Chicago – järnvägshuvudstaden

Del 5 av 11 i serien Chicago

Sen järnvägen började i USA byggas ut har Chicago varit den centrala knutpunkten i USA:s järnvägsnät. Så är det än idag.

1871 så fanns Chicago and North Western Railway (CNW), Chicago, Burlington and Quincy Railroad (CBQ), Chicago and Alton Railroad, Columbus, Chicago and Indiana Central Railway, Union Stock Yards and Transit Co, Pittsburgh, Ft Wayne & Chicago Railroad, Chicago, Rock Island and Pacific Railroad, Lake Shore and Michigan Southern Railway, Michigan Central Railroad (de två senare blev uppköpta av New York Central) och Illinois Central. Några av dessa bolag finns kvar än idag och har köpt upp många andra järnvägsbolag på vägen. Illinois Central finns kvar med samma namn men är ägt av Canadian National (CN), Chicago, Burlington & Quincy har utvecklats till Burlington Northern Santa Fe.

Tjugo år senare, 1893, hade det tillkommit flera järnvägar med anslutningar till Chicago, däribland Elgin, Joliet and Eastern Railway, Chicago, Milwaukee, St. Paul and Pacific Railroad, Wisconsin Central, Chicago, S.t Paul & Kansas City Railroad, Atchison, Topeka and Santa Fe Railwayd (ATSF), Wabash Railway (WAB), Pittsburgh, Cincinnati, Chicago and St. Louis Railroad, Chicago, Cincinnati Grand Trunk Railroad,  Chicago & Eastern Railroad (CEI), Chicago and Erie Railroad och Baltimore and Ohio Railroad. Flera av dessa järnvägar var bara lokala, andra regionala och några få nationella eller med utbredning över flera regioner.

Järnvägen hade tidigt en stor betydelse för boskapsskötseln på prärien och slakteriindustrin som växte sig stor på järnvägsknutpunkterna som exempelvis Chicago och Omaha. För vidaretransporten av emigranter ut till deras nya jordbruksmarker spelade järnvägen också en stor roll liksom för skogsindutrin och gruvindustrin. Kolgruvedistrikt på olika håll i USA fick täta nät av järnvägar liksom distrikten med boskapsskötsel.

Järnvägsbolagen var också ofta centrala för en del finansiella investerare och spekulanter (ofta kallade rövarbaroner) som exempelvis Cornelius Vanderbilt (New York Central Railroad in 1867, and the Lake Shore and Michigan Southern Railway),  James J Hill, Jay Gould, Edward H Harriman, Charles Crocker, Leland Stanford, Mark Hopkins, Collis P. Huntington (de fyra sistnämnda kontrollerade bland annat Southern Pacific Railroad och Central Pacific Railroad), Thomas C Durant och Cyrus K Holliday.

James J Hill kontrollerade Northern Pacific, Great Northern Railway och Chicago, Burlington and Quincy med stöd av bankiren J. P. Morgan. Jay Gould fick kontroll över 4 järnvägar i väst, däribland Union Pacific, Missouri Kansas Texas Railroad och Missouri Pacific Railroad. Harriman  kom under sin levnad att ta över flertalet av de ovan nämnda bolagen (utom konkurrenten Hills) och kontrollerade vid sin död Union Pacific, Southern PacificSaint Joseph and Grand IslandIllinois Central, Central of GeorgiaPacific Mail Steamship Company, och Wells Fargo Express Company.

Järnvägsutbyggnaden fortsatte, fusioner och uppköp blev vanliga och till Chicago anknöt allt fler stora järnvägsbolag. Trafiken på Wisconsin Central hade övertagits av Minneapolis, St. Paul and Sault Ste. Marie Railroad (Soo Line). Kring 1908 skaffade Canadian Pacific ett dominerande innehav i det två nämnda järnvägsbolagen. Andra hade tillkommit som New York, Chicago & S:t Louis Railroad.

1967 hade antalet järnvägsbolag minskat genom fusioner och uppköp. Nya bolag hade uppstått, men egentligen hade inga nya järnvägsbolag tillkommit. Flera stora västliga bolag hade anslutning till Chicago liksom de stora östliga bolagen. Bland de stora västliga märktes Chicago & North Western Railway, Chicago, Milwaukee, St. Paul and Pacific Railroad, Chicago, Burlington & Quincy Railroad (CBQ), Atchison, Topeka & Santa Fe Railroad (ATSF, Santa Fe) och Chicago, Rock Island and Pacific Railroad. Bland de östliga fanns New York Central Railroad, Pennsylvania Railroad, Baltimore & Ohio Railroad och Erie–Lackawanna Railroad. Andra stora järnvägsbolag var de som drev trafik söderut som Illinois Central Railroad, Gulf, Mobile & Ohio Railroad, Norfolk & Western Railroad samt Monon Railroad. Till detta tillkom en rad lokal järnvägar, förortsjärnvägar och industrijärnvägar som Belt Railway of Chicago (BRC) och Indiana Harbor Belt Railroad (IHB).

I takt med den ökande bilismen fick många av järnvägarna problem som accelererade under 1970-talet. Konkurser och nedläggning av persontrafik följde. Fusionerna blev legio och med tiden blev det allt färre järnvägsbolag och järnvägar som trafikerade Chicago. Trots det förblev staden det US-amerikansk järnvägsnätets centralpunkt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Series Navigation<< Chicago – skyskrapans födelsestadChicago – våldsstaden >>
Advertisements