Har nån tröttnat på fula glas- och betonghus?

Arkitekturskolan på KTH i Stockholm har idag drabbats av en stor och allvarlig brand. Man undrar ju om det är någon som tröttnat på arkitekterna i detta landet för gott. De ritar ju i huvudsak skitfula hus av glas och betong som fördärvar stadsbilden och inte gör en endaste människa glad. Arkitekturskolan ska tydligen var ett av de värsta exemplen på denna typ av arkitektur. Frågan är när Chalmers arkitekturinstitution kommer att brinna. Eller tror ni inte det handlar om ett politiskt motiverat attentat?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

23 svar på “Har nån tröttnat på fula glas- och betonghus?”

  1. KTHs A-skola är rå betongbrutalism. Chalmers A-Hus är en av flera röda tegelbyggnader som ligger bredvid varandra. Ritad av Helge Zimdahl på 60-talet. Inget speciellt utan en av flera ”vardagsbyggnader” som varken är fula eller vackra men i varje fall inte väcker några ”sprängkänslor” hos någon.

    1. Thomas: Däri må du ha rätt. Chalmershuset är inte så värst fult. Kanske inte vackert heller som du mycket riktigt skriver. Fast gården mellan Arkitektur och Väga & vatten heter Betonggården och är inget vidare. Arkitekterna som produceras är väl dock ungefär samma skrot och korn.

  2. Väl djärvt och OVÄNTAT påstående av Svensson med tanke på hur och varför skolor och bilar brinner upp på löpande band runtom i Sverige idag… men han kommer nog fram till ”självantändning” för ett uppvaknade är väl inte att hoppas på?

  3. Jag har pluggat i KTH-A huset som brinner. Men hur kan det brinna så länge ? Det består ju nästan bara av betong, glas och armering ? Och en del metallrör…. Stilen kallas Nybrutalism och är en slags funkis utan insmicker…Ren funktion, gjutformsmärken och rördragningar är enda dekoration, nästan. Jag brukar skoja och säga att det finns en kompromiss i huset: Kloakrören är inte av glas…

  4. Hoppas först och främst att ingen människa skadades. Allt annat är en världslig sak som en klok tänkare sa.
    Däremot gäller det stans i särklass fulaste hus och i den meningen vore det en välgärning om eländet äntligen försvann till förmån för något med omgivningen harmoniserande.

  5. Nu gäller det bara att förhindra att en arkitekt ritar hur det nya huset ser ut. Eller i alla fall en svensk arkitekt. Utomlands kan arkitekter fortfarande bygga vackra hus.

  6. Som gammal KTH-student inom samhällsbyggnad och lantmäteri gjorde jag några sessioner på Arkitektursektionen. Det kanske inte är världens mest insmickrande bygnad, men jag kan nog vända mig lite mot alla som vill ha hus som harmonierar med omgivningen.
    Staden är inget museum utan skall visa olika stilar och olika epoker och det behöver brytas för att skapa stämningar och kontraster. (Den som klär sig ton i ton utan något som bryter blir ganska beige…)

    Jag hoppas den nya Arkiktektursektionen blir modern och djärv utan Bullerbyfjäsk. Den skall sikta mot framtidens arkitektur. Nybrutalismens epok och experimentella arkitekter som Le Corbusier är dock från en svunnen tid.

    1. Ingen gräv gräver ett hål i marken enbart för att skapa stämning och kontrast. Sådant går att skapa även utan idiotiska hål eller vidrigt fula byggnader. Och arkitekturmuséet visade inte på någon epok. Bara på att en kille vara dum nog att skapa en riktigt ful byggnad som avskyddes av alla. Då hade man lika gärna kunnat resa en staty över Gösta Bohman med en banan på huvudet. Hade inte heller blivit vackert, men det hade i alla fall speglat en epok.

  7. 1. Den avskyddes inte av alla. Jag gillade den inte dock vilket jag antyder. Men hatad? Det orkar jag inte riktigt med…
    2. Stalinskrapor är väl vackra? De är den auktoritära kommunismens Bullerbyideal… avsedda att illustrera den vanliga människans litenhet och svaghet inför makten. LIksom Naziarkitekturen. Bullerbyidealtet i Sverige kan ge ett budskap farligt nära Jimmie Åkessons 50-talistiska konformistiska folkhemsdröm: ”alla gillar lika!”.

    Visst skapar byggnadskonst stämningar?Inte minst A-sektionens hus väckte många känslor till liv. Vad man vill är en helt annan sak än vad man skapar.

    Tips: Jane Jacobs var en amerikansk ”urban aktivist” som väl ringade in grundläggande teman för en stadsbyggnad gjord för människor och mänsklig samvaro. Läsvärd!

    http://bss.sfsu.edu/pamuk/urban/
    http://en.wikipedia.org/wiki/Jane_Jacobs

  8. Jag är verkligen inte mycket för yta! Efter att bott i staterna och huserat i hus som designats med ytan som viktigaste egenskap, så kan jag säga att yta är trams som förleder tanken från det viktiga. Den som inte ser skönheten i effektivitet och funktion är ofta okunnig, men framförallt lat som inte orkar aktivera hjärnan för att uppleva skönhet. Skriver detta från en kemisk fabrik och den är vacker! Det är utanpåliggande rör överallt och insprängt mellan rören ligger lite tegelbyggnader med kontor och annat, ovanpå dessa står förrådstankar och reaktorer. Mitt hem är i en betongförort som heter duga och det är vackert att se hur man har lyckats klämma in en majoritet av kommunens invånare på en oerhört liten yta och detta utan att det uppstår trafikproblem.

    I min värld är en onödig vinkel, ditritad för att det skall se snyggt ut, något med det fulaste som finns. Funkis är väl det jag anammat och det genomsyrar allt. Konstnärer som inte skapar funkis är helt enkelt för obegåvade för att ge något en funktion imho.
    🙂

    Rekommenderar Arrheniuslaboratoriet vid Stockholms universitet för att se exempel på något snyggt och häftigt! 🙂
    Har inte sett arkitektbyggnaden vid KTH men av andras hat så tror jag att den är förnämlig.

    1. Det tror jag inte du tycker. Jag har publicerat en bild. San Remo kan jag kanske förstå att någon tycker är okej. Men funkis generellt. Inte. Johanneberg är inte snyggt, inte solgårdsområdenas hus heller. Det är ursprunglig funkis. Rätt tråkiga hus och bara ibland i/som trevliga områden/stadsdelar (Torpa i Göteborg, Gullmarsplan i Stockholm är okej, inte så att jag tycker de är snygga, men okej).

    2. Problemet med A-huset i Sthlm var att den gjorde ett helt kvarter ganska sterilt och kallt. Det fanns inga öppningar som riktigt vittnade om vad som pågick därinne, inget som riktigt eggade fantasin. Man skyndade sig förbi för det kändes otryggt. Den var lika spännande som en betonggris fast med en betydligt större ambition.

      Arrheniuslaboeratoriet är raka motsatsen. (Bodde på Lappis i flera år med utsikt över SU.) Levande fasad i ett område som är levande långt in på kvällarna trots att miljön inte är riktigt urban.

      Sedan är jag också svag för ”industriarkitektur” om vi nu kan kalla det för arkitektur. Jag jobbade mycket i Stenungssunds kemiska industrier på 80-90-talet med olika uppdrag. alla dessa rör och glänsande plåt och faktiskt också mycket färger, ger synsinnet mycket stimulans. Centre Pompidou i Paris är en byggnad inspirerad av industrin som jag gillar.

      Överhuvudtaget tror jag det är viktigt att hus, småskaliga eller storskaliga, bjuder in betraktaren. Vi gillar alla att gå i småstaden där man kan se in i husen, och man kan också se ut. Sedan kan man ha en traditionella material eller glas och stål. Kulturhuset i Stockholm är monumental, men man kan se in i bygganden och den öppnar sig fint mot Sergels torg.
      Jag är svag för funkis. Tycker inte alls det är tråkigt om det är väl genomfört. Gärdet runt Tessinparken har fina hus och detaljer i en sammanhållen stadsmiljö. Johanneberg har skapats lite som en trädgårdsstadsdel med slingrande gator i kuperad mark. Topografin ger inte riktigt förutsättningar för en mer sammanhållen stadsbild vilket gör att det känns lite tomt.
      Ibland glömmer vi också att de byggdes i en tid då bostadsbristen var stor och modernismen var på modet. Kärnfamiljen blev ideal, barn skulle ha bra uppväxter, och det förändrade också byggnadsidealen. Efter 1800-talets mörka trånga smuts så var det givetvis otroligt att från en ljus lgh med egen toalett ha utsikt över grönområden och Johanneberg var förmodligen fullt av barn och mammor på dagarna.
      Slutligen tycker jag det är lite fegt att gnälla på arkitekturen i miljonprogramsområdena. Den är inte problemet. Faktum är ju att man underinvesterat konsekvent i dessa områden beträffande social service, skolor etc. När Bredfjällsskolan skapades i bottenvåningen på ett höghus i Hammarkullen var det ett provisorium som stod sig 35 år… Jag bodde i Hammarkullen 2000-2004 och gillade det för det var ett livligt område där man kände varandra ganska bra. Så arkitekturen i sig var uppenbarligen inget hinder för socialt umgänge. I alla fall inte om man jämför med ett villaomårde med Modulent-hus …

      1. Finns flera problem med miljonprogramsområdena:

        a) Ingen blandad byggnation av höga och låga hus

        b) För tätt bebyggt.

        c) Trist arkitektur

        Om det funnits blandad byggnation eller lite mer ytor emellan hade det inte gjort så mycket om husen var lite trista. Men kombinationen gör dem mindre lyckade.

        1. Det är för glest bebyggt snarare än för tätt. Skapar dålig social sammanhållning och tråkiga öde miljöer. Det ska vara byggt med riktiga gator, gatunät som i innerstäder. Då gör det inte så mycket om husen är ful. Meningslösa bergknallar mellan gör ingen människa glad. Manhattan är idealet. Välfungerande. Låga andel bilanvändare. Kollektivtrafikvänligt. Bra service. Inte centrala Detroit, Gårdsten, Torslanda eller Bergsjön. Glest, bilvänligt, lågt kollektivtrafikåkande, dålig service.

          Punkterna a och c kan jag däremot hålla med om.

          1. Manhattan är direkt vidrigt att bo på, fick ren klaustrofobi där efter några månaders vistelse. Områden med täta hus som Flemmingsberg är också klart otäcka.

          2. Det där är en smaksak. Som vi kan ha olika åsikter om. Säger inget om huruvida en stadsdel är social fungerande eller inte. De flesta människor skulle utan att tveka välja Vasastan, Masthugget eller Olivedal i Göteborg framför glesa miljonprogramsområden som Lövgärdet, Backa, Tolered eller Biskopsgården. Tättbebyggt med mycket folk på liten yta ger bättre trivsel och bättre service. Det är ett välkänt och välundersökt faktum. Jakriborg eller Visby är bättre än Torslanda eller Stenungsund.

          3. Skillnad på de områdena och Manhattan. Manhattan är långt mer tätbebyggt, har långt högre hus och har långt färre grönområden i sin närhet. Om man inte bor vid Central Park (vilket man inte har råd med) är Manhattan en otrevlig plats att bo på.

            Annars ger jag dig en viss poäng i att täthet kan fungera, men den förutsätter ordentligt meds ervice och affärer då. Det är ett välkänt faktum att miljonprogrammet knappast har fått bättre service trots tättbebyggelse. Min vårdcentral och post las just ner.

          4. Vem som helst har råd att bo I Manhattan Valley. Ligger alldeles invid Central Park. Ser ut som en förort. Glest bebyggt och obehagligt. Ett tiotal kvarter söderut så är det tätt bebyggt och det känns tryggt. Tättbebyggt. Lite lägre hus utom på de dubbelriktade gatorna där husen är högre. Befolkningstätheten är högre än i Manhattan Valley och servicen med affärer, butiker och restauranger är mycket bättre.

  9. Fast är inte det en myt att områden som Hammarkullen och Hjällbo är enahanda? (Jag vet att en del av Sthlms områden är större). Båda är faktiskt planerade med ett köpcentrum i mitten med högre hus. Lägre hus, radhus och villor finns i periferin. Tanken var att man skulle göra boendekarriär utan att barnen skulle byta skola. Det är inte mer än 5 minuters promenad från villaområdena till centrum och man behöver inte passera en enda bilväg. Det är ganska mycket socialt medveten samhällsplanering investerat i detta.

    Bergknallar och naturmark fyller en funktion för lekande barn, långt bättre än pedagogiskt planerade lekplatser.
    (fast i Hammarkullen sålde man qat och andra varor i buskarna mellan bergknallarna…)

    Jag tror också tätare bebyggelse är att föredra framför ensliga gångvägar i dåligt upplysta skogspartier. Just Hammarkullen dock, där jag själv har bott, tycker jag inte är så illa. Det är ganska kompakt (och borde ha bra service).

    Och nej, jag tycker inte heller arkitekturen är något spännande, med litet undantag för Skolspåret i Hjällbo. Låt oss kalla den… hmmm, funktionell?

    Och visst är det intressant med Detroit och andra amerikanska städer i förfall: det är centrum som dör och perfierin som fortlever.

    1. Nej, det är ingen myt. Bredfjällsgatan där min mamma bodde när jag var ung är fanimej inget vidare och Hammarkulletorgets hyreskaserner är verkligen skit. Hjällbo är delvis ännu värre. Men det enahanda är inte det stora problemet, utan bristen på gator, struktur och befolkning. Husen i Hjällbo skulle funka bra om det fanns ett riktigt gatunät, fler små affärslokaler och mer människor.

      Detroit och Newark är specialfall. I andra stor US-amerikanska städer är det inte så. Även om centrum är social dött i många på grund av bilanpassningen. Men Detroit och Newark centrum brändes ner under raskravallerna på 1960-talet och byggdes aldrig upp igen. Det var också städer med en majoritet svarta.

      Då kan ju nämnas att områden som ser ut som en svensk förort, men ligger inuti New York har exakt samma sociala problem som i förorterna i Sverige. Delvis på grund av den sociala sammansättningen, men också på grund av bristfällig social struktur, brist på service. Typexempel är Upper West Side (fungerande med ordentliga gatior och kvarter) och Manhattan Valley norr om Upper West (icke fungerande med höga fristående hus i grönområden och utan ordentligt gatunät, inga affärslokaler osv).

Kommentarer är stängda.