Ingen agerade väl kollektivt där heller. Inte i nån större utsträckning. Så även när det kan se som mest hopplöst ut så visar det sig att läget i verkligheten är nåt annat. Det är nästan omöjligt att märka när det händer innan det har hänt. Så det finns ingen anledning till pessimism, men inte heller till optimism.

      1. Många agerade kollektivt i Egypten. Det pågick strejker i hela landet sedan flera år tillbaka, förra året över 600. Det är att agera kollektivt om något. Kan väl också ge lite hopp, att man faktiskt inte alltid märker de positiva tecknen? Hur många av oss trodde för ett år sedan att strejkerna vi nu ser i amerikanska Wisconsin skulle ske?

        1. Precis. Inte ens de 30 000 strejkande i Mahalla är iofs speciellt många i den egyptiska kontexten. Men man ser det inte innan det händer. Wisconsin var dock ytterligare en kamp som arbetarklassen förlorade, precis som man gjort i Grekland, Frankrike och andra länder där man faktiskt kämpat och agerat.

  4. Allt förändras, visst. Nu har vi haft 30 år av nyliberalism. Något nytt borde rimligen hända snart. Vi har väl inte nått historiens slut. Men det verkar så förbaskat segt och uppgivet. Tron på politiken och på att sker går att förändra har ersatts av individualism.

  5. För min del återstår dock: Jag tänker aldrig någonsin engagera mig för en kamp för socialism igen utan att man noga tänkt över mekanismerna bakom uppkomsten av gamla och nya klassamhällen. Är ingen intresserad av den debatten om hur man hindrar socialismens urartning så räkna inte med mig. Jag tänker inte åka på pumpen en gång till, det räcker med att bli besviken och desillusionerad på socialismen en gång i livet, det är jobbigt nog.

    Jag har nu bidragit med en sammanfattning av 30 år tänkande i frågan. Vill ingen ta min hand och vidareutveckla frågan då får jag väl förbli oorganiserad resten av livet. Lycka till ni som inte har behov av att veta vad evolutionsvetenskapen kan lära oss om människans samhälle, hierarki och jämlikhet. Alla försök och rörelser för att bygga ett jämlikt samhälle har misslyckats sedan 1500-talets bondekrig, men även utan att dra några lärdomar från det kan det ju plötsligt tänkas funka nu att bygga ett jämlikt samhälle.

    Jag håller tummarna.

    1. Du kan ju engagera dig i den socialistiska strömning som diskuterat detta sen 1930-talet. Du låtsas som om den inte finns. Ignorans? Dumhet? Kvardröjande stalinistiska reflexer? Din kommentar är inte seriös så länge du bortser från den socialistiska rörelse som idag är den största.

  6. Vänstern har inte reflekterat nog brett om varför socialismen urartat i alla dess former och blivit till nya klassamhällen. Inte med utgångspunkt från de nya evolutionsvetenskapliga rönen om människans natur, hierarki- och jämlikhetstendenser, och vad i samhället som gynnar det ena eller andra. Alltså vad som gynnar och missgynnar klassamhällen.

    Jag vill inte än en gång engagera mig i en viss strömning, eller miniparti. Jag tycker tiden är långt mogen för något nytt övergripande, som en hopslagning av vänstersocialdemokratin, vänsterpartiet, syndikalisterna, miljöpartiet, socialistiska partiet och en massa välfärds, solidaritets- och gröna organisationer i någon slags bred rörelse med pluralism och utan historisk barlast av ideologi eller strömningsbakgrund.

    Det bästa med socalistiska partiet och kollegor är att ni är inne på den linjen, som det nya partiet i Frankrike, men det måste vara ännu bredare, inkludera även vänsterreformism och miljöaspekten.

    Jag tror också att det är psykologiskt svårt att byta parti, speciellt till gamla motståndare. Man vill inte komma till redan ideologiskt dukat bord, utan vill vara med likvärdigt och forma något nytt. Gäller även mig.

    Gamla socialdemokrater kan inte förväntas hoppa över till något slags kommunistparti. De vill veta att deras rörelse har bidragit till något, som svikits, som måste återupprättas, och kanske i nya former. De vill inte ”ge upp” och säga ”vi hade fel, ni hade rätt”, så funkar inte människor psykologiskt. Vänstersocialdemokratin måste bli en värdig likvärdig del av en ny bredare rörelse, måste få sin historia erkänd som bidragande (inte till den felaktiga reformistiska vägen med klassamarbete) till folkhemmet, välfärden, bra saker för arbetarklassen (inte ”klassförrädare”).

    Sådana som mig vill få erkänt att det teoretiskt och bitvis praktiskt fanns något av värde i maoismen och dess tankar om urartade nya klassamhällen (inte ”byråkratiserade arbetarstater”) och hur bekämpa dessa med folklig mobilisering, upphävade av intelllektuellt och manuellt arbetes-skillnad, mer jämlikhet, framhävadet av bönderna, majoriteten etcetera. Sen gick det mesta av resten alldeles fel.

    Syndikalister och anarkister måste få erkänt faran med staten och centraliseringen, där har de haft alldeles rätt, det nya måste inkludera mer av småskalighet och självförsörjning.

    Och där kommer vi in på ”radikalcenterpartism”, småbrukarrörelsen, antiEU-centralisering och istället nationell och lokal självförsörjning, småskalighet, gröna och miljöpartisttankar om samhället. Erkänna vänsterns tidigare dåliga insikt i miljöfrågor.

    Vänsterpartister vill få erkänt att allt inte var fel i det gamla öst, och att bredare samarbete och reformism kan vara rätt ibland. Så som socialismen urartat är det kanske bäst att skynda långsamt och delvis. Generellt måste det till mer av ödmjukhet och lyssnande på varandra, mindre av säkerhet på det egna.

    Socialistiska partiet må dessutom vara stor i andra länder, men här är det en liten vänstergrupp, dessutom splittrad i två delar.

    På något sätt måste också vänstern hitta nya former för att nå ut. Slag efter slag har riktats mot arbetarklassen och folkhemmet under 30 års tid och ändå råder så gott som total tystnad i arbetarklassen? Är de döda som rörelse, som aktiv subjektiv klass, av dumhet? Självklart inte! Något måste vara fel i vänsterns analys och arbetssätt som gör att de inte slår an hos den nedpressade arbetarklassen. Något fattas hos oss som de tänker och inte finner gehör hos oss.

    Sedan måste den mentala Berlinmuren mellan små aktivistgrupper och vanligt folk i vardagen på något sätt överkommas. Jag lever i två skilda världar, med politiken på ena sidan muren och i vardagen bland vänner och på jobbet existerar inte detta. Vänstern måste finnas i vardagen,måste hitta sätt till hur man kombinerar vardagen och politiken. Nu är jag ju bara en trivselstörare när jag tar upp udda politik i vardag och på jobbet. Hur integrera dessa två världar? Hur riva den mentala Berlinmuren?

    Det var några snabbt skissade tankar.

    1. Vad vet du om vad den så kallade trotskistiska vänstern diskuterat. Ingenting. Därmed kan du inte uttal dig på det sätt du gör. Ingen anser idag att ”byråkratiserade arbetarstater” var en korrekt beskrivning. Det har vi sen länge frångått. Osv. Men vi har diskuterat frågan. Haft fel, haft rätt, fortsatt diskutera. Det är skillnaden på oss och andra vänsterströmningar. Vi slutar aldrig diskutera Vi finner aldrig någon evig sanning.

      Däremot håller jag med dig om det där med svårigheter att byta, psykologin och så.

    1. Det är ju lätt att stå utanför och komma med glada tillrop. Lätt att inget göra. Det är betydligt svårare att vara aktiv och i praktiken försöka göra nåt. Gå med nånstans och agera. Din uppfattning får lättare genomslag då. Och vi som i olika partier agerar för detta blir då fler. Att stå utanför och klaga alternativt gnälla hjälper inte ett dugg. Att skriva påverkar dock säkerligen, men man blir trovärdigare i sin uppfattning om man också är aktiv inom politiken.

  7. I princip håller jag med, men jag sympatiserar i lika delar med vänstersocialdemokratin, vänsterpartiet, syndikalisterna, socialistiska partiet och miljöpartiet så det blir svårt. Jag fortsätter därför arbetet på mitt håll genom dels mina recensioner, dels min egen forskning kring människan, evolutionen och socialismen, som jag lagt ner mycket arbete på och som jag anser vara av yttersta vikt för vänstern. Det är det bästa jag kan komma på att göra nu.

Kommentarer är stängda.